I söndags packade jag ner baddräkt och morgonrock i en väska och begav mig in till stan tillsammans med John. Det nalkades nämligen spa-dag …
… På Centralbadet! Vi fick presentkort på Centralbadet av Johns föräldrar i julklapp (bästa julklappen ever!), och nu var det dags att spa:a loss ömma preggofötter, trötta ben och badsuktande kropp. 
Centralbadet är verkligen en riktig pärla, som jag besöker allt för sällan nu för tiden. När jag jobbade inne i stan brukade jag gå hit för jämnan, äta ekologisk vårlunch utomhus och njuta av den prunkande innergården.
Men inte i dag. Denna söndag var det jag, John och badväskan som skulle hoppa i plurret.
Och lilla bebisen i magen förstås.
Inne på badet råder även spa för ögonen. Art nouveau när det är som bäst. Love it!
Och fina omklädningsrum, marmorerade simbassänger och växtlighet precis överallt. 
Som här, platsen jag spenderade halva eftermiddagen på.
Här låg jag som en strandad val och bara njöt.
John hoppade i plurret, och därefter gjorde jag också det. Jag har inte badat under hela graviditeten och det var magiskt att vara tyngdlös för en stund. Annat var det när jag klev ur simbassängen och jag kände mig som han i Jönssonligan som hade fått ståplats i Nybroviken. Det var som att hela min kropp var gjord av betong, så fruktansvärt … tung.
Skrattandes var tvungen att sätta mig ner bums (benen bar mig inte) och inse att kroppen var en aaaaaning tyngre än för ett par månader sedan. Betongkropp.
Efter ett stycke spa-behandling skräddarsydd för gravida (rekommenderas varmt) var det dags att lämna denna varma oas, klä på sig och åka hem.
Alldeles lull-härliga i kroppen.
Loading Likes...
Ej hvor er det fint! Rigtig gammeldags! 😀 I wanna go!
Fina Emma! Jag var just med om en grej som påminner mig lite lite grann om dig och John (innan ni träffades).
Såhär är det va; jag är relativt nyinflyttad (sedan i höstas) i en ny stad, och för ungefär två månader sedan pratade jag med en ung man, värvare från Läkare utan gränser, på stan en dag när jag var på väg hem. Han försökte värva mig givetvis, men jag sa att jag behövde fundera på det eftersom jag är student och redan är med i två andra hjälporganisationer, så, vi började prata om annat en stund och eftersom det var så trevligt stod jag kvar där lite längre än vad som kanske är normalt. Sedan dess har jag inte kunnat släppa honom, har försökt minnas hans ansikte ordentligt gång på gång och tänkt lite på skoj att han säkert är min soulmate, (men att jag aldrig kommer träffa honom igen) och tänka att han finns ju i alla fall där ute, i min stad.
Idag när jag skulle följa en kompis till centralen svängde vi in på just den gatan, och ja, där stod han rakt framför oss utan förvarning och började förklara varför vi borde gå med i organisationen. Jag blev så överrumplad och mjuk i knäna att jag inte kunde tänka klart, kan ha sagt att jag pratat med honom förut och att situationen tyvärr fortfarande var densamma. Han kände inte igen mig, men däremot var han till och med finare än hur jag mindes honom. Har aldrig känt såhär för någon jag just träffat. Hur sjutton ska jag göra om jag ser honom igen? Nu när det har hänt två gånger känner jag nästan att jag måste fråga om en fika eller något om jag skulle se honom igen. Jag har ju inget att förlora egentligen, men det vetekatten hur jag skulle fatta mod nog och inte tio minuter för sent.
Du är grym! Kram!!
Klart du ska fråga om en fika! Man har ingenting att förlora och lever bara en endaste gång! Kör i vind!
Kram och lycka till
emma
Haha, känns igen! Som en del i mitt terapiarbete inför andra förlossningen (hade en jobbig första) gick jag på avslappningsövningar i en varm bassäng. Minns kontrasten mellan att känna sug tyngdlös till att väga som bly när man steg upp ur vattnet. Mkt märklig känsla!
Nä men vad är det där för fint ställe!? åh!
Pingback: Q&A: Gravidnojor, mina ställen på Gotland, syskon och blommig tapet | Emmas Vintage
Pingback: Årssummering: Januari 2015 | Emmas Vintage