18 december. Den artonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild min familj.

Här sitter mina föräldrar. Märta och Arne. Med två små pojkar i knät. Min syster Ellen till vänster och så lilla jag till höger. Alla klädda i någon form av matchande velour.

Jag älskar den här bilden. Framförallt för jag har så svårt att se mina föräldrar boka en tid för en familjefotografering. Det är så långt i från mina föräldrar man kan komma. Bara för att ge en hint om deras personer så kan jag säga att de åkte in till stan för att gifta sig “för de skulle ändå till tandläkaren”. Mamma iklädd någon linnetjoffarong och pappa i sin manchester.

I mitt barndomshem finns inga som helst bilder på familjen. Inga bröllopsbilder, inga barnfotografier och inga gamla anrika släktingar. På sin höjd hänger det någon obskyr bild på kylskåpet.
Vi är en ganska spretig skara människor som ingår i denna familjekonstellation. Fyra stycken självständiga individer med fyra lika starka viljor. Pappa är den som ofta viker sig för att alla andra ska ha det bra, medan vi tre andra härjar runt, spexar och är som en smärre cirkus.
Vi förflyttar oss sällan i grupp. I stort sett aldrig. Istället umgås vi i små konstellationer. Eller för oss själva.
Är jag hemma i Värmland en helg sitter pappa i sitt rum och spelar gitarr, mamma rotar i trädgårdslandet, syrran är i verkstaden och jag sitter i vardagsrummet och syr. Det här med att göra gemensamma saker är inte vår grej.
Åker vi på semester tillsammans (vilket händer extremt sällan) finns det fyra olika agendor, sedan ses vi på en gemensam middag och berättar, skattar och gestikulerar om alla äventyr vi varit på.
När jag var liten åkte alltid jag och syrran på två olika semestrar om somrarna. En med pappa (till Dalarna) och sedan en med mamma (till Västkusten).  Och lite så är vi i min lilla familj.
Missförstå mig rätt, vi älskar att hänga med varandra, men vi utgår inte från att hela gruppen ska gå i takt … Och vi uppskattar också att få pyssla med vårt.

Jag älskar min galna familj.  Det är mycket spex, upptåg, skratt, skoj, cirkus jämte allvarliga diskussioner.  Det är ett jädra liv hela tiden. Ett jädra liv som jag älskar.
När vi äter middag måste man kasta in sina kommentarer med ett halvt skrik för att få en syl i vädret. Och när vi väl sitter vid middagsbordet så går vi liksom aldrig därifrån. Pratar, skattar och diskuterar. Ibland ryker vi ihop så att det står härliga till. Då slår vi i dörrar, skriker och surar ett tag, sedan fortsätter cirkusen.