Julafton var ju ungefär 100 år sedan, men nu ska den äntligen avhandlas.
I år skulle det firas i vårt orangeri.
Både jag och John hade slitit som bara den för att få orangeriet någorlunda klart så vi skulle kunna sitta därinne allesammans utan att förfrysa tårna. Det låg många sena kvällar bakom hyfsat täta väggar. Få gånger har en väl sett ett julfirande toppat med grön presenning och en jul julesnopp utanför dörren.
Men nu fick det bli så. Jul på en byggarbetsplats – en ganska ovanlig syn i sociala medier kan en tänka.
Vi kan kalla det nödlösningarnas jul. Och då syftar jag ganska mycket på pappskivan som täcker för ett trasigt fönster i orangeri-dörren, hahaha.
Men fåglarna fick julfint i alla fall. Utan nödlösningar.
Ska vi kika in?
Långbord, ljuskrona och tända ljus medan jag gjorde sista fixet innan jullunchen.
Julens outfits ser så annorlunda ut i byggtider – inte sant?
I ena hörnet av orangerit hade vi ställt en gran som barnen dekorerat.
Höstens vabb hade levererat pyssel!
Så var det dags att duka upp. Först hemmagjorda silar och kolsallader. Blev EN HEL DEL vändor över ängen med korgar fyllda med mat och porslin.
Strax efter tolv slog vi oss ner för jullunch här. Det blev en hel del varma tröjor och jackor eftersom ena värmefläkten stängts av det råkade vara närmare 10 minus utanför.
Men vi var glada ändå.
Det var vintervitt ute och vi kuskade fram och tillbaka mellan hus, ugn och orangeri. Men det gick ju bra det också.
Efter lunchen blev det lek ute, sen kom tomten och det delades ut klappar.
Mysig jul!
Lika säkert som att årets första månad börjar med jan och slutar på uari och att det börjar klia i rumpan så fort någon nämner springmask, är det att det årliga tvivlet makar in sig i livet precis just nu.
Det finns så klart hundra tvivel att börja grotta ner sig i, men det är få saker som är så återkommande i mitt jobb som det årliga foto-tvivlet. Känslan av att alla bilder är bajs, fula och att allt var bättre förr. Härligt, krispig, vackert.
Jag redigerar ju alla bilder som läggs upp här. Alltså inte retuscherar, utan drar i reglagen för att få till kontraster och dra ner nyanser. Under 100 år (känns det som) använde jag Photoshop som jag älskade högt, men för att spara tid (pga att redigera bilder TAR TID) så gick jag över till Lightroom.
Det har jag använt i ett år nu och känner mig både tacksam, frustrerad och med händerna i handfängsel.
Men så kommer det. Det malande det-var-finare-förr-tvivlet. Alla krispiga bilder som är minnen av ett liv. Är hela mitt första år i Värmland fulare än verkligheten (förstår prick alla Värmlands enorma briljans?). Liten sak kanske någon tycker, men icke här. Och kanske är det så att ni som läser och följer bloggen knappt ser någon skillnad?
Att jag har detta tvivel helt i onödan?
Därför kommer är en liten galupp!
Vilken typ av bild gillar du mest? 1:orna eller 2.orna?
Okej, hej!
Då var det dags att ta tag i 2022, rota och sortera bland bilder, att-göra-listor och få … S T R U K T U R.
Vägen dit måste jag liksom ta i kronologisk ordning, annars blir det knas i hövve på mig, så vi börjar där jag slutade. River av, så vi kommer i fas med julen och nytt år, avhandlar den så vi inte jojo:ar fram och tillbaka mellan nu och dåtid.
Nu kör vi.
Där någonstans i december, när en längtade efter jul, längtade efter snö, bakade pepparkakor och myste loss så pep vi iväg på julmarknad på Alsters herrgård.
Trots att jag är uppväxt några kilometer därifrån så har jag aldrig varit där.
Men nu var det dags.
I full hej-å-hå-outfit – kappa med trekvartsärm, stora ullvantar, korta brallor och svinleriga kängor – traskade jag runt i doften av glögg och brända mandlar.
Jag gillar det där – att vara lite hej å hå mellan varven. Inte så noga.
Och kängorna visar ju att jag bygger hus av lera.
Hälsade på Gustaf Fröding som föddes just här på Alsters herrgård. Därefter hoppade kidsen upp på varsin ponny och red ett varv runt herrgården. Hyfsat avis var jag.
Jag gick bredvid ponnyritten i den låga decembersolen.
Till sommaren vill jag åka hit igen – sitta där på terassan och sippa svalkande och titta ut över trädgården.
Om inte förr.
När äppelträden blommar kanske?
Och det här! Världens finaste lekstuga?
Efter ponny blev det lunch inne i herrgården.
Med lunch i magen kikade jag in i de olika flyglarna som ackompanjerar herrgården. Hallå detaljerna på dörren – och så enkelt och vackert att hänga några kvistar granris på dörren istället för krans.
Detta ska jag kopiera.
Ska bara bygga ett hus med en gammal dörr så jag har något att fästa granriset i, hahaha.
Men det kan jag nog ha kirrat till nästa jul.
I en av flyglarna serverades värmländskt hantverk.
Och finns det något jag älskar så är det just det. Här fanns allt från stickade vantar, mössor, linnedukar, borstar, halmdekorationer och handstöpta ljus. Alla med en etikett där en kan läsa vem som tillverkat, och var i Värmland hen är hemmahörande.
Skulle så vilja upptäcka mer av hantverks-Värmland!
Efter några timmars julmys på Alsters herrgård var det dags att åka hemåt igen.
Med en liten påse i handen och något jag uppskattar med Värmland: Jag träffar alltid en drös folk som jag känner. Snackpåsen Sundh – since 1983.
Det är så fint tycket jag – att alltid träffa människor. Gött i kroppen!
Kom hem med det här. Jag köper ju ytterst sällan nyproducerade saker, men är det lokalt hantverk så går det an. Det blev ett gäng handstöpta ljus, återbrukade påsar (av gamla kaffesäckar som annars skulle bränts upp) från Cirkulero, en hemmagjord kolaklubba och ett par handstickade, varma sockor som jag levt i sedan dess.
Innan jul drog vi – jag och familjen – till Stockholm. Det skulle håvas in ett gäng traditioner nämligen.
Direkt när vi anlände med tåget, kutade vi in på Fabrique för att köpa frallor och söt nödproviant, och sedan pep vi med spårvagnen ut mot Djurgården.
Och Skansen.
Vi skulle så klart på den årliga julmarknaden.
Det är ju sedan gammalt. Även när en inte längre bor i stan.
Traditionsenligt i sällskap med Amanda, Martin och deras gulliga barn.
Med betoning på gulliga. Tivolit var öppet så innan vi gick loss på allt skansigt så tog vi en svängom här, och passade på att pricka ett par ryggtavlor med snöbollar.
Förbi hästarna och fåren, och alla vackra, gamla byggnader.
Plåta stilig Skansen-person (som Amanda så klart kände!) utanför Folkets hus och beundra den fantastiska hatten!
När vi traskade mot varm choklad vid marknaden så fick vi sällskap av en ekorre …
Och sedan var vi tvungen att stanna till vid denna gulliga som stod och väntade på kli. Sällskapligare får en leta efter.
Kikade in i ett av husen, och fick berättat om livet förr. En sak jag gillar med Skansen är att – trots att ja varit där hur många gånger som helst – så upptäcker jag nya hus varje gång. Och har ett bra gäng kvar som jag aldrig varit inne i.
Här är jag. Har absolut krälat i snön vid orm-rutschkanan vid Lilla Skansen.
Efter en hel dag på Skansen avslutade vi med fika på Gubbhyllan och sedan åkte vi hem till Lisa och Per där det väntade middag med ytterligare vänner. Där sov vi över för att dagen därpå äta magnifik julbord på Norra Latin tillsammans med Johns familj. En oerhört fin tradition. Och om barnen uppskattar godisrummet? Eh, ja.
Jag vaknade upp frisk (lite hosta kvar) och är så taggad på en ny vecka. Började morgonen med att duka upp lussefika i orangeriet (till Jocke, Kolbjörn och Karl som bygger vårt hus), packa upp julmarknadsfynden (se ovan!) som blivit liggande i sjukstugan, släppa ut hönsen och skriva listor över veckans att-göra.
Därefter har jag jobbat med Klimatklubben ett par timmar. Styrt upp intervjuer för instagram, planerat debattartiklar och börjat fila på en grym grej på tema media (media, medias roll i klimatkrisen och omställningen) som Klimatklubben planerar att langa ut i januari. Dagens ideella, viktiga arbete!
Vad ska jag annars göra i veckan då? Jo, detta!
– Bygga väggar i vårt orangeri (never ending story)!
– Julfixa i orangeriet – kanske är ställa in en gran och klä den med halmdekorationerna?
– Hänga upp julpyssel i orangeriet, plåta och visa er.
– Lägga upp recept på vegetariska, veganska och säsongsanpassade julrecept (efter att det kommit in massor av mejl som efterfrågat dessa inlägg som jag tydligen raderat)
– Spela in podd med Maria. Det blir två lite kortare bonusavsnitt som vi kommer langa ut under julledigheten. Och ja, sen ska jag klippa ett av poddavsnitten också. Det blir ett spännande avsnitt och ett djupt efterlängtat!
– På onsdag kväll ska jag stöpa ljus på Skafferiet – HUR MYSIGT! Orimligt taggad på detta.
– Hälsa på min pappa. Har vabbat och varit sjuk en massa så jag har inte kunnat/vågat hälsa på min lilla pappa. Men så fort hostan släppt ska jag kasta mig dit. Min älskade lilla, sjuka pappa <3
– Blogga loss om Stockholm!
– Filma på tomten till alla gulliga guld-Patrons, så ni får se senaste nytt.
… och så är det styrelsemöte med Klimatklubben, det ska skrivas instagram-inlägg till Klimatklubben och tänkte jag mangla fram ett erbjudande kring mina böcker också. Om någon vill ge bort en dos klimatkunskap i jul <3.
Det här har inte varit mitt blogginläggs-tätaste år – helt klart. Att bygga hus och jobba ideellt med klimat kanske inte ger triljoner timmar tid, men kameran har varit med. Så jag tänkte sakta men säkert – mellan byggvarv och adventsmys – sammanfatta året som gått i alla glömda bilder. Vad tror ni om det?
Och lagom till det nya året startar ska jag lista Värmlands finest som jag vill upptäcka under 2022!
Välkommen till Aktiebolaget galenskap! Det känns lite så denna arla morgonstund, när jag klipper podd från sängen, med två vilda akrobater stående på huvudet bredvid mig (ett småsnorigt och ett eventuellt hostigt barn) och en tupp utanför fönstret som testkör sin målbrottsröst.
Det låter förfärligt.
Vår tupp Bladis har blivit så stilig och denna trubadur börjar sakta men säkert hitta tonerna. Med betoning på sakta.
När vi fick vårt gäng så var det en pipande gull-skara och de första kuckeliku:en från Bladis lät mer som ett heimlich-läge. Det lät så illa att han själv blev vettskrämd, stackarn.
Jag har för övrigt så mycket att berätta och visa! Har spelat in filmer (hej alla patrons!), plåtat loss, byggt orangeri och grejat, men detta eviga vabbande sätter ju lätt käppar i hjulen. Men snart så, snart.
Tills dess: Kolla så stora mina gullisar blivit!
Smulan och Tusse ser vi här.
I förra veckan pep jag ner till Göteborg! Ah, din rackare till go stad alltså.
Jag satte mig på tåget vid 10-snåret i Karlstad och anlände med tåget strax efter lunch i Göteborg. Vid samma tid anlände Maria från Stockholm, och tillsammans kvistade vi mot café och jobb. Men vad hade vi i Göteborg att göra?
Jo, vi skulle föreläsa tillsammans dagen därpå och passade på att ses för att jobba, käka lunch, snacka igenom allt vi har på gång med Klimatklubben och podd, och faktiskt göra något som vi som frilans är pretty dåliga på: Ta sig tid att göra annat än att jobba.
Så efter jobb passade vi på att gå en secondhandrunda i Göteborg!
Tusan vad mysigt det var!
Siktade in oss på Myrorna vid Järntorget pga favorit since forever. Konstaterade att varje stad borde ha en fyra våningar stor Myrorna med allt!
Fyndade en overall (eller vad tusan heter det? En jumpsuit!) och jacka som jag ska visa opp!
Därefter kvistade vi vidare till Björkåfrihet och alltså där hittade jag det finaste. Ett parasoll. I Papper! Ni förstår hur otympligt och genialt på en och samma gång? Så jag var ju tvungen att köpa det. Det ska ni så klart också få se!
Det regnade, men likväl är Göteborg som ett knytnäveslag av FOMO för mig. Planen var att flytta hit. Att bo bara lite i Stockholm. Och sen flytta. Jo, tjena. 18 år i Stockholm blev det. Och här har jag inte alls bott.
Varenda gång jag är här så gör det liiiite ont att jag missat detta. Livet är så klart inte slut, men pja, nu gräver jag ner rötter i Värmland. Det ligger så klart inte så långt bort, men pja, det är något visst med den där stan alltså.
Jag och Maria skulle släppa Plan B-avsnittet om skönhet och höll på att tappa den välsmorda hakan när vi gick förbi Tvåla och tvaga. Hej team hård tvål!
Kikade förbi Fåfängans antik …
Och begav oss vid middagstid några kvarter bort för att möta upp …
Alexandra från Medveten konsumtion! Vi åt middag tillsammans, babblade framtidsdrömmar och bollade en hel drös roliga, viktiga idéer.
Efter middagen promenerade jag och Maria hemåt i Göteborgs-natten. Ja, hem till …
Hotell Eggers där vi bodde över natten. Här vaknade jag opp! Och ja, jag hade ett litet 50-objektiv på kamera därav den tajta bilden. Min mobilkamera är tyvärr inte mycket att hänga i granen, men jag kan ju förbövelen inte byta mobil bara för det.
Till frukosten på Hotell Eggers dök Gustav (från Greenpeace) upp!
De jobbar hårt för att mota bort fossil reklam och fatta vad skönt det skulle vara om det inte dinglade en massa smaskigt framför ögonen som är pretty bad för oss in the long run.
Vill en skriva på något vettigt, så skriv på för fossilfri reklam här.
Efter en lång hotellfrukost så var det dags att traska genom Göteborg till Länsförsäkringar där vi skulle hålla en föreläsning.
På vägen passerade vi den här spårvagnen, Stadsmissionen och innan vi steg in för att föreläsa fick jag syn på en skola längre bort. En av mina närmsta kompisar jobbar som bibliotekarie på en skola och tanken slog mig att det kanske var den? Men hur stor skulle den chansen vara?
Tydligen ganska stor.
Lunchen spenderades med att hålla föreläsning för ett stort gäng! Som jag älskar att föreläsa, träffa folk och diskutera, vända och vrida på klimat, omställning och reklamslingor för det hållbarare livet.
Och efter föreläsningen kikade jag förbi min kompis – bibliotekarien Åberg!
Passade på att signera bibliotekets exemplar av “Gör skillnad” och sedan var det dags att gå mot tåget.
Fick sällskap en bit på vägen av min Åberg.
Hämtade upp väskor, fynd och parasoll på Eggers och kutade sen till tåget.
Eller ja, kutade och kutade. Var förstås tvungen att stanna och ta en bild på ormbunkssoffan utanför Eggers. Sen kunde jag åka hem.
Första hösten här i Värmland.
Myset är kontant måste jag säga. Höststormarna som viner, stjärnhimlen som lyser klart och barnen som springer ut med pannlampa och stjärnbok för att urskilja himlens alla mönster.
Skorna är ständigt leriga och luften är så krispigt frisk att det känns som en storstädning i lungorna att komma ut. Inne är det varmt och gemytligt på vår 40 kvadrat.
Vissa dagar går helt i grått och jag undrar om den där novemberångesten jag hade som barn – när jag tittade ut över samma gråa åkrar – kommer att infinna sig igen? Känslan av det tomma, ödsliga och tysta. Det där som infann sig när en kommit hem med skolbussen till ett tomt hus efter skolan. Vänner bodde långt bort, ingen TV fanns och en fick roa sig bäst en kunde.
Det där tysta kan jag uppskatta så mycket, samtidigt som jag vill måla världen i färg och ha stökigt vardagsliv med skratt och inte-så-noga. Radio som skvalar, en kram nära till hands.
Och mina barn kommer växa upp med fritids, en mormor i huset bredvid, mammas moster i huset längre bort och kompisar lite närmare. Och jag och John som har lyxen att jobba hemifrån några dagar i veckan. Det är få förunnat, därför älskar jag tanken på grannar och en bygemenskap.
Något som är fint just den här perioden är att katten letat sig in. Hela våren och sommaren har han varit utomhus och bara gjort små korta mat-besök inne hos oss. Sovit har han gjort med ena ögat öppet, fäst på sorkar och möss.
Men nu när temperaturen letar sig neråt vill han sova i sängens fotända. Och det är bra, för nu letar sig mössen in. En natt vaknade både katten och jag av att lät från köket. En liten mus.
Katten var snabb och tog med sig musen ut. Och jag insåg att det är dags för operation storstäda köket.
En gullig grej som en insett, så här som 38-åring, är vilket hästjobb min mamma gjort i alla år.
jag är ju uppvuxen i ett gammalt hus. Och att mössen letar sig in får en liksom räkna med när en bor i ett gammalt hus. Men trots det har jag aldrig sett en enda mus i mitt barndomshem.
Anledningen är att det inte funnit föga att kalasa på. Skafferiet är stängt och varje liten munsbit är inkapslad i mussäkra burkar. Och min mamma har med noga prestation torkat av varenda yta, tagit upp varje smula, i köket varje kväll.
Och nu är det dags för mig och John att göra detsamma. En smula hit och dit i köket i stan var ju inte hela världen, men här är det lite mer noggrant. Och så en katt på det. Helst två.
Några gifter ska inte in i detta hem, det är ett som är klart.
I fredags pep jag och familjen österut med den lille elbilen. Målet var det här söta torpet och våra vänner Amanda och Martin och deras barn Diana och Harry.
Vi anlände i skymningen och inne i stugan väntade …
Middagsbestyr.
Amanda gick loss på mangold från trädgården och jag stod och hängde vid diskbänken, babblandes som den viktiga krydda jag är.
Torpmys om hösten måste vara det bästa. Tända ljus, mörkret utanför och den perfekta kylan för att ösa på sig stickat.
Dagen därpå pälsade vi på oss höstkrud och gick ut. Raggsockor, långkalsonger, halsduk och … vantar.
Ja, alltså de här fina vantarna på verandaräcket är inte mina. De har Amanda stickat själv.
jag är så imponerad över allt hon stickar och syr (kolla här).
Undrar just när jag ska lära mig att sticka?
Dagen innehöll inga som helst planer förutom att umgås. Barnen lekte loss, medan vi mest bara hängde. Bara och bara, det var ju precis vad vi ville göra.
Fick en rundvanding i trädgården, snackade trädgårdsprojekt och hittade ett äppelträd med äpplen i. Smakade loss. Så klart.
Kelade en hel del med deras kattunge Mona också. Sånt mys! Och kanske världens mysigaste katt (håll för kattörnen Jumanji!)? Nä, men så social och ville liksom vara med hela tiden. Hon till och med sov i vår säng!
Det ville Jumanji också förr i tiden, men nu är han all about att vara ute och jaga möss. Längtar till regn och rusk så han hänger mer inomhus.
Den här trion tog en liten promenad innan pannkakslunchen.
Och det här tycker jag är så sablats fint: När ens barn får egna relationer med ens kompisar. Ja men så smälter ju hjärtat.
Och jag var kamouflerad för oktober. Alternativt innanmätet på en fylld vintunna.
Eyelinern hade semester. Liksom jag.
Jag och Amanda hamnade här i hammocken. Babblandes som ditt och datt.
Började snacka skolfoton och ville ta ett eget i 80-talsstyle.
På eftermiddagen gick vi ut i skogen. Martin och Harry tog täten!
Hela gänget fikade loss på kaffe och kaka uppe på ett berg med utsikt, och sedan hittade vi …
Enorma mängder taggsvamp. Min halsduk fick agera korg ända tills …
Amanda kom med fikakorgen. Ut med termos, kakor och annat onödigt. Här skulle göras svamp-middag!
Väl hemma från skogen rensade vi svamp. Världens mysigaste stund om du frågar mig.
Därefter blev det pangmiddag med svampsås, vi berättade om när vi gjort bort oss totalt och jag kan ha skrattat tills jag fick kramp i magmusklerna.
Dagen därpå var det dags att pipa hemåt. Efter en match fotboll sa vi hejdå och pep hemåt. Vilken panghelg!
