Jag är konflikträdd till tusen. Och jag vill helst att alla ska älska mig till döds.
På pappret är jag världens sämsta klimatkämpe. För att prata klimat kan lätt vara lite … obekvämt. Pja, beroende vem en pratar med och hur, så klart.
Men ju mer vi pratar om klimatet, desto mindre obekvämt blir det. Och ju mer förstår vi. För vi sitter ju trots allt i samma båt, så vore det inte fräscht om vi alla pratade om problematiken?
Den 8 oktober drog jag, Maria och Johanna igång Klimatklubben. Denna vitala, soon-to-be 5-månaders bebis har numera över 30 000 följare på Instagram och 15 000 på Facebook. Förutom att jag lärt mig ton med smartheter och argument genom Klimatklubben, så är Klimatklubben som ett fluffigt moln att falla tillbaka till när klimatet yppas i nya rum. Jag vet att 30 000 tycker (någorlunda) som jag.
Och fy tusan vad det gör mig stark.
För att inte tala om hoppet som det ger att veta att jag inte är ensam.
I början av hösten – innan Klimatklubben – basunerade jag (kanske lite väl kaxigt) ju att skippar flyget 2019. Jag tog sats, blundade och typade texten. På darrande ben, konflikträdd som jag är, höll jag tummarna för att alla skulle älska mig till döds. Ändå. Trots att jag stack ut hakan i en känslig fråga, med som pillade på drömmar, relationer och känslor.
Anledningen? Jag fick inte ihop flygresor med min redan övertrasserade klimatbudget. Jag ligger ju trots allt på strax under fem ton per år, och ska ner till två. Det säger sig självt att en resa till Gran Canaria på 1,8 ton per person inte skulle putta mig närmare målet att ha en göttig framtid. Bränna 1,8 ton – vilket motsvarar vad en svensk äter för på ett helt år – på ett par timmar.
Men där, med de där darrande ben – landade det så många nyanserade diskussioner, samtal och infallsvinklar. Det var obekvämt, och några började hålla försvarstal och tyckte att jag var dum i huvudet. Och det kanske inte ramlade in så många hyllningsrop som jag i min enfald hade önskat. Men jag lärde mig mycket. Bara några få som pekade på Kina (fast jag trodde att det argumentet var dött sedan länge).
Några månader senare höjde jag rösten igen med min flygfria nuna och ifrågasatte nöjesresandet. Då var det som att samhällsdebatten, snacket och pratet hade manglats igenom lager av instanser. Jag hade inte svurit i kyrkan denna gång.
Det känsliga ämnet hade på något vis normaliserats. Fort hade det gått. Fort som tusan.
Det handlar ju om att vi pratar om det, processar och jämför om våra egna handlingar stämmer överens med den där sköna, miljömänniskan vi identifierar oss med – oavsett vilka klimathaltande val vi gör.
Nu har det gått ett halvår sedan jag kaxade ut i flygfritt-sång (kanske lite väl briljerade?) och några “aningslösa influencers”, flygskam-nyord och en Fredrik Strage och Marit Bergman senare så är det förhoppningsvis få som nöjesbokar en weekend på baksmällan så där som jag själv gjorde av ren DET-MÅSTE-HÄNDA-NÅGOT-KUL-NU-längt för några år sedan.
För vi har pratat så mycket om flyget att jag helt enkelt inte tror att vi kan ducka så skickligt som vi gjorde förr. Själv köper jag inte mina längtiga argument längre, hur jag än försöker.
Bara det är en anledning att prata om klimatet, för att vi sakta ska förstå allt det där som vi redan vet.
Och apropå det här med att prata.
I början av veckan fick jag ett mejl. Från Joakim. Han skrev ett långt mejl om att jag var ute och cyklade kring mitt engagemang kring klimatet, knappt var torr bakom öronen och att han (och många med honom) inte brydde sig ett skit om klimatet.
Jag brukar inte svara på sådana där mejl, för det är lite som att banka huvudet i en vägg. Men just i måndags så fick jag feeling. Så jag tackade för hans mejl, input och sa att jag blev så glad att kallas “knappt torr bakom öronen” eftersom jag var nyss fyllda 36. Jag tackade för “dagens bästa mejl”.
Joakim svarade, och vi mejlade fram och tillbaka den där måndagen. Vi pratade om klimatet, forskning och individens ansvar. Vi lyssnade på varandra, var överens om att det borde bli lättare att göra rätt och svårare att göra fel. Och så önskade vi varandra en riktigt god vecka och sa adjö.
Även om det är fasligt obekvämt att ta upp klimatet, sin oro och funderingar – så gör det.
För det kan landa i något himla bra.
Som det gjorde i måndags.
Och vi flyttar hela tiden fram positionen för vad som är norm, vad som är obekvämt och väcker tankar.
För att vi sakta ska förstå allt det där som vi redan vet.
Loading Likes...
Du är så bra Emma!
<3
Heja dig!
Jag tycker du har precis lagom balans mellan skam och uppmuntran. För alla förändringar är ju inte roliga och då tror jag det behövs lite dåligt samvete för att ändra sig.
Det är framförallt tack vare dig jag slutade flyga. När du först började ifrågasätta flygnormen blev jag lite sur och tänkte: varför ska hon hålla på och tjata om flyg, jag gör ju faktiskt jättemycket annat, äter vegetariskt och köper bara second hand. Men sen insåg jag: nej, jag kan faktiskt göra mer. Och nu inspirerar jag folk i min närhet att också välja bort flyg.
Åh, tack snälla du. Det är en svår balansgång. Särskilt eftersom jag vill att alla ska älska mig. Jag är så långt från en provokatör en kan komma tror jag, hahaha.
Tycker du gör ett helt fantastiskt jobb! Du skriver och pratar om allt det som jag är för feg för att uttrycka. Eller en gång sa jag på jobbet att jag inte kommer flyga någonsin igen pga klimatet, och då tappade alla hakan och nu vågar ingen prata med mig om sina semesterplaner till Thailand längre. Haha.
Men jag tror att det som du bidrar med iallafall för mig är styrka, för det känns inte längre som att jag är ensam om min klimatångest och viljan om att göra något. Det här hänt något bara det senaste året, vi pratar mer om klimatet och jag tror att du har bidragit till det. Så tusen tack från mig och klimatet!
Åh, Anna! Tack! Precis så där kände jag också för ett år sedan. Jag älskar ju god stämning liksom!
Hej Emma!
Hoppas du kan ”hjälpa mig”. Var beredd på världens mest bortskämda-priviligierade-medelsvensson-fråga…here it goes: Hur f**n ska man tänka om det enda man gör är att drömma om nästa resa? Jag får panik av tanken att inte kunna åka dit jag vill, när jag vill. Jag reser aldrig långt, det är inte Thailandsresor som lockar för min del. Men weekends i Europas städer – det är det bästa jag vet. Jag vet att flyg är dåligt och jag fattar att vi har ett ansvar, men ändå, jag VILL INTE SLUTA RESA. “Det finns andra sätt att resa på” kanske många då tänker. Ja jo visst, men INGET så smidigt som flyg (pris och tid). Testade att kryssa till Helsingfors (inte heller bra för miljön, men lite bättre än flyg kanske) och det var verkligen inget för mig… Att bila/åka tåg till södra Europa vore underbart, men jag har ingen möjlighet att vara borta så länge.
Jag vill sitta på uteserveringar i Palma, gå på museum i Krakow och äta fantastisk mat i Paris. Inte varje helg, men iaf två-tre gånger om året.
Fattar så klart vilket extremt lyxproblem detta är (kan jag ens säga problem?), blir irriterad på mig själv bara jag läser detta. Men iaf – har du några tips på hur man ska tänka?
Tack för allt du gör! Det är tack vara dig jag fått upp ögonen för detta.
Kram