Förra söndagen tog jag John under den rutiga rockärmen, lämnade Midsommarkransen och begav mig mot fagra Kungsholmen. Där, på en av de finaste gatorna, bor min vän Volang-Linda och hon hade minsann ställt till med 30-års-kakkalas.

Last Sunday, I took John under my checkered sleeve, left Midsommarkransen and headed towards lovely Kungsholmen. There, on one of the cutest streets, my friend Volang-Linda lives. This very day was two days before her 30th birthday, so she invited a buch of friends over to a cookie party. 

Linda bor tillsammans med sin fästman David och nyfödda Chaplin (Chappe som vi kallar honom) i en knarrig sekelskiftslägenhet, fylld till bredden med vackra ting. Grammofon-spelare, spegeldörrar, pompoms och roliga vykort.

Linda lives with her fiance David and newborn Chaplin (Chappe as we call him) in a  lovely apartment from the early 1900, filled with beautiful things. Gramophone Player, mirrored doors, pompoms and funny postcards.

I köket hade Linda och hennes syster dukat upp till världens brakkalas med allsköns godsaker.

Linda and her sister had put out to all sorts of goodies in the kitchen.

Fölsisen!

Hurray! The birthday child!

Jag tog för mig av det ena och det andra, slängde kaffe i en kopp …

I took one cookie after the other and threw some coffee in a cup … 

Gnagde lite på en rosa dammsugare.

Tasted a pink punch roll. 

Därefter fick jag hänga med denna herre. Chappe. Det känns redan som vi känner varandra. Han har ju hört mina galna idéer därinne från magen och jag har känt han sparkar.
För mig känns det som att det var i förrigår som Linda ringde mig – lätt panikslagen – med orden “jag måste berätta en sak”. Det hördes att hon gick, och det tjöt från bilar runt omkring henne. Linda, som alltid är så skarp, darrade på rösten.  “Jo, det är så här att jag tror jag är gravid”.
Jag, som satt i mitt kök och knackade artiklar, skrek rakt ut. Det pirrade i magen över allt det där som skulle hända. Det fantastiska. Äventyret som jag skulle få beskåda från andra sidan skrivbordet på Vintagefabriken. Ett liv som var hälften av två människor som jag så starkt tycker om och beundras av.
Magen växte och Djungelvråls-cravings och gråtmilda ögon med den.

Then I got to hang with this gentleman. Chappe. It already feels like we know each other. He has heard my crazy ideas in there from the stomach and I have felt his kicks.
It feels like it was yesterday that Linda called me – with easily panic in her voice – with the words “I have to tell you something.””Well, I think I’m pregnant.”
I screamed. There was a tingling in my stomach over all that would happen. The amazing thing. The adventure that I would get to view from the other side of the desk at Vintagefabriken. A life that was half of the two people that I like so much and admired.

Chappe alltså. Mustaschnappen har han fått av mig och John, inköpt i Paris.

Chappe with a Mustache Pacifier that me and John gave to him, before he was born. Bought in Paris. 

Där låg han sedan. Slumrade till, vaknade och småbabblandes bakom nappen. Som om det var så himla mycket han ville säga mig efter att ha hört alla mina dumheter från andra sidan skrivbordet. I nio månader.

He was lying in my lap. Fell asleep, woke up and talked behind the pacifier. As if it was so damn much he wanted to say to me after hearing all my nonsense from the other side of the desk. In nine months.

Mörkret föll över Kungsholmen och det var dags för oss att gå hem. Jag och John vinkade hejdå till den lilla familjen och gick hem. Fulla med kokostoppar, hallongrottor, dammsugare och äppelpaj – och fullkomligt begeistrade av lille Chaplin.

It went dark and it was time for us to go home. John and I waved goodbye to the little family and went home. Packed with coconut tops, raspberry caves, cake and apple pie – and totally enamored of little Chaplin.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!