Som en skata drar sig till silver, drar jag mig till lekfulla, kulörta ting. Det är som ögonen pluppar ut vid blotta åsynen.
Tänker då hur jag såg ut när jag fick syn på den här gula CITRON-VÄSKAN på Monki!
Alltså, jag var ju förstås tvungen att köpa den bums. Nu släpper jag den inte ur mitt synfält. Tänker nämligen att jag kommer få en lite härligare sommar med den här i handen.
Undebara Clara säger upp sig som kvinnlig förebild. Och Clara, vet du vad? Jag står bakom dig till 100% och passar på att göra detsamma.
Nu är det dags att ta fram peppet hörrni. För det behövs. Jag älskar att ni säger vad ni tycker – det är då magi skapas. Men lika öppen som jag är mot er och era åsikter, önskar jag att ni är mot mig och mina.
För jag vill vara människa. Jag vill vara jag. Inte en person som formats av 100 kommentarer och mejl om hur jag borde och inte borde vara. Tycka och inte tycka. Se ut eller inte se ut.
För lite så är det ju. Jag läser varendaste kommentar och mejl som jag får, tar in och begrundar. Jag är ingen stor databas som sollar mellan nedvärderande ettor och peppande nollor. Jag är en människa, med prickig hud, dåliga dagar, fullt fungerande tårkanaler och ett reagerande hjärta. Någons dotter, partner och vän, som efter en kommentarskoll lägger huvudet i händerna och gråter inför dem.
Jag känner att huden blir tunnare och tunnare för varje tillrättavisning jag får. Hjärtat skaver och jag vet inte längre vem jag är. Jag är under lupp. Hela tiden. Måste vara perfekt. Får inte göra fel. Det blir inte särskilt många härliga, avslappnade inlägg med den utgångspunkten.
Till slut frågar en sig om det är värt det.
Värt att få veta att en är ful och ser sliten ut när håret är på ända och en inte vill vara perfekt. Och alldeles för perfekt om en råkade ta åt sig av den första kommentaren och kammat till sig. Värt att få veta att ens mage ser konstig ut i ett par shorts, när det faktiskt bara handlar om att en inte ser ut som en retuscherad, hungrig reklammodell. Inte ha räknat in alla tusen infallsvinklar i ett politiskt inlägg, utan bara min egen. Få elaka kommentarer om att jag eldar på bilden av den passiva kvinnan, när jag precis släppt två böcker, bloggat om fem nya jobb, startat två företag, kickat igång tre välgörenhetsevent och dessutom bloggat om det. Inte undrar på att kvinnor går under av alldeles för höga krav. Få skit när jag berättar att jag äter vegetariskt till 99 % – med kommentaren att en är en dålig miljökämpe som tillåter mig käka kött över huvudet taget.
Är det då värt att dela en bit av sitt liv?
Jag får ständigt kommentarer om att jag borde bli hårdare. Inte ta åt mig.
Men vet ni vad?
Jag vill ju vara jag. Inte någon annan. En kännande, reflekterande, ödmjuk, begrundande och känslomässig person. En ganska bra kompott av egenskaper tycker jag. Inte en hård person som tränat på att inte lyssna på vad folk säger. För jag lyssnar intresserat till allt vi säger och skriver. Det är det som gör mig till medmänniska.
Och framför allt. Jag vill tillåtas att vara en människa.
Säg vad du tycker, men var inte elak när jag inte råkar tycka/se ut/vara precis exakt som du vill att jag ska vara. Sätt inte krav på mig som du själv inte skulle kunna leva upp till.
Och tack till alla er som ger mig pepp, inte förväntar sig att jag ska vara perfekt, lägger vikt vid det viktiga (och inte (efter att ha noggrant synat en bild in i varje pixel) letat efter fel) och för fram era åsikter på ett konstruktivt och bra sätt. I freaking love you!
Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.
Läs även:
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Sandra Beijer: jag vägrar.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.
Loading Likes...
I fredags var det kalas på Vintagefabriken. Det var nämligen exakt ett år sedan vi öppnade upp dörrarna till vårt fabrikshärj.
Och när det vankas fest på Vintagefabriken, ja, då sparar vi inte på krutet kan jag lova.
Innan festen började, så kom det blombud med världens finaste blommor. Från Linda på Ateljé Old. Hur gulligt som helst.
John kom i en av alla sina fina flugor. Stolt!
Inne på kontoret hade vi dukat upp till magisk kakbuffé. Linda, Louise och vår praktikant Sofia hade bakat järnet. Så himlans flott!
Två roliga prickar kom förbi en sväng, Elsa och Pontus.
Moi dagen till ära!
Som på en given signal ramlade en hel hög av härliga människor in på fabriken, bland annat underbara Isabelle (där du även kan se fler bilder från kvällen).
Och totalgrymma och stört sköna Emelie.
Jessica Silversaga och Emma gick vår tipspromenad som vi hade satt opp. Där avslöjade vi bland annat vilken dialekt vi alltid pratar på kontoret, vem som vi kallar chefen och varför jag har cyklat till fabriken vid två tillfällen – mitt i natten. Inga konstigheter.
Det skålades i fläderspritzer, babblades i alla hörn och åts kakor tills hela bordet var länsat. Vilket fri alltså.
Tusen tack alla som kom och firade vår lilla fabrik.
Puss!
And off to work (mina nya skor fick stanna hemma i dag). Det fina med att ha kontoret runt hörnet är ju ändå att man kan tjuvstarta våren en aning. Slänga vårkappan på armen och rulla till jobbet i bara koftan.
Klänning från Vintagefabriken, kofta från H&M, rund väska från Röda korset i Umeå och skor från Miss Selfridges.
Loading Likes...
Voila! Spana in mina nya, fräsiga skor!
Jag kan inte ta blicken ifrån dem. De är som en saftblandare på 70-talsvolvon, sugröret i dry martinin och konfettin bland företagsblanketterna. Lite så känns just nu mina nya skor.
Här ska traskas liv kan jag lova.
Träskorna kommer från Swedish hasbeens.
Firar tisdag med konfetti i håret. Har rullat håret på foamrollers och väntar nu tålmodigt på lockar.
Tålmodig.
Tålmodigare.
Inte så tålmodig.
Loading Likes...
Den här veckan börjar med hemmajobb och långpromenader. Efter dagar av smatterregn luktar det obeskrivligt gott i varje gathörn och jag traskar runt och lyssnar till fågelsång och nya, prasslande ljud. I dag har jag bland annat sett två rådjur, snart exploderande syréner och Det är lite träning för mig, att fokusera på det runt omkring mig istället för att slukas upp av egna tankar. Gör susen för perspektiven.
I morgon tänkte jag dra i gång en rolig grej på bloggen. Nämligen att ni får sätta rubrik på ett inlägg som jag sedan skriver. Det kan vara allt möjligt! Vad tror ni om det?
På kvällen ska jag hålla föreläsning under temat Blogg som jobb på fabriken. Det ska bli fasligt roligt.
På fredag har jag tagit ledigt. Som frilans är man ju sällan ledig, vardagar och helger flyter samman och det är svårt att ta aktivt ledigt. Men nu ska jag göra det.
Hela fredagen är som en blank blad som jag ska fylla med bullfikor i solen, flanerande på bortglömda gator och ett stycke armkrok med världens bästa John.
Någon gång däremellan tänkte jag också förklara bilden ovan, där jag är utklädd till ingen mindre än Sickan, eh, jag menar Charles Ingvar Jönsson. Episkt.
Veckans höjdpunkt är ändå söndagen. Då ska möbler, porslin och allsköns ting ut på gården. Där är det nämligen innergårdsloppis. Ska bli så himlans mysigt. Det kommer finnas trädgårdscaféer, världens bästa grannar kommer sälja av sådant som inte längre får plats och så kommer det vara en cykelauktion. Att få hänga på innergården hela dagen känns som en lyx ska jag säga er. Så jag längtar vansinnigt mycket till söndag ska jag säga er.
Denna pastellkompott kom jag hem med från Skellefteå häromsistens. En kakburk i fyra våningar (som just i detta nu står på köksbordet hemma), en gammal Kodak kamera (jag kan inte få för många retrokameror till min samling) och två djupa tallrikar. En stor grön och en liten gul. Pastellpop när det är som bäst.
Loading Likes...
Min favoritklänning är på! Nu ska det nämligen bli 1-årsfest på Vintagefabriken. Bara skor som fattas, och ett par strumpbyxor, sedan är jag redo to rock! Det ska drickas rosévin och skålas kan jag lova.
Klänningen kommer från Beyond retro. När den hängde där hade den kardborreband i ryggen (värsta Chippendale-stylen) som någon säkert hade satt dit i panik. Jag har har satt dit en dragkedja och nu sitter den som stulen som Vanheden i Jönssonligan skulle ha sagt.
