Börjar den här veckan storstilat. Med vab.
Vaknade upp i morse av två hostande snorungar och eftersom jag hade en deal med John som var en skönsjungande “John tar allt vab tills bokmanuset är inlämnat”, så var det dags för mig att steppa in.
Det har varit ömsom mysigt, ömsom utmattande. Pöh.
Jag tycker att det är så svårt det där när de är för friska för att ta det lugnt och för krassliga för att gå till förskolan. De klättrar på väggarna, får se på film och stundvis är det ju svinmysigt – samtidigt ska det ju inte vara FÖR härligt att vara hemma och vara sjuk tänker jag. De ska ju vilja gå tillbaka till förskolan. Det är ju en sak när de är sjuksjuka. Då är det full metal mys. Men när de är sjukfriska?
Jag slits mellan att verkligen njuta av att vara hemma med dem och passa på att umgås, samtidigt som jag vill att de ska träna på att leka själva. Någon som känner igen sig?
Jag har ju varit lekledare halva dagen, bakat scones, gjort trolldeg och lekt pirat för att hålla klättret och bråken på en rimlig nivå. Och nu är jag slut som artist. Och ja, det är någon som har ritat med krita på väggen.
Detta var i alla fall dagens finaste. Barnet somnade i soffan och Jumanji låg och vaktade.
Jag är konflikträdd till tusen. Och jag vill helst att alla ska älska mig till döds.
På pappret är jag världens sämsta klimatkämpe. För att prata klimat kan lätt vara lite … obekvämt. Pja, beroende vem en pratar med och hur, så klart.
Men ju mer vi pratar om klimatet, desto mindre obekvämt blir det. Och ju mer förstår vi. För vi sitter ju trots allt i samma båt, så vore det inte fräscht om vi alla pratade om problematiken?
Den 8 oktober drog jag, Maria och Johanna igång Klimatklubben. Denna vitala, soon-to-be 5-månaders bebis har numera över 30 000 följare på Instagram och 15 000 på Facebook. Förutom att jag lärt mig ton med smartheter och argument genom Klimatklubben, så är Klimatklubben som ett fluffigt moln att falla tillbaka till när klimatet yppas i nya rum. Jag vet att 30 000 tycker (någorlunda) som jag.
Och fy tusan vad det gör mig stark.
För att inte tala om hoppet som det ger att veta att jag inte är ensam.
I början av hösten – innan Klimatklubben – basunerade jag (kanske lite väl kaxigt) ju att skippar flyget 2019. Jag tog sats, blundade och typade texten. På darrande ben, konflikträdd som jag är, höll jag tummarna för att alla skulle älska mig till döds. Ändå. Trots att jag stack ut hakan i en känslig fråga, med som pillade på drömmar, relationer och känslor.
Anledningen? Jag fick inte ihop flygresor med min redan övertrasserade klimatbudget. Jag ligger ju trots allt på strax under fem ton per år, och ska ner till två. Det säger sig självt att en resa till Gran Canaria på 1,8 ton per person inte skulle putta mig närmare målet att ha en göttig framtid. Bränna 1,8 ton – vilket motsvarar vad en svensk äter för på ett helt år – på ett par timmar.
Men där, med de där darrande ben – landade det så många nyanserade diskussioner, samtal och infallsvinklar. Det var obekvämt, och några började hålla försvarstal och tyckte att jag var dum i huvudet. Och det kanske inte ramlade in så många hyllningsrop som jag i min enfald hade önskat. Men jag lärde mig mycket. Bara några få som pekade på Kina (fast jag trodde att det argumentet var dött sedan länge).
Några månader senare höjde jag rösten igen med min flygfria nuna och ifrågasatte nöjesresandet. Då var det som att samhällsdebatten, snacket och pratet hade manglats igenom lager av instanser. Jag hade inte svurit i kyrkan denna gång.
Det känsliga ämnet hade på något vis normaliserats. Fort hade det gått. Fort som tusan.
Det handlar ju om att vi pratar om det, processar och jämför om våra egna handlingar stämmer överens med den där sköna, miljömänniskan vi identifierar oss med – oavsett vilka klimathaltande val vi gör.
Nu har det gått ett halvår sedan jag kaxade ut i flygfritt-sång (kanske lite väl briljerade?) och några “aningslösa influencers”, flygskam-nyord och en Fredrik Strage och Marit Bergman senare så är det förhoppningsvis få som nöjesbokar en weekend på baksmällan så där som jag själv gjorde av ren DET-MÅSTE-HÄNDA-NÅGOT-KUL-NU-längt för några år sedan.
För vi har pratat så mycket om flyget att jag helt enkelt inte tror att vi kan ducka så skickligt som vi gjorde förr. Själv köper jag inte mina längtiga argument längre, hur jag än försöker.
Bara det är en anledning att prata om klimatet, för att vi sakta ska förstå allt det där som vi redan vet.
Och apropå det här med att prata.
I början av veckan fick jag ett mejl. Från Joakim. Han skrev ett långt mejl om att jag var ute och cyklade kring mitt engagemang kring klimatet, knappt var torr bakom öronen och att han (och många med honom) inte brydde sig ett skit om klimatet.
Jag brukar inte svara på sådana där mejl, för det är lite som att banka huvudet i en vägg. Men just i måndags så fick jag feeling. Så jag tackade för hans mejl, input och sa att jag blev så glad att kallas “knappt torr bakom öronen” eftersom jag var nyss fyllda 36. Jag tackade för “dagens bästa mejl”.
Joakim svarade, och vi mejlade fram och tillbaka den där måndagen. Vi pratade om klimatet, forskning och individens ansvar. Vi lyssnade på varandra, var överens om att det borde bli lättare att göra rätt och svårare att göra fel. Och så önskade vi varandra en riktigt god vecka och sa adjö.
Även om det är fasligt obekvämt att ta upp klimatet, sin oro och funderingar – så gör det.
För det kan landa i något himla bra.
Som det gjorde i måndags.
Och vi flyttar hela tiden fram positionen för vad som är norm, vad som är obekvämt och väcker tankar.
För att vi sakta ska förstå allt det där som vi redan vet.
Om en liten vecka är det loppis-tajm!
Den fantastiska Midsommarkransen-butiken Mimmi Staaf(tillika min granne) stänger sorgligt nog igen under våren, men innan nycklarna lämnas till nästa ägare så blir det loppis i den tomma lokalen.
Snacka om att avsluta med bravur!
Och jag som rensade källare, vind och garderob på möbler, kläder och bös för två veckor sedan. Thank lord (Mimmi) for detta.
Tanken är att jag ska sälja av en del av allt det där som jag rensade ut (så mycket som jag mäktar med att forsla över). Resten säger jag förmodligen på Kransenloppis i mag (psst, boka in den 19 maj).
Efter ett och ett halv år säger jag farväl till mitt fina kontor på Metargatan 11, och min underbara, härliga och one-of-a-kind-kollega Emily Dahl som har fotostudio vägg i vägg.
Tidigare i veckan så skrev jag om att downshifta. Ett steg i detta är det här svåriga beslutet.
Att säga hej då till mitt kontor.
Sedan jag, Maria och Johanna tjongpang-startade Klimatklubben i oktober så har jag flängt på möten över hela stan, föreläst, skrivit bok och jobbar ideellt med klimatet.
Jag har njutit varje sekund jag varit på kontoret, men lets face it: inte utnyttjat det så mycket som jag önskat. Och en kan ju inte ha bara för att ha, eller hur?
Våren kommer ju trots allt att försvinna i samma flängande os. Två veckor på Gotland i maj, sedan blir det 10 veckor på Gotland i sommar och ytterligare två veckor i höst. I september släpps boken som vi Klimatklubben-grundare har skrivit och vi har redan fått en aning om boksläppshärjet som väntar eftersom vi redan blivit inbokade på föreläsningar. Nä, jag kan liksom inte rättfärdiga att det står ett kontor helt orört medan jag flänger runt.
Så detta känns så rätt.
För ett par veckor sedan berättade dessutom Emily att hon behövde expandera (because hon är awesome och hennes företag går som tåget). Hon frågade om hon fick ta över mitt kontor (eftersom hon förmodligen förstod att flänget och det ideella arbetet skulle fortsätta). Jag ropade ut ett rungade JA!
Jag hade förmodligen aldrig sagt upp kontoret på eget bevåg, för det skulle vara för svårt på något vis, att slita sig från Emily (framför allt). Eller ens yppa att jag skulle slita mig från henne.
Men när det fanns ett behov så var det på något vis enklare att släppa.
Hur fantastiskt det än är att sitta på det här kontoret, så kommer jag frigöra både tid och pengar som jag kan lägga på Klimatklubben och klimatet. Pengar till en hyra i månaden som jag helt enkelt inte behöver dra in genom jobb.
Och jag och Emily kommer ju fortsätta jobba ihop när varje tillfälle ges. Den människan släpper jag icke i första taget.
Jag är så satans ledsen att vi inte hann förverkliga alla planer vi hade för lokalen, men är tusenfalt glad över veranda minut jag spenderat där.
Ett halvår fick jag i mitt rosa kontor (och ett år i ett vitt med stora hål i väggarna, hahah), men inom kort flyttar jag hem allt mitt bös.
Jag har ju trots allt en lägenhet, ett torp och ett kontor. Drömmen är att ha ETT boende (ink kontor), men ett första steg är att säga farväl till den lägst hängande frukten: kontoret.
Hej då kontoret, hundarna och världens bästa och roligaste vapendragare!
Jag kommer sakna er!
Mitt i vyssande hemmaråtta-period har jag fyllt läkarskåpet med en bit ekologiskt smarr från svenska Ekobryggeriet.
I samma veva har jag kommit på hur jag ska råda bot på både hemmaråtteriet, energitapp och den stora högen med trasiga kläder. Allt i ett!Hur tänker du nu, tänker nog du?
Jo, lagnings-AW!
Jag tänkte bjuda hem ett gäng härliga polare på vintriga drinkar, babbel och lagning av kläder.
Jag vet nämligen inte hur många trasiga strumpbyxor, koftor med hål vid armbågarna och kappor med foder som släppt som jag äger.
Och jag FÖRMÅR mig inte laga dem.
Men om jag gör en lagnings-klubb? Bjuder på drinkar? Då borde det gå va? Kanske drar fram skokräm och allsjöns sygrejer?
Dessutom kommer jag få massor av plats i frysen efter att jag tömt förråden på frysta bär!
Jag har både lingon och blåbär i frysen (sedan urminnes tider), och nu ska de få bli drinkar.
Jag testade att göra en drink med blåbär, lingon och Ekobryggeriets fläder-tonic som blev lagomt söt och syrlig. De här drinkarna är alkoholfria, men det går naturligtvis att stänka i en bit gin om en vill det.
Lagom till lagnings-AW:n hivar jag fram glas, tonic från Ekobryggeriet (i alla möjliga smaker) och frysta bär, så testar vi loss vilken kombination som blir lagnings-AW:ns stående drink tycker jag.
Så nu undrar jag? Vem vill komma på lagnings-AW?
Ps. Ekobryggeriets tonics finns att köpa på de allra flesta ICA-butiker och fraktfritt på delitea.se/ekobryggeriet.
Hej på er!
Alltså tack för alla inspirerande kommentarer på mitt förra inlägg (både på bloggen och på instagram)!
Så mycket roliga idéer, tankar och infallsvinklar!
Så välbehövligt att kliva in i en idébubbla och ta ett steg bort från sitt eget huvud.
Förutom en drös med inlägg som jag håller på att skissa upp så håller jag på att lägga om mitt liv lite granna. Ser över slukhål av både tid och pengar, samtidigt som jag vill ta min nöjdhets-träning till en ny nivå.
Drömmen är att downshifta rejält.
För jag vill ha mer av vår tids mäktigaste valuta: tid.
Flytta fokus från pengar, att bräcka förra årets goda resultat i företaget och tjäna så mycket pengar som möjligt. Och istället frigöra tid.
Se hur mycket jag behöver jobba för att klara mig, och sedan frigöra tid åt allt det där göttiga i livet. Mina småbarn, viktiga klimatklubben, babbla med vänner och att klappa katt.
Nu langar jag fram önskeboxen! Vad vill du läsa om? Något du vill se? Få tips om? Ett ämne som du vill att jag berör?
Önska på i kommentarsfältet eller släng i väg ett mejl till sundh.emma@gmail.com
Uppskattar så att ta mig utanför mig egen hjärna i detta grötiga post-bokmanus-tillstånd!
För två veckor sedan fyllde jag 36 bast. Men jag firar ju inte bara på min födelsedag den 4 februari. Nej, nej. Jag slår till med en hel fir-helg. Ett par extra göttiga, bara-göra-najsa-saker-dagar.
Fredagen började storstilat med bokskiveri med begynnande snöstorm utanför fönstret.
När snöstormen var i full gång gav jag mig ut, till Mynttorget, för lite klimatstrejk tillsammans med Maria. Det var första gången vi hade skylt och det var SÅ många härliga som kom fram! Ska banne mig alltid ha skylt med mig – klimatstrejk eller inte.
Fick världens finaste grej av min kompis Amanda. Hon hade liksom VIRKAT en disktrasa till mig, som en koka ren när den blir solkig. Så jädra bra, användbar och grym present. Tack, snälla, snälla Amanda!
Det blev lördag och vi knatade till Färgfabriken för lunch. Det är tradition ju.
I full Emma Sundh-uniform!
Bästa uniformen! Ullhalsduk från H&M, kappa från Stadsmissionen, ulltröja från Jumperfabriken och min favorit-pennkjol (som jag sytt själv) från Tygverket.
Älskar den här kappan för övrigt. Varför? Kolla fickorna! Får plats med ett halv liv däri.
På Färgfabriken skålade vi i bubbel och åt lunch. Det bästa med Färgfabriken är de stora ytorna. Så när barnen fick myror i brallan kutade de runt, medan jag och John sörplade efter-lunch-kaffe.
Och så fick jag denna på posten! Jag är ju lite sugen på sommarhöns i år (en kan hyra!), och i förlängningen ha egna höns (när jag flyttar ut på landet för att bli självförsöjande, hehehe). Så nu pluggar jag på!
Bokmanus är inlämnat, livet börjar komma åter och jag är taggad på att dra i gång säsongens vegetariska middagsklubb!
Fast kanske dags att bredda klubben till att innefatta både vegetariskt och veganskt, right?
Så hit me med era bästa vegetariska och veganska recept (högt, lågt, busenkelt, avancerat (fast kanske inte för avancerat, hehehe)) som jag sedan lagar hemma, plåtar, bloggar om och döper efter dig. Det är ingen tävling, utan det handlar rätt och slätt om att föra in nya klimatsmarta smaker i vardagskaoset. Det kan vara allt från omelett till trerätters.
Och TOTALT kravfritt och icke-ängsligt.
Så skicka in ditt bästa vegetariska recept till mig på sundh.emma@gmail.com, skriv vego2019 i ämnesraden.
Puss å vego-kram!
Aaaah, har precis landat hemma efter en fullmatad mötesdag. Jag har blivit intervjuad om klimatet och mat, haft möte kring ett samarbete och dessutom snackar klimatföreläsningar med ett studieförbund. Pöh! Slog upp laptopen när jag kom hem och hade tänkt blogga en hel radda, men Jumaji verkar tycka att det är dags att slå ihop och ta helg.
Jaja, jag får väl ta hinten. Och nog är jag banne mig värd tidig helg eftersom jag lämnat ett BOKMANUS i veckan.
Katt alltså. Bästa påminnelse om att ta ledigt.
