Nu ni!
Grattis Hanna Berbres som vann biljetter till Vintagefabrikens VIP-kväll, med hatt-tema!

Hatten på och ses imorgon, Hanna!

För si så där en månad sedan hade vi på Vintagefabriken en naggande god VIP-kväll, där bjöd på bubbel och finfina priser i butiken för en lite klick stilfulla vintageälskare. Nu på torsdag är det dags igen, men denna gång blir det ingen vanlig VIP-kväll. Utan då blir det hattfest på fabriken, med bubbel, tävlingar och rabatter i butiken. Och självklart ska bästa hatt koras.
När jag lade upp inlägget från VIP-kvällen så fick jag så himlans många kommentarar från flera av er om att ni minsann också vill vara med på dessa kvällar för vintageälskare. Så nu har jag fixat det!
Några platser till torsdagens vintageifierade hattfest är nu reserverade för några av er emmasvintage-läsare. Och från och med just precis nu kan ni vara med och tävla om platserna (och du som vinner får så klart ta med dig en vän). Även Volang-Linda och Vintageprylar tävlar ut platser till hattfesten, så vill du ha dubbel chans att vinna, så rekommenderar jag så klart att tävla i deras tävlingar också.
Stort lycka till!

Ps. Vinnare koras under morgondagen. Håll koll här på blögga.

I fredags kom det finfint besök ill huvudstan. Fantastiska Madeleine, som driver bloggen Bonjourvintage.se, kom upp till Stockholm för en helg och passade på att besöka Vintagefabriken. Vi drack kaffe och åt hembakta kärleksmums som Volang-Linda hade gjort, och så smed vi storslagna planer inför framtiden. Om allt går i lås kommer vi kunna skapa stordåd.

Alltså den här personen. Hon är så himlans karismatisk och härlig att man får dåndimpen. Och sedan vacker klänning då? Från magiska Mrs Pomeranz. Så avis. Dog finhetsdöden – kaputt, kolavippen och fullkomligt hänförd.

Förra söndagen tog jag John under den rutiga rockärmen, lämnade Midsommarkransen och begav mig mot fagra Kungsholmen. Där, på en av de finaste gatorna, bor min vän Volang-Linda och hon hade minsann ställt till med 30-års-kakkalas.

Last Sunday, I took John under my checkered sleeve, left Midsommarkransen and headed towards lovely Kungsholmen. There, on one of the cutest streets, my friend Volang-Linda lives. This very day was two days before her 30th birthday, so she invited a buch of friends over to a cookie party. 

Linda bor tillsammans med sin fästman David och nyfödda Chaplin (Chappe som vi kallar honom) i en knarrig sekelskiftslägenhet, fylld till bredden med vackra ting. Grammofon-spelare, spegeldörrar, pompoms och roliga vykort.

Linda lives with her fiance David and newborn Chaplin (Chappe as we call him) in a  lovely apartment from the early 1900, filled with beautiful things. Gramophone Player, mirrored doors, pompoms and funny postcards.

I köket hade Linda och hennes syster dukat upp till världens brakkalas med allsköns godsaker.

Linda and her sister had put out to all sorts of goodies in the kitchen.

Fölsisen!

Hurray! The birthday child!

Jag tog för mig av det ena och det andra, slängde kaffe i en kopp …

I took one cookie after the other and threw some coffee in a cup … 

Gnagde lite på en rosa dammsugare.

Tasted a pink punch roll. 

Därefter fick jag hänga med denna herre. Chappe. Det känns redan som vi känner varandra. Han har ju hört mina galna idéer därinne från magen och jag har känt han sparkar.
För mig känns det som att det var i förrigår som Linda ringde mig – lätt panikslagen – med orden “jag måste berätta en sak”. Det hördes att hon gick, och det tjöt från bilar runt omkring henne. Linda, som alltid är så skarp, darrade på rösten.  “Jo, det är så här att jag tror jag är gravid”.
Jag, som satt i mitt kök och knackade artiklar, skrek rakt ut. Det pirrade i magen över allt det där som skulle hända. Det fantastiska. Äventyret som jag skulle få beskåda från andra sidan skrivbordet på Vintagefabriken. Ett liv som var hälften av två människor som jag så starkt tycker om och beundras av.
Magen växte och Djungelvråls-cravings och gråtmilda ögon med den.

Then I got to hang with this gentleman. Chappe. It already feels like we know each other. He has heard my crazy ideas in there from the stomach and I have felt his kicks.
It feels like it was yesterday that Linda called me – with easily panic in her voice – with the words “I have to tell you something.””Well, I think I’m pregnant.”
I screamed. There was a tingling in my stomach over all that would happen. The amazing thing. The adventure that I would get to view from the other side of the desk at Vintagefabriken. A life that was half of the two people that I like so much and admired.

Chappe alltså. Mustaschnappen har han fått av mig och John, inköpt i Paris.

Chappe with a Mustache Pacifier that me and John gave to him, before he was born. Bought in Paris. 

Där låg han sedan. Slumrade till, vaknade och småbabblandes bakom nappen. Som om det var så himla mycket han ville säga mig efter att ha hört alla mina dumheter från andra sidan skrivbordet. I nio månader.

He was lying in my lap. Fell asleep, woke up and talked behind the pacifier. As if it was so damn much he wanted to say to me after hearing all my nonsense from the other side of the desk. In nine months.

Mörkret föll över Kungsholmen och det var dags för oss att gå hem. Jag och John vinkade hejdå till den lilla familjen och gick hem. Fulla med kokostoppar, hallongrottor, dammsugare och äppelpaj – och fullkomligt begeistrade av lille Chaplin.

It went dark and it was time for us to go home. John and I waved goodbye to the little family and went home. Packed with coconut tops, raspberry caves, cake and apple pie – and totally enamored of little Chaplin.

Aldrig tidigare har det pågått ett sådant tvetydligt krig i min kropp. Ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig där jag liksom inte vet vad som är gott och vad som är ont. Jag vet inte vilken sida jag står på. Hejar på. Förnuftet eller känslorna.
För åtta dagar sedan fick jag missfall.
Tårarna rann, men jag kände mig så ofantligt stark som kunde hantera situationen … på ett sådant förnuftigt sätt. Med distans. Ett förnuft som liksom sköljde över mig som en lugnande medicin. Det där barnet var inte meningen. Det är så vanligt med missfall, det är bara ingen som pratar om det. Denna gången var det min tur att drabbas. Missfallet är naturens sätt att sålla ut den som ändå inte skulle ha levat. Mitt barn – vårt barn – var troligtvis inte livsdugligt och min kropp stötte bort det som inte var menat.
Jag kunde se det. Se med förnuftet. Så konkret och så enkelt. Och jag kunde känna att det var skönt att smärtan var över. Den ofantliga, fruktansvärda smärta som jag levde med i flera dagar, i tron om att det bara var jag som var vek.
De första dagarna efter missfallet omsveptes jag av detta förnuftet. Jag upprepade meningar om och om igen, med ett snusförnuft som aldrig tidigare yppat luft från min strupe. Jag såg allt så klart, att missfallet på något vis  … var okej. Att jag var en del av statistiken. Att det var tidigt (fastän det i min värld kändes som de där 10 veckorna var en evighet). Samma förnuftsmeningar har börjat följas åt av ett känsloladdat “men”. För hur stark jag än känner mig, hur mycket förnuft jag än har, så kan det där vettiga aldrig skölja över känslorna. Odefinierbara känslor utan etikett.

Vissa i min närhet förstår att det pågår ett krig därinne bakom ett krampaktigt leende, medan andra tror att smärtan är över efter fem dagar för någon som är så stark som jag. Ett sms som tydligt är skrivet medan ett samtal pågår någon annanstans med ett “fasen vad nice att du mår bra”.

Ibland glömmer jag att andas. Ibland upptäcker jag att tårarna rinner. Ibland är jag så trött på att vara stark. Ibland klarar jag inte av att vara ensam (jag som vanligtvis älskar egentid). Ibland vill jag bara dunsta till en fläck – av ren och skär matthet.
Jag kan inte sätta fingret på vad som gör mig så ledsen. Det enda jag vet är att jag har ont. Ont-i-hela-kroppen-och-ingenstans.
Känslorna rinner i mig genom slangar med reglerande kranar. En röd slang för empati, en gul för sorg och en rosa för tomhet. Kanske en turkos för lycka och en svart för oro. I vanliga fall kan jag tänka på de där slangarna och förstå mina känslor. I alla fall en del av dem.
Just i detta nu känns det som om någon har tagit ett stadigt grepp runt om alla slangar, vrider om så att de hamnar huller om buller. Gör tusen nålar på dem och förvirrar. Det är omöjligt att veta exakt var det gör ont, vilken slang som är vilken och vilka känslokranar som är vidöppna och vilka som är igentäppta. Jag kan så hjärtligt skratta, medan det gör så inåthelvete ont inom mig. Så ärligt le och tycka att världen är vacker, medan något mörkt bara drabbar mig.

Det är ett krig mellan förnuft och känsla. Ett krig utan vinnare, som bara måste dö ut. Helst redan i morgon.

Jag tänker inte älta detta missfall här. Jag är för rastlös för det. Vill komma vidare. Det här är det sista inlägget jag skriver om saken.  Men för mig är det viktigt att visa att det är okej att sörja. Att kunna skratta och samtidigt gråta. Det behöver inte vara svart eller vitt. Jag vill inte att någon ska se på mig och mina bilder, tro att livet är popcorn-popp och marshmallow-mjukt efter två dagar. Tro att man måste resa sig upp, trots att man inte orkar. Ställa sig framför kameran. Och le. Som att livsridån går upp  – no matter what.
Det är ett krig.
Och vet ni vad? Det bästa som har hänt under den här veckan var när min mamma berättade att hon var sjukskriven i två veckor efter ett missfall. Det betydde att jag fick må dåligt. Fick känna alla de där känslorna som slog så vilt inom mig. Fick vara hemma under duntäcket när orken inte infann sig. Fick känna mig skruttig. Fick må skit.
Jag behövde inte vara stark. Behövde inte hantera. Behövde inte vara förnuftig.

Vissa av oss behöver vänta ut kriget genom att vara sjukskrivna. Länge. Andra, som jag, är på jobbet på måndags morgon igen, jobbar bort sorgen genom att hitta på projekt, boka in roliga ting och måla stora planer på ett alldeles för litet ark. Se framåt. För att sedan ligga hemma en hel dag under täcket och käka cheese dodles.
För trots alla tvetydliga känslor så finns det en enda sak som jag, förnuftet och känslan är ense om just nu. The power of ostbågarna.

Translation

Never before has there been such an ambiguous war in my body. A war between sense and sensibility. A war in which I kind of do not know what is good and what is evil. I do not know which side I’m on. The sense or sensibility.
Eight days ago I received a miscarriage. Tears ran, but I felt so immensely strong that could handle the situation … in such a sensible way. With distance. The sense washed over me like a sedative. That child was not meant to be. It is so common with miscarriage , it’s just no one talks about it . This time it was my turn to suffe . The miscarriage is nature’s way to weed out those who would not have lived. My child – our child – was probably not viable , and my body took care of it.  
I could see that. See the sense. Simple as that. And I could feel that it was good that the pain was over. The vast, terrible pain that I lived with for several day , thinking that it was just me who was weak.
The first few days after the miscarriage swept away of this sense. I repeated phrases over and over again, with a sense that never before arisen air from my throa . I saw it all so clear, that the miscarriage somehow … was okay. That I was a part of the statistics. That it was early (although in my world felt like those 10 weeks was an eternity ). The same sense sentences are now be followed by an emotional “but.” For how strong I may feel, how much sense I have, that sense never can wash over the emotions. Undefinable emotions without labels.

Some close friends to me understand that there is a war going on in there, behind a spasmodic smile. Others believe that the pain is over after five days for someone as strong as me. A text message that is clearly written with a conversation going on somewhere else,  with a “how nice that you feel good again.”. Like it’s over in one second, and life’s a careless cocktail party with no worries. 

Sometimes I forget to breathe. Sometimes I see the tears flowing. Sometimes I’m so tired of being strong. Sometimes I can not manage to be alone (I usually love time alone) . Sometimes I would just evaporate into a blur – of sheer fatigue .
I can not put my finger on what makes me so sad. All I know is that something hurt. Pain-alover-and-nowhere.
The emotions flowing in me through hoses with regulators cranes. A red hose for empathy, a yellow for mourning and a pink one for emptiness. Maybe a turquoise for luck and black for anxiety. In most cases, I think of those hoses and understand my feelings. Or a part of them.
At this particular moment, it feels like someone has taken a grip around all the hoses, turned them around and now they are a mess. It is impossible to know exactly where it hurts, which hose is which and what emotional tap that are wide open and which ones are blocked. I can so heartily laugh while it hurts like hell inside me  So honestly smile and think that the world is beautiful, and in the same second paint the world in black. 

It is a war between sense and sensibility. A war with no winners, a war that must die out of it self. Ideally, as soon as tomorrow.

I will not dwell on this miscarriage here. I’m too restless for that. Want to go on with my life. This is the last post I write about it. But it is important for me to show that it’s okay to grieve. Being able to laugh and cry at the same time. It dosen’t have to be black or white.

I do not want anyone to look at me and my pictures, thinking that life is popcorn pop and marshmallow soft after two days. Believe that you have to get up, even though you can’t get the strength. Stand up in front of the camera. And smile.
It is a war.
And you know what ? The best thing that has happened during this week was when my mom told me she was home sick for two weeks after a miscarriage. That meant that I could to feel bad. Could feel all those feelings that struck so wildly within me. Could be at home under the duvet. Could be miserable. Could feel crappy.
I do not have to be strong. Do not have to deal with. Do not have to be sensible.
Some of us need to wait out the war. At home. For a long time. Others, like me, are at work on Monday morning again, working away grief by finding out project and paint big plans on way too small sheets. Then, to be at home all day under the duvet and eat cheese doodles.
For despite all the ambiguous feelings, there is one single thing that I, sense and sensibility agree on right now. The power of cheese doodles. 

Dystervackra oktober. När naturen dör och bjuder in till en öde, färgsprakande konfettikarnival.
Oktober har passerat mig. Som ett skådespel utanför sovrumsfönstret, som var för långt bort för att tyda. Allt jag har velat är att gå ut i konfettikarnivalen, ta ett djupt andetag och inte ha ont. Och i söndags fick jag göra just det. Ta tillbaka oktober.
Dammade av min färgstarkaste höstkappa, drog på mig senapsgula strumpbyxor, satte en hatt på huvudet och lade ner kameran i en blommig väska som aldrig tidigare blivit använd.

I lördags stod det klart att min graviditet slutade i missfall. Blodet rann ner för undersökningsstolen på SÖS gynakut, samtidigt som läkaren smög fram ett sorget “Tyvärr”. Barnet, vars hjärta hade slagit så snabbt och tydligt för tre dagar sedan, fanns inte längre. Det enda som fanns kvar av vår bebis var en liten ultraljudsbild och smärtan av missfallet. Just de där minutrarna på SÖS, när tyvärret ekade i min stökiga hjärna är ett ögonblick som jag tror att jag aldrig kommer att glömma.
Gula höstlöv som vajar vackert utanför undersökningsrummet, solen som strilar igenom och ger dansande solkatter på de vita väggarna. Tårar som rinner ner för bleka kinder.   Och droppande blod från britspappret ner mot det gröna sjukhusgolvet. Hur makabert det än låter, så fanns det något så ofantligt smärtande dystervackert i det ögonblicket.
Jag var i vecka 10 och min bebis var stor som en jordgubbe. Räknade dagarna tills jag skulle få berätta för er, den enorma nyheten att vi skulle bli tre, att vi hade köpt en sailorpyjamas med sjömanskrage och att det tomma hörnet i sovrummet skulle fyllas av en spjälsäng. Men nu blev det inte så.

Tårarna har runnit nedför mina kinder och det har gjort ont. Både psykist, men framförallt fysiskt. Jag och John har lappat ihop varandra och det känns faktiskt okej – trots omständigheterna. Det här barnet var inte meningen. Så är det.
Hur otroligt det än låter så är det skönt på något vis. Det är en enorm lättnad att slippa den ofattbara smärtan och känslan av att det känns fel. Att kroppen skriker, dagarna går och ovissheten växer. Jag slipper tolka det otolkbara. För när allt kommer omkring så led jag i en över en veckas tid. Nu får jag morfin för de värsta smärtorna. När det onda sakta seglar ur kroppen känns det som att börja leva igen.
När jag frågar hur det är med John, hur han mår efter missfallet och vad hans innersta känslor säger, så upprepar han “jag är så glad över att du inte har ont längre”.
Just där är vi någonstans. I någon absurd glädje mitt uppe i allt det tragiska.
Visst är det tungt, mest för att en hel massa förväntningar har gått i krasch. Men det är ingenting som säger att det inte kommer en tid då det där barnet är meningen. Stannar inne i magen. Växer och mår bra. En dag då vi två blir tre. Men denna gång var det inte meningen. Vårt maj-barn var inte meningen.
Det kommer kanske ta ett tag att ta in.  Under tiden som jag hanterar det som har hänt kommer jag fylla mina dagar med allt det där jag älskar. Byta förväntningar till andra förväntningar, andra drömmar. Dra igång projekt, boka in en resa och fylla kalendern med bomull. Där jag kan landa om det känns tungt.
Så här i morfinets ångor och med bomullskalender så känns overkligt bra. Att få komma tillbaka, starkare (tack vare er) och med en erfarenhet rikare.

Vill säga tack till er alla. För er enorma och gränslösa omtanke. Jag har läst alla era kommentarer, gråtit och tagit alla era ord till mig. Tagit del av era erfarenheter och blivit stark i mina egna.

Missfall är vanligare än man tror, men tyvärr pratar få om det. Nästan varendaste vän i min vänskapskrets har gått igenom ett eller flera missfall. Många gånger under smärtsam tystnad. Önskar att alla kunde få den bomullsmjuka omtanke som jag har fått genom er via bloggen. För de har verkligen hjälpt.

Missfall är ett skamfyllt ämne att ta upp. Trots att missfall inte har något med prestation att göra – något man antingen kan lyckas eller misslyckas med – så är det just skammen så central när man får ett missfall. En frustration att kroppen inte gör som man vill.
Tankar om man kunde göra något annorlunda. Ett kontrollbehov som fått sig en törn i en kamp där bara ödet kan vinna.
Jag är fullkomligt övertygad om att vi måste prata mer om missfall. Prata om det som smärtar. Inte bara le in i kameran, medan blodet rinner. Prata om det tills skammen och skulden runnit av.

När min första bloddroppe föll, skrek min kropp att det är fel. Fel på mig. Av miljarders friska kroppar hade jag fått den enda intakta. Det nötta måndagsexemplaret. Eller en kropp som jag förstört helt på egen hand genom osunt leverne.
Den andra bloddroppen föll tillsammans med ett regn av erfarenheterna från andra, som också trott de var av måndagsexemplar-sort, levt för mycket, för länge. Det var som att öppna en kran. Helt plötsligt har var och varannan varit med om exakt samma sak.
Man kan bara konstatera. Missfall är vanligt. Så är det bara. Inget man har kontroll över. Ett lotteri, där varken tur eller otur har makten. Utan bara ödet.
Trots att det är tragiskt att så många får missfall, så finns det en sorts värme i att inte vara ensam. Precis som den värme ni ger mig nu. En omtanke jag kan landa i. En känsla av att, mjaa, den är kroppen är inte så dum ändå. Det var bara inte meningen. Den här gången.

Så tusen och åter tusen tack. Tack för era ord. Pepp. Omtanke. Värme. Och styrka.