Som en 80-talsaffisch (minus det hånglande paret i Hawaii-vattenfallet) tornade semesterhimlen upp sig en kväll. Jag kastade kameran om halsen, lade ner Majken i barnvagnen och sprätte med benen ner mot havet. John var hack i häl.
Ville fånga det här.
De där bilderna som man kan ta fram i snöstormande december och liksom nästan känna doften av havet, de kalkiga grusvägarna och de sensommarblommande växterna.
Nere vid hamnen var det så perfekt stilla att jag inte kunde bestämma mig för om scenen kunde tas ur en romantisk roman eller en kuslig deckare.
Trots att hela Gotland var full av semesterfirare var allt liksom … öde. Det var liksom den ultimata motsatsen mot T-centralen i Stockholm. Inges sus, inget brus. Bara svalor, prasslande löv i vinden och tusen pirrande deckaruppslag i hjärnan. Huvamejjen och hurra på samma gång.
Ett måste varje sommar för min del är kollektivliv på Gotland. Som så många andra somrar bjöd min kompis Mick in ett hav av vänner till sitt ställe på östra Gotland. Vi kör samma visa varje år; bor trångt, grillar VARJE kväll och hänger på stranden. Den första dagen började med det sistnämnda. Först en morgonpromenad …
… och sedan dopp! Ja, jag kan väl erkänna att jag kanske inte badade så där jättemycket första dagen, men nog skulle jag doppa mig senare alltid. John fick stå för ispringandet denna morgon.
När vi kom hem hade Max lagat trattkantarellsoppa av egenplockade trattisar.
Dagens kock. Max.
Efter lunchen diskade den som skämdes mest och därefter blev det häng i trädgården.
På eftermiddagen tog jag en promenad med Majken i vagnen och gick förbi det här fina huset. Herre min gud så alltså. Veranda, ståtliga rosor, snickarglädje och en lummig trädgård – allt man kan önska sig.
Gick och köpte en trisslott.
Den här höll tummarna. Tror jag.
Så gick jag, John och Majken och köpte glass. Lakritspuck och kvällssol, jojominsann.
Dessa två.
Vi jonglerade Majken emellan oss och flanerade vita, kalkfyllda vägar fram.
Det känns alltid lite som att vara utomlands när en är just här.
Skruttade ner till piren …
… där Max och Helena klättrade. Ja, alltså de klättrade runt piren, på den svåra stenläggningen.
Vi tittade på.
Jonglerade lite med Majken.
Och introducerade havsbris för henne.
När magarna började kurra vandrade vi hemåt, mot Micks stuga. Där landade Majken hos Helena, vid spelbordet, medan det laddades upp for the all majti grill.
För exakt ett år sedan befann jag mig på Gotland. Jag hade hyrt ett hus tillsammans med ett par vänner, kryssade mellan baddräkt och sommarklänning och mådde samtidigt som en sjösjuk katt. I den där magen, som började puta tidigt under kjolstyget, gömde sig Majken.
Jag drack svalkande citrusdryck (och just citrus skulle komma att bli en trogen följeslagare genom hela graviditeten (snittade en 20 satsumas per dag)) och hängde under parasoll.
Köpte en klänning från Tofta lagret och bar den andäktigt en endaste gång.
Lekte i sanden med det här kompisbarnet för att tänka bort magsmärtorna som jag hade.
Nöp denna i armen ett par gånger …
… liksom den här. Inte.
John hade sommarskägg och gav mig sticksiga pussar. Det gillar jag.
Och jag gav rosa läppstiftspussar tillbaka. Det gillar John. Intalar jag mig i alla fall.
Vandrade genom Visby med torpargänget, men kunde liksom knappt koncentrera mig. Det var grumme såpa i huvudet på mig.
Så jag gjorde det jag gör allra mest. Fotograferade.
Panikköpte en kjol gjorde jag också. För sista dagen på Gotland smet klänningarna åt på ett förfärligt sätt. Det var Majken som ville puta.
Ett år senare är jag här igen. På denna förtrollande ö. Med Majken som sällskap. Bilder från årets resa kommer inom kort. Denna gång med mindre illamående och bebisen på utsidan av kroppen.
I mars packade jag väskan med färg och drog till Hawaii tillsammans med John. Han skulle dit på konferens, medan jag passade på att byta frilanskontor mot strand.
Första veckan spenderade vi i Honolulu. Dagarna spenderades med att upptäckte staden, skriva artiklar i skuggan, pimpla paraplydrinkar och bada. Helt okej arbetsförhållanden.
Efter en vecka i Honolulu begav vi oss till Maui för några latdagar. Semester på riktigt med andra ord.
Det var så himla härligt att hänga bara vi, käka ananas, bada bland valarna (okej, lite överdrivet, men de var banne mig inte långt i från), läsa böcker, försöka uttala alla ortnamn och bara babbla.
Det här var lucka 6 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här. Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Förra helgen kidnappade jag och några vänner denna donna mitt under brinnande föreläsning (som hon höll på sitt jobb). Min kära vän Lisa ska nämligen kärleksfesta sig om två veckor, och det måste ju firas! Efter en liten kräftskiva hemma hos mig, satte vi Lisa i bilen med ögonbindel för ögonen och så åkte vi söderut …
Det Lisa inte visste var att hela gänget hade weekendväskorna packade till bredden.
Hon visste inte heller att vi var på väg rakt mot ett … slott. Närmare bestämt Häringe slott. Åberg och Lisas syster Emma-Lina leder in henne i foajén, tar av henne ögonbindeln och så säger vi “tadaaa”.
När vi checkat in i våra rum anordnar vi ett minispa i mitt och Lollos rum. Vi lägger ansiktsmask, dricker skumpa, äter frukt och babblar i hundra åttio.
Alla iklädda obligatorisk morgonrock så klart.
Efter vårt spa piffar vi till oss. Det var nämligen dinner-time!
Lisa med ett stycke lejon.
Min vän Åberg och så jag. Tänk, vi har känt varandra i närmare 15 år, bott i hop, rest ihop och ändå får jag liksom aldrig nog av människan.
Inne på slottet är det maffigt värre. Guldmöbler blandas med orientaliska mattor och modern konst.
Och en schäslong för eftermiddagsluren. Så klart.
Inne på slottet äter middag, babblar, skrattar till Fatima gråter bort all sin maskara och sedan avslutar vi kvällen med filmvisning (av Lisas husband to be) på rummet.
Dagen därpå vaknar vi opp till skinande sol, hotellfrukost och en läskande pool.
Efter frukost blir det bad. Tänk va, att de förr – när alla it-människor hängde på Häringe slott – hade en vattenrutschkana från andra våningen. Det tyder på god smak (tycker vattenrutschkane-addicted).
Efter morgondoppet får vi total slottsdille. Packar in weekendväskorna i bilen och bestämmer oss för att äta lunch på ett nytt slott, denna gång Tyresö slott. Är det slottsweekend så är det!
Tyresö slott är ju också ganska så maffigt.
Med prunkande grönska utanför slottsmuren.
På Tyresö slott äter vi lunch och fikar, sedan kramar vi om varandra, vinkar hej då och skiljs åt efter en amazing slottshelg.
En sak är klar: Mer slottsweekends åt folket!
En dag svischade jag på cykel, förbi alla pittoreska och överprunkande trähus och ner till Kyrkesund.
Nere i sundet ser en över till Härön. När jag var mindre kunde jag sitta på båtbryggan i timtals och titta på båtar just precis här.
Och nja, det är inte värst mycket som har förändrats. Jag är nog ganska så lik den där 10-åringen med oborstat hår och stora drömmar.
Just precis här satt jag tillsammans med John och babblade om allt mellan himmel och jord. Jag berättade om alla mina ställen, vi valde ett varsitt hus som vi ville bo i och sedan kom vi på att vi så klart ville bo tillsammans. Hela våra långa liv, tills vi blir helt skrynkliga och dallriga om hela kroppen.
Så vi valde ett gult drömhus. Tillsammans.
Älskar honom ända till våra skrynkliga dagar och långt bortom det.
Spanade på båtbodarna i Kyrkesund, medan saltstänkt hår piskade i ansiktet. Oborstat så klart. Men en har ju inte tid att borsta håren när en är så upptagen med semester.
Kastade loss (eller ja, det gjorde så klart kaptenen på båten St Olof) och så begav vi oss över sundet.
Just precis här, vid badplatsen på Härön, kastade jag mig i plurret!
Det gjorde John med.
Efter doppet kröp jag in i min stora tröja, medan håret torkade i snajsig turban.
Post-dopp med saltat hår.
Med blöta badhanddukar i väskorna begav vi oss till andra sidan Härön för att äta middag.
Och det gör en så klart på Magasinet. Här serveras löjromstoast (rekommenderas), fiskar i alla dess slag och musslor från Mollösund. Med ett stycke fisk i magen tog vi sedan båten över sundet, och hem till Kyrkesund. Det var sista dagen på den 100% obligatoriska västkust-semestern för i år.
Ses nästa år!
Tjing!
Blåst i alla vinklar, regn i luften och åskmörka moln. Vad göra då? Jo, då åker en till Skärhamn och går på Akvarellmuseet.
För att få riktigt mycket vind i håret (så att “kulturen blåser rakt genom hövve på’n” som min mamma brukar säga) hämtade jag några vindbyar ute på en pir.
Hålla ner kjolen, efter ett antal Marilyn Monroe-flashningar.
Sedan insupa havet från pirens högst punkt (stegen tar jag nästa år), precis som förra året. Det är lite så vi semestrar på denna ö. Vi gör EXAKT samma saker år efter år.
Som att gå på Akvarellmusset. Men i år var det något extra som drog. Min favoritkonstnär Lars Lerin ställde ut några av sina verk. Akvarellmålningar när det är som bäst.
Bokhyllor, fåglar, ett stycke Krakow och ett par Hitchcock-referenser.
När vi kikat igenom utställningen så åt hela gänget mat på restaurangen. Här har vi hela galenfamiljen min.
Och världens bästa John.
Allt var så stört gott, som vanligt. Med mätta magar åkte vi sedan hem och lyssnade på åskoväder.
Häromdagen packade jag och John våra väskor fulla med badkläder och pocketdeckare och satte oss på båten till Åstol.
Det skulle nämligen bli sol hela dagen och på Åstol ligger (enligt oss) den bästa badplatsen.
Resten av Västkustklanen (min familj) var så klart också med, med havsälskade mamma Märta i spetsen. Hon har med all säkerhet varit alg i sitt förra liv. Eller krabba.
Efter lite gupp och finvidder kom vi så fram till Åstol.
Innan havstörstande kroppar fick sitt, så begav vi oss …
… hit. Till Åstols rökeri.
Där drack vi svalkande och åt massa gott från havet.
Jag åt rökta räkor med aioli. Mums!
Efter lunchen spritte det så mycket i badkläderna att vi kvistade till “badhölet”, som vi eleganta värmlänningar kallar det.
Och det “hölet” ser ut så här. En spricka i bergen med inforslande havsvatten och stegar rakt ner i plurret. Huvudet som sticker upp är fisken John.
Jag är (tyvärr) lite mer lagd åt badkrukehållet (om det inte vankas vattenland så klart), så jag doppade lite ben, svalkade och var så stört sugen på att hoppa i. Och ändå inte.
Mest av allt satt jag på klipporna, läste pocketdeckare och latade mig.
Gjorde ändå tappra försök, men lyckades inte med hela kroppen. Skyller på alla imaginära vithajar.
Vid Åstols badplats hängde jag och John hela långa dagen. Resten av klanen begav sig hemåt, medan vi stannade kvar. Först vid middagstid gick vi motvilligt mot båten. Jag sa bestämt att jag minsann ville stanna här för alltid, men det skulle visst serveras någon form av middag hemma.
Vinkade hej då till Åstol, saknade saltstänkt hår (nästa år ska jag vara värre än fiskarna själva) och så puttrade vi hemåt.
Precis just nu sitter jag i bilen på väg mot västkusten. Datorn i knät, John vid ratten och ett stycke smattrande regn mot vindrutan. Varje år i augusti åker vi hit, till Tjörn. Och har så gjort i över tjugo år. Jag, min mamma Märta och min syster Ellen. 100% obligatorisk närvaro. De senaste åren har vi fått tillökning till vårt lilla gäng av John och min svåger Christer. Pappa brukar stanna hemma i Värmland, med ursäkten att han tycker att det blåser för mycket på fliten. Men inte i år. I år är han med (keps nedpackad).
Där cyklar vi en massa, hittar nya badplatser och letar efter bryggor att doppa sig i från.
Varje dag kräver sitt dopp. Min mamma Märta är den flitigaste dopparen. Varje morgon ska det doppas innan frukost. Den eller dom följer henne i hasorna tar “Stora märten”. De som missar en gång får snällt nöja sig med “Lilla märten”.
Och så klättrar vi i berg. Mitt bästa! Gärna hoppa mellan klyftor och ta stora språng.
När jag var liten pirrade det alltid i magen när jag åkte över Tjörnbron. Såg havet, kände doften av hav, ljung och tång. Det var och är något visst att åka hit. 100% efterlängtad, obligatorisk närvaro.
Efter en veckas semesterkollektiv på Gotland spenderades en extra dag i Visby. Jag och John passade på att bo hos våra vänner Jens och Mallan som bor där, dansade kullerstensgator fram och tittade på hus som var så söta att en fick sockerchock.
Det kommer ju låta absurt i december, men efter en veckas stekande sol så var det oerhört skönt att gå runt i grådaskigt väder.
Sportade ny kjol från H&M, tillsammans med solglasögon från Monki, min baddräkt från Janna Drakeed/Vintagefabriken, upphittad korgväska och en gammal kofta. Var nog sista dagen den här sommaren som jag bar just kofta.
Alltså Visby knäcker mig. Gång på gång och på korsen och tvärsen.
Tittade på otaliga rosor, igenväxta fönster och prunkade gränder, sedan tog vi färjan över till fastlandet och sa so long Gotland, vi ses nästa år.
Det var liksom den ultimata motsatsen mot T-centralen i Stockholm. Inges sus, inget brus. Bara svalor, prasslande löv i vinden och tusen pirrande deckaruppslag i hjärnan. Huvamejjen och hurra på samma gång.
