Det har flyttat in en liten kanin i mitt hem. Den har bosatt sig i min Emma-fåtölj i vardagsrummet.
Hittade denna söta sak signerad Lagerhaus på Stadsmissionen i Liljeholmen. Ynka 60 spänn för en begagnad kanin med rosett. Taget!
18 december. Den artonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild min familj.
Här sitter mina föräldrar. Märta och Arne. Med två små pojkar i knät. Min syster Ellen till vänster och så lilla jag till höger. Alla klädda i någon form av matchande velour.
Jag älskar den här bilden. Framförallt för jag har så svårt att se mina föräldrar boka en tid för en familjefotografering. Det är så långt i från mina föräldrar man kan komma. Bara för att ge en hint om deras personer så kan jag säga att de åkte in till stan för att gifta sig “för de skulle ändå till tandläkaren”. Mamma iklädd någon linnetjoffarong och pappa i sin manchester.
I mitt barndomshem finns inga som helst bilder på familjen. Inga bröllopsbilder, inga barnfotografier och inga gamla anrika släktingar. På sin höjd hänger det någon obskyr bild på kylskåpet.
Vi är en ganska spretig skara människor som ingår i denna familjekonstellation. Fyra stycken självständiga individer med fyra lika starka viljor. Pappa är den som ofta viker sig för att alla andra ska ha det bra, medan vi tre andra härjar runt, spexar och är som en smärre cirkus.
Vi förflyttar oss sällan i grupp. I stort sett aldrig. Istället umgås vi i små konstellationer. Eller för oss själva.
Är jag hemma i Värmland en helg sitter pappa i sitt rum och spelar gitarr, mamma rotar i trädgårdslandet, syrran är i verkstaden och jag sitter i vardagsrummet och syr. Det här med att göra gemensamma saker är inte vår grej.
Åker vi på semester tillsammans (vilket händer extremt sällan) finns det fyra olika agendor, sedan ses vi på en gemensam middag och berättar, skattar och gestikulerar om alla äventyr vi varit på.
När jag var liten åkte alltid jag och syrran på två olika semestrar om somrarna. En med pappa (till Dalarna) och sedan en med mamma (till Västkusten). Och lite så är vi i min lilla familj.
Missförstå mig rätt, vi älskar att hänga med varandra, men vi utgår inte från att hela gruppen ska gå i takt … Och vi uppskattar också att få pyssla med vårt.
Jag älskar min galna familj. Det är mycket spex, upptåg, skratt, skoj, cirkus jämte allvarliga diskussioner. Det är ett jädra liv hela tiden. Ett jädra liv som jag älskar.
När vi äter middag måste man kasta in sina kommentarer med ett halvt skrik för att få en syl i vädret. Och när vi väl sitter vid middagsbordet så går vi liksom aldrig därifrån. Pratar, skattar och diskuterar. Ibland ryker vi ihop så att det står härliga till. Då slår vi i dörrar, skriker och surar ett tag, sedan fortsätter cirkusen.
Det här tycker jag att ni ska spana in!
Själv ska jag nog köpa en get till min mormor Ulla.
Loading Likes...
Måndag. Ny vecka. Och bara en vecka kvar till julafton! För att kicka i gång den här veckan tänkte jag att vi skulle göra en nostalgisk kortversion av förra veckan – sett ur min telefon. Alla bilder kommer från min Instagram. Om du vill följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.
Måndag. Pippi-tröja på! Det är kallt i Stockholm och jag traskar runt i tofflor på mitt hemmakontor. Sedan går jag ut på en promenad! Det kan vara det bästa med att vara frilansjournalist – att kunna ta en promenad mitt på dagen och få en dos dagsljus.
Basker och sailorfrippa.
Tisdag. Var hos Retroella på morgonkvisten för att få håret fixat, vid lunch bloggade jag om mitt nyrenoverade kök. På eftermiddagen blev jag bjuden på chokladbollar nere hos Vintageprylar som bor två trappor ner. Fatima och lilla Isan var också där. Vi spelade piano, lekte med min mobilkatt och så åt vi massor av chokladbollar förstås.
Onsdag. Det blev onsdag och jag firade med snurrfrisyrsmoj och volangtröjsskoj. Jobbade hemifrån för glatta livet. Det blev torsdag och jag fixade med mina pompoms i sovrummet.
Fredagslyx. Julmust och tomteskum. Lite så såg hela min fredag ut förövrigt. Jag och John gjorde nämligen eget julgodis …
Under fredagen drog Vintagefabriken även i gång Blogghjälpen. Nästa år ska vi starta tidigare så att vi kan peppa i gång ännu fler! Lördag och dags för lilla julafton hemma hos mina vänner Lisa och Per. Varje år firar jag nämligen en minijulafton med mina vänner. Då äter vi julmat, leker julklappslekar och myser för fulla muggar. I år gav jag och några kompisar en speciell julklapp till Isan – en kanindräkt från H&M:s UNICEF-kollektion. Hon var bedårande när hon sprang runt med kaninäron, svans och små tassar.
Söndagen spenderades med brunch, häng och julhemligheter.
Musikhjälpen är slut för i år.
Jason Diakité (Timbuktu) var rörd till tårar, svenska folket har aldrig varit mer engagerade och hela 23 miljoner kronor samlades in för att rädda barn i slumområden. En finare julklapp kan jag inte tänka mig just nu.
Blogghjälpen – som anordnades av Vintagefabriken (jag, Volang och Vintageprylar) för att engagera bloggvärlden i Musikhjälpen – drog in mellan 5 950 och 23 800 kronor.
Vilka hjältar vi är!
Vi hade som mål att samla in 100 bidragsgivande namn och kom upp i 119 stycken! Hurra! Vintagefabriken kommer under dagen att utse en av alla hjältar som vinner en fin present som vi har plockat ihop. Det ni!
Loading Likes...
17 december. Den sjuttonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mig som tonåring.
19 år och har precis flyttat till Stockholm.
Tyvärr har jag inte jättemånga bilder på mig själv som ung tonåring. Ni vet 13-14-15 år. Jag tyckte nämligen att jag var så gruvligt ful att jag rev sönder och slängde många fotografier. Jag skulle aldrig göra en sådan sak nu, men då gjorde jag tydligen det. Inget jag är direkt stolt över i dagsläget.
Jag var inte så snäll mot mig själv back in the days om man säger så. Jag tyckte antingen att jag har för tjock, för finnig eller helt enkelt bara för ful.
Nu vill man ju bara åka tillbaka i tiden, krama om 14-åriga Emma och be henne ta det lite lugna med kritiken. För det gjorde ju inte direkt saken bättre att jag intalade mig att jag var ful, jämförde mig med mina snygga, coola och karismatiska kompisar och såg speglar som eminenta fel-letare. Det var först i gymnasiet det började ordna upp sig någorlunda bra. Som 16-åring flyttade jag hemifrån, startade om, började gå i terapi och tog tag i allt det där onda inom mig. Det gjorde susen.
När bilden är tagen, när jag var 19 år, började jag sakta hitta mig själv. Det är nog därför jag har kvar fotot. Jag hade landat.
Loading Likes...16 december. Den sextonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mig som barn.
Och den kommer här. Här är jag i egen hög person när jag slår upp grinden hemma i Värmland. Äg-äg-äg-äg-äg.
Loading Likes...15 december. Den femtonde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på ett utav mina favoritcitat.
“Life is not a cocktail party” – Karl Lagerfeld.
Jag quoatar monsieur Lagerfeld på denna fras ganska ofta. Han sa det inför sin haute couture-visning för det franska modehuset Chanel våren 2011. Vanligtvis brukar haute couture-kollektionerna vara fyllda av organsa, gnistrande stenar och aldrig sinande galaglans. En obrydd värld, bländad av paljetter och stjärnskimmer – utan titthål mot den grå verkligheten.
Men denna gång var inte denna värld beslöjad i chiffong eller siden. Utan i jeans och tweed. “Life is not a cocktail party”, sa Karl Lagerfeld och syftade på att livet inte bara innehåller obehindrat med galaglans.
Dagar jag tar detta citat i min mun är ofta ganska oglamourösa. Det kan vara sådana där dagar när allt går fel, hjärtat värker, kroppen skaver och ögonen tåras.
Livet är inte alltid som ett cocktailparty.
Så är det.
Ibland handlar livet om att bita ihop, handskas med skiten och härda ut jobbiga perioder. Sorg och jävulskap är en del av livet. Det måste få vara en del av livet, för det är det som utvecklar oss, gör att vi växer och blir bättre människor. Mer intressanta.
Det är också en expressbiljett till känslolivet och allt som finns däri.
Om livet serverades på silverfat, med cocktailglas och fabulösa snittar bredvid, ja, då skulle vi bli rejält avtrubbade.
Inte bli så där sprittande sockerdricksglada. Inte kunna skratta så att huvudet värker. Inte kunna känna när hjärtat pumpar extra snabbt. Inte landa i oss själva. Inte bli så där fördummande förälskade. Och inte heller kunna glädjas av att gå på litet cocktailparty.
Karl Lagerfeld syftade på lite tweed, men för mig handlar det om att handskas med livet. Det är klart att man kan leva som om livet var ett cocktail party – det gör jag ofta – men också inse att det inte alltid är spexilispex och skojsiliskojs. Lite så.
Loading Likes...Alltså superpeppen på Blogghjälpen!
Vintagefabrikens mål var att samla in 100 namn på bloggare och bloggläsare som vi peppat igång att hjälpa till att skänka pengar och uppmärksamma Musikhjälpen. Nu är vi uppe i 105 namn på underbara hjältar vilket betyder att vi tillsammans har samlat in MINST 5 000 kronor via Blogghjälpen. Men det skulle även kunna vara 20 000 kronor. Just saying.
Nu är det bara några få naggande timmar kvar av Musikhjälpen – passa på att birdra och gör Blogghjälpslistan än mer imponerande!
Och till er som har bidragit: En hög med kärlek till er!
Heja oss!
Loading Likes...
Nu säljer jag och John en riktig godbit från vårt hem. En ovanlig golvlampa från 1950-talet med tre ben och svart skärm. Skulle mycket väl kunna vara en String-lampa, men ingen antikbutik jag har talat med kan häröra dess ursprung.
Lampan är i vilket fall som helst hur fin som helst. Den är cirka 130 centimeter hög och elen är helt nybytt på Elektriska Svea på Horngatan i Stockholm, så den fungerar finfint.
Pris: 1 500 pix.
Skick: Fint! Aningens naggad på ena sidan av skärmen, annars i bra skick.
OBS! Endast upphämtning.
Är du intresserad? Mejla mig på emma@emmasundh.com och märk mejlet med “lampa”. OBS! Om det är många som är intresserade kommer lampan gå till högstbjudande.
