21 december. Den tjugonförsta luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mig när jag är ledsen.

Ett svårt uppdrag. För det första är jag en sällan skådad och envis optimist, som gärna letar guldkorn i totalt mörker. Jag brukar dessutom hitta dem. Det är svårt, men det är mitt sätt att hantera just det där svarta.
Jag tenderar därtill att värdera mina egna sorger mycket lågt. Andras sorger känner jag starkare än mina egna. Det är som att min känslopejl har antenner utåt, men missar liksom det som är närmast. Vissa kallar det empati, jag skulle snarare kalla det självoaktsamhet.

Om någon av mina nära mår dåligt stängs min egen självrannsakan av. Det är som ett tunnelseende, där jag bara förmår mig se deras molokna anlete. Och därefter är det bara det som gäller. Anordnar peppdagar, kommer med frukost på sängen, skriver brev, bjuder på resor och försöker komma med uppmuntrande tillrop. Fixar, donar och fluffar till verkligheten så att de ska landa i bomull om de faller … Även om jag själv mår skit. För min pejl känner inte det just då. Den är riktad utåt.
Allt jag vill är att de ska må bra. Få bort det onda i bröstet som jag känner så starkt. Jag vill laga det trasiga. Ta bort det onda. Göra världen fin igen. Det går så klart inte att göra med en quick fix, även om jag försöker intala mig själv det.

När jag själv mår dåligt stänger jag stundom in mig på kammaren, kämpar med smärta i maggropen och jobbar på bekymmersrynkan i pannan. Men allt som oftast peppar jag i gång mig själv, daskar upp mig och iklär mig ett leende. Det är inte ett falskt leende, utan det är ett sätt att hantera en sorg. Eller två. Jag chokar igång mig själv, fast bränslet är slut.

Många av mina närstående känner igen det där leendet och vet att jag behöver en lång startsträcka för att häva ur mig det mörka. Frågar de hur jag mår, ja, då svarar jag “jo, men det är bra vettu”. Frågar de igen, då svarar jag hur det egentligen ligger till. Försiktigt jobbar jag på att ta min ledsna plats, stöna, stånka och klaga så gott jag kan. För om jag inte gör det, ja, då fattas det en bit i vänskapen. Men det går sakta framåt.
Jag önskar att jag var bättre på att mangla ut mina hela gråtreportoaren som ett buffébord på jul. Så kan mina närstående plocka hejvilt bland ångest och oro.
Men jag förmår mig inte. Än. Snart kanske. Tror det skulle vara så mycket enklare …

Just så där har jag nog alltid varit. I min barndom härjades det rätt rejält och under en period var alla i min familj ledsna. Alla tampades med sitt mörker. Mitt mörker var att alla andra mådde dåligt. Hur jag hanterade det? En tre äpplen hög blondtutt vid namn Emma Sundh spang runt och frågade “hur är det”, “kan jag göra något” och så bäddade jag med min bomull för att alla skulle ha det bra.
Det har satt spår. Och jag gör det fortfarande. 

Jag må vara stark som en björn, självständig som få och enträget optimistisk. Men det betyder inte att jag behöver vara ensam när vinden blåser extra hårt, att jag pallar människors hårda ord bättre än andra och står stadigt på marken när den vacklar. Ingen mår bättre av att klara sig själv. Så är det ju. Stark är inte lika med hårdhudad. Punkt.
Jag tror det finns en stor risk att sådana där bomullsfluffare som jag ofta blir bortglömda. Missförstå mig rätt, jag känner mig inte bortglömd (ingen behöver oroa sig för det), däremot så tror jag att människor ser mig som stark bara för att jag är snabb på att torka mina tårarna. Jag tror det är lätt att se det som en mindre sorg för att tårarna inte sprutar. Bortviftade i det undermedvetna med frasen “hon klarar sig, hon är ju så stark, hon klarar att höra det här”. Och nog är jag stark alltid, jag klarar mig alltid i slutändan. Kommer ut med ett leende. Men nog behöver jag minst lika mycket omtanke, värmande ord, peppdagar och bomullsfluff för det. Kanske är det just det man behöver, för att släppa ut det där ledsna. Slippa peppa igång sig själv – för andra gör det åt en. 

Jag är dålig på att lägga upp ledsna bilder på bloggen. Men här kommer två stycken. De är tagna i höstas. Det var mycket som hände då. Först och främst blev jag frilansjournalist och hade för första gången i mitt liv ingen plan. Ingen fast inkomst, ingen trygghet och jag var livrädd för framtiden. Rädd för att jag inte skulle få in några jobb och inte kunna bo kvar i lägenheten. Jag var dessutom helt slut efter att ha jobbat med boken, dag som natt, i ett halvår.  Jag tvivlade på mig själv, ifrågasatte allt i min tillvaro och kämpade med att peppa igång mig själv. Det var svårt.
Oroade mig, grät och kunde inte sova, vilket resulterade i att jag inte var vidare kreativ. Och kreativ måste man ju vara för att komma med spirande idéer som man ska sälja in till tidningar. För första gången i mitt liv fick jag idétorka. Detta kommer från en person som myntar “jag har en idé” minst åtta gånger per dag. Jag trodde att det var kört. Att idéerna var slut. Att jag som person var slut. Tvivlade på varenda millimeter av min person. Ifrågasatte vem jag var, rannsakade mig själv och dömde. Hårt.
Oroade mig något enorm och kände mig vilse i varenda ven.
I samma veva krisade det i några relationer. Då är man inte vidare tuff och det var inte lika lätt att le, borsta av sig det onda och ta spjärn mot verbala pilar som riktar sig mot hjärtat. Det var svårt att se de där guldkornen just då …