Jag har fått äran att tävla ut en tjusig bok, nämligen den sprillans nya Retro Stockholm. Boken innehåller en guide till de gömda retropärlorna i Stockholm – barerna, caféerna, husen och butikerna.
Gör så här för att vara med och tävla:
Berätta om ditt bästa retro- eller vintageinspirerade smultronställe i Sverige eller i världen. Är det ett café från 1940-talet, en bar i sann 1920-talsanda eller kanske en paviljong som andas sekelskifte? En plats som ser ut att vara tagen från en film från förr eller andas svunna tider.
Berätta om ditt hemliga nostalgiställe i kommentarsfältet (eller mejla till emmas@emmasundh.com) och ha chans att vinna denna finfina bok. Glöm inte att ange din mejladress, så jag kan kontakta dig om du vinner.
Sista tävlingsdag: 6 maj 2013
Psst. Efter tävlingens slut sammanställer jag en lista med de bästa tipsen! Pepp på den!
Här kommer ett gäng bilder på mig så som ni kanske inte är vana att se mig. Bilderna är tagna hemma hos mig, i mitt sovrum, av den fantastiska fotografen Martina Ankarfyr.
Bilderna är tagna på morgonkvisten när jag sitter på sängkanten iklädd ett ljusrosa nattlinne. Rusigt hår och nyvakna ögon.
Det är även Martina Ankarfyr som har tagit bilderna till boken Vintageparty (tillsammans med Anna Larsson).
Translation!
Here comes a bunch of pictures of me in a way that you maybe not so familiar with. The pictures are taken in my bedroom, by the amazing photographer Martina Ankarfyr. The pictures were taken in the early morning when I sit on the bed while wearing a pink nightgown. It is also Martina Ankarfyr who have taken pictures of the book Vintageparty (together with Anna Larsson).
I fredags satt jag – med regndränkt hår i en Emma-fåtölj – i Dagens Nyheter. Jojo mänsan. Jag hade blivit utsedd till “Dagens stockholmare”. När de ringde upp mig så förklarade jag snällt att det kanske var lite för mycket Värmland i mig för att jag ska kallas stockholmare. Men de ville visst ha med mig en då.
This friday I sat – with rain drenched hair in an “Emma armchair” – in Sweden’s biggest newspaper, Dagens nyheter. I had been appointed “Today’s local of Stockholm.” When they called me I explained that perhaps I was a little too much of a hillbilly to be named a local of Sweden’s capital. But they wanted me anyway.
Här sitter jag alltså. Omringade av koffertar och pompoms i min hallonröda vintageklänning. Ni får också en glimt in i Vintagefabriken som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Louise.
Ute i landet frontade jag tydligen hela tidningen, med omslag och allt. Men i Stockholm fick jag snällt nöja mig med Stockholms-delen. Inte fy skam om man säger så.
Butiksdelen i Vintagefabriken (som jag och Lollo ansvarar för) och som ni skymtar i DN öppnas upp i maj.
Out in the country I apparently fronted the hole magazine, with a cover and everything. But in Stockholm, I just fronted the Stockholm part of the news paper. Not too bad if you say so. The shop in Vintagefabriken (which I and Lollo is responsible for) opened up in May. Woop woop!
Söndagmorgon i sängen. Starkt kaffe i favoritkoppen omhuldad av vita, krispiga lakan. Ni vet sådana där som en gång har manglats så hårt att de kunnat användas som brännbollsraket.
Sunday Morning in bed. Strong coffee in my favorite cup, cherished of white, crisp sheets. You know the old ones that are so mangle that they could be used as rocket rounders. Love them.
Min morgonvy. Pompoms i taket.
My morning view. Pom poms in the ceiling.
Min gamla väckarklocka som jag köpt på loppis en gång i tiden. Den står på mitt nattduksbord, vid kakelugnen. Den har stannat på halv fyra.
My old alarm clock that I bought at a flea market once. It stands on my bedside table, at the stove.
Tavlorna ovanför sminkbordet.
Vogue above the makeup table.
Och det bästa med lata söndagar. Solkatten på vardagsrumsmattan som ligger utsträckt för att få så mycket sol på sig som möjligt.
And the best about lazy Sundays. This cat on the living room carpet – stretched out to get as much sun as possible.
Nu är det vår i Midsommarkransen. Äntligen! Jag har dammat av både vårkappa och ballerinaskor, rullat ut cykeln och putsat ett tjog solglasögon nu. Vi skulle kunna säga att jag är redo att göra våren 2013.
Denna vecka jobbar jag på Damernas Värld och då får man vara med i fashion-ligan minsann. I min modeliga spelar “Grease lightning” och jag är Sandy. Minus präktigheten.
Låtsas-lugg, Damernas Världs “Fashion league”-tröja, mintgrön kjol från H&M (som jag fått av en kompis), vita strumpbyxor från Asos.com och röda Converse.
Tänka sig va? Det kom inte bara en bok ur Vintagefabriken i år, utan om några månader får Vintagefabriken ytterligare en liten medlem. En mini-medlem.
Det är nämligen så att min kära vän och kompanjon Vintageprylar-Louise väntar barn. Jag klappar hennes mage och målar upp fina visioner om hur det kommer att bli när min nya mini-kompis kommer till världen.
Q: Hur gick det till när du fick bokkontrakt egentligen?
Amalia A: Hej! Först och främst så fick jag det inte själv, utan jag har jobbat från början till slut med mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Louise (psst, spana in hennes nya blogg). Vi har känt varandra i säkert tio år, men det var först för ungefär två år sedan – när vi kom på att vi ville göra något projekt tillsammans – som vi lärde känna varandra på djupet. Vi hade ju samma inriktning (journalister) och tyckte om samma estetisk. Nu är vi både vänner – och kompanjoner. Hela bokprojektet började med att vi skrev ett synopsis på en bokidé. Vi gjorde massor av research och tog kontakt med andra som har skrivit böcker.
Det här var vid tiden jag jobbade på Damernas Värld. Den dåvarande (fantastiska) redaktionschefen Rebecka Edgren-Aldén (som nu basar över Family Living och Mama) peppade mig med bokidén, läste igenom synopsis och kom med goda råd. Guld värt.
När vi hade stött och blött vårt synopsis skickade vi in det till olika förslag som vi ville jobba med. Vi fick standard-nej av vissa (Norstedts bland annat) och på andra förlag kom vi på möten och berättade om våra bokplaner. Ett förlag var taggade på att ge ut vår bok och vi var beredda att skriva kontrakt. Men möten flyttades om och det drog ut på tiden. Någon vecka innan vi äntligen skulle skriva på kontraktet med det där andra förlaget hörde Norstedts av sig och ville ses på ett möte. De var taggade att ge ut vår bok. Helt plötsligt stod vi med två förlag som ville ge ut boken. Men valet hamnade till slut på Norstedts och vår fantastiska förläggare Susanna Höijer. Det har vi inte ångrat en enda sekund.
Den 1 juni skrev vi på kontraktet och den 6 juni plåtade vi Picknickparyt-kapitlet ute på Djurgården i Stockholm. Fram till den 1 juni var det verkligen en riktig berg-och-dalbana.
Eftersom vi var nybörjare så visste vi inte riktigt vad vi höll på mig. Som tur var hade vi himla bra (och snälla) människor omkring oss som vi kunde fråga, vilket är ett enormt privilegium. Men vi mejlade också inspiratörer som vi inte kände och frågade om råd. Under hela den här bokresan har vi gått efter devisen “vi kan i alla fall fråga, det värsta vi kan få är ett nej”. Och man blir verkligen förvånad över hur hjälpsamma människor är.
Q: En lite konstig fråga kanske, men vad äter du till frukost?
Anna A: Ingen fråga är konstig. Jag är journalist, du anar inte vad konstiga frågor jag har ställt i mina dagar. Dä ä bare å frågä på vettu om jag får använda min sofistikerade värmländska. Varje morgon äter jag samma sak: Två smörgåsar (bröd bakat av min man John, ävan kallad bagaren) med smör och ost, en stor kopp kaffe med mjölk i och ett glas grapefruktjuice. Om jag inte äter hemmabakt bröd, så vill jag ha välrostat (nästan bränt) Lingongrova med ett tjockt lager smör på. På helgen blir ofta frukostarna lite mer … avancerade. Då äter jag ägg (fast jag egentligen bara tycker om äggvitan), grapefrukt, mängder av bröd och smoothie med bär. Men smoothie kan jag inte göra längre, för jag har pajat vår mixer. Jag var så extremt klantig en morgon och körde ner mixern i en metallgrej = paj. Nu måste vi springa ner till Vintageprylar-Lollo (som bor två trappor ned) och låna mixer varje gång det ska göras smoothie, så det blir liksom inte så ofta. Men jag ska lämna in mixern på lagning tänker jag. Snart.
Q: Kan inte du berätta om Vintagefabriken? Vad ÄR det egentligen? A: Vintagefabriken är namnet på företaget som jag har tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Louise. Vi har sedan i mars en alldeles egen – helt underbar – lokal i Midsommarkransen. Det är egentligen två lokaler som har slagits ihop till en stor. I den ena delen har vi frilanskontor där vi sitter och frilansar som journalister, smider planer och skissar på olika projekt (både enskilt och tillsammans) och i den andra delen ska jag och Vintageprylar öppna upp en vintagebutik. Där kommer vi att sälja klänningar, möbler, lampor, burkar, koffertar, Emma-fåtöljer och porslin. Även ett tjog nyproducerade saker kommer du kunna hitta i vår lilla butik, som boken Vintageparty så klart. Vi har även stora planer på att ta fram egna produkter och samarbeta med andra kreativa människor. Det blir grejer det.
Tanken med Vintagefabriken är att allt ska vara möjligt – det ska vara den totala friheten att kreera. Vi vill att det ska vara en samlingsplats och fungera som ett kreativt kollektiv. Vår förhoppning är att – när vi får mer tid – kunna hjälpa andra att förverkliga sina drömmar, precis som andra hjälpte oss att förverkliga våra.
Vad händer nu då? Just i detta nu målas golvet i butiken rutigt och sedan kommer vi ägna all vår vakna tid åt att skapa världens finaste butik till öppningen i början av maj. Det ska bli så fasligt roligt – men det är mycket jobb kvar.
Q: Jag såg bilder från releasefesten som ni hade på Vurma (såg förövrigt helt underbart ut) och undrar bara – hur fick du fast Eiffeltornet? A: Hahaha, tack så mycket! Jojominsann, jag fick fast den med ståltråd och hårnålar. Jag satte ståltråd mellan Eiffeltornets alla fyra ben och korsade sedan hårnålar över ståltråden så att tornet fick fäste. Lätt som en plätt!
Q: Du bloggar ju väldigt ofta om Midsommarkransen där du bor. Jag bor själv på Södermalm i Stockholm och undrar vad det är som är så speciellt med Midsommarkransen?
Tack för en bra blogg
/Lisa A: Jo nu ska du får höra Lisa. Som den småstadsmänniska jag är passar Midsommarkransen mig alldeles perfekt. Midsommarkransen är just så – som en småstad. Förut bodde jag inne i Hornstull och jag kan så klart sakna att ha Indien garden runt hörnet, Långholmen ett stenkast från lägenheten och det surrande livet ett språng bort. Folk som tydligen var mina grannar som sprang – fort – förbi i trappuppgången. Tittade ner och jäktade i väg.
Jag trivs banne mig bättre här. Här flanerar folk istället för jäktar, parkbänkarna är inte tomma utan man sitter faktiskt där och funderar över livet och jag känner till (nästan) varendaste granne. Det är så jag vill ha det.
Kunna springa ner på middag hos grannen, komma in på stammisfiket och språka en aning med ägaren eller bara slinka in i någon butik för att säga hej till de som jobbar där. Som den trygghetsmänniska jag är har jag alltid velat vara i ett sammanhang. Gärna vara stammis, känna igen de andra som är där, prata och vara lite mer av en … medmänniska snarare än en främling. Men det enda stället jag någonsin varit stammis på i Stockholm (och blivit igenkänd av personalen (vilket är ett kriterium)) är Carmen på Södermalm under mina fattiga studentår. Och då har jag verkligen försökt hänga järnet på allehanda fik för att hitta ett sammanhang, men icke då. Det har bara varit ett myller av människor och jag har inte känt igen en kotte. Carmen däremot. Där var det samma människor som hängde varje helg, innan man slängde sin tygpåse över axeln och slanade sig till Mettan.
Jag tycker liksom om känslan av att bo i ett hus med lägenheter, med människor man litar på och som skulle knacka på om något var på tok.
Om jag hade velat vara anonym och ensam hade jag bott kvar på vischan i Värmland.
Att Midsommarkransen dessutom har kvar mycket av sina gamla hus gör ju inte ett historehungrande hjärta mindre glatt så att säga.
Den här alldeles förträffligt fina pjäsen hittade min man John på loppis i helgen. En radio med grammofon. Den ska stå och malla sig i köket är det tänkt, bredvid skafferidörren som ni säkert känner igen och på det rutiga golvet.
Ratta in England eller kanske Tyskland?
Uppe på den gamla radion stå även en Tradera-fyndad jordglod, min favoritbil, ett eiffeltorn och så två gröna flaskor.
Denna vecka är jag inne och jobbar på mitt gamla jobb på Damernas Värld. Något jag har saknat är DV:s enorma arkiv av modetidningar som sträcker sig från starten i början av 1940-talet fram till dagens datum. Ni kan ju tänka er hur mycket inspiration som finns i de där hyllmeterna.
Det här omslaget från 1947 är en kär favorit (och är faktiskt förlaga för omslaget som pryder det senaste numret av Damernas Värld).
Exakt så här skulle jag vilja se ut i sommar. Den randiga bikinin, det lockiga håret – jag tar båten när jag ändå är i gång.
