Måndag. Ny vecka. Nytt upplägg – med betalvägg!
Och ny uppstyrd person = jag.
Varje vecka – på onsdagar – kommer det komma ut exklusivt material här, för alla som prenumererar (via Patreon). Visst material kommer vara fritt, annat kommer hamna bakom betalväggen.
Planen är att göra mängder av DIY, tips och guider kring hållbarhet! Så nu undrar jag – vad vill ni veta? Har önskemål? Hojta! Jag har skrivit upp en låååång lista över grejer jag vill göra, som jag tror ni skulle gilla. Sy kimono står högst på listan, liksom att visa hur en gör en sänghimmel av en lampskärm och bygga myggdörr (för det är saker ni efterfrågat!). Ju mer ni önskar, desto mer kan jag skräddarsy nya emmasundh 2.0.
Och vad ska detta lilla TV-program med DIY och hållbarhetsveta heta (ska det heta något?)?
Vad tycker ni?
Vad innebär betalväggen?
Inte att jag kommer bli rik, men att jag kan öronmärka fler timmar till att göra material som ni efterfrågar. Nörda in i hållbarhet, stämma av med experter och göra DIY-filmer. Helt enkelt avsäga mig andra jobb, för att jobba för … er.
Detta är också ett sätt att kunna fortsätta hålla hög standard på samarbeten, och låta nålsögat vara snävt.
Endast det bästa kommer att passera in i mina kanaler, vilket både ni läsare, min magkänsla och de företag som jag samarbetar med vinner på.
Vissa månader kommer jag ha många samarbeten, andra färre, beroende på hur många som prenumererar. Har jag en stor inkomst en månad, ja, då ska ju de som prenumererar få mycket material också.
Drömmen är att sätta upp ett tak på antal arbetstimmar, men kanske också lön för mig själv.
Kanske inte sträva efter att tjäna mer, utan känna att det känns rättvist för både er läsare/prenumeranter och mig själv.
Låter detta skitflummigt? Eventuellt.
Nåväl. Jag är supertaggad på att testa detta! Och nu undrar jag: Om ni fick önska material här på bloggen: vad vill ni se/veta?
Hojta! Vissa av önskemålen kommer bli fritt material, annat bakom betalvägg.
Kram och hoppas ni kommer gilla nya emmasundh.com 2.0.
Var tog tiden vägen? Det är som att timmarna går extra snabbt nu, samtidigt som hjärnan processar så mycket på grund av rådande situation att tröttheten slår till som blixtar ibland. Men i alla fall. Jag tänkte blogga lite om dagarna kring påsk. Känns som den var för ett år sedan, haha! Hur som helst, innan jag sätter i gång vill jag tipsa alla om förklädesfabriken som gör skyddsutrustning till vården. Jag och Maria Soxbovar där i förrigår, och det var så trevligt. Och fint att gör något vettigt. Bor du i Stockholm – skriv upp dig på ett pass. Bor du inte i Stockholm, swisha gärna ett bidrag.
Jag ska försöka dra dit i nästa vecka igen!
Efter sjuhundra dagar hemma (Obs, känsla. Ej mytokvinn) påbörjade operation fixa garderob. Det skulle spacklas och fixas. När allt står på ända i världen är det lika bra att vända hemmet upp-och-ner också. Katten la sig tillrätta i min klädlåda med blusar och tröjor.
Det fixades påskris. Eller ris och ris. Vet inte om jag är beredd att kalla körsbärskvistar för ris.
Satte pappersblommor i kvistar och kände att nu var det påsk. Det blev ju inget sista å första påsken på torpet, och ingen påskkärrings-grej. Och eftersom barnen var snörvliga så blev det ingen äggjakt på innergården (vilket var plan b, efter torpet). Men det blev påskägg inomhus, och det blev pappersblommor. Nog så.
Jag vet inte ens om det var före eller efter påsken jag fick den här på posten, men vill så gärna visa upp den! Det är Miriam Parkman, som jag känner sedan way back, som står bakom boken “Att väva” tillsammans med Arianna Funk. Och världens bästa fototeam står bakom! Martina Ankarfyr och Anna Larsson bakom Acampher som plåtade Vintageparty när det begav sig. Mäster-team! Alla borde jobba med dem (tips från någon som jobbat med dem).
Ibland smög jag ut från vabbet, ner i snickeriet, för att fixa med en gammal dörr.
En sprakande radio i hörnet och lite tid för mig själv. Och att få göra något annat ett tag.
Den här bilden togs på påskafton.
Just påskafton innehöll en hel del kreativa projekt så att säga. Detta är inte mitt verk, utan barnens.
Grät en hel del på påskafton. Var helt slut. Av så många anledningar. Längtan, sorg, stress, känsla av ensamhet och förvirring kring framtiden. Ett ihopkok av känslor som bubblade upp där och då.
Och jag behövde gråta ur ögonen för att kunna komma igen.
Men John styrde upp påskafton. Vi införde en ny tradition – påskpizza! Dukade på bordet och sa att det här blir bra.
Barnens favorit. Margarita som de säger på ett sätt som bara de kan säga.
Jag fotograferade stök som låg på bordet. Och minnet av några påskägg.
Jag hade klätt påskägg i fint Liberty-tyg … som barnen slitit av. Hahaha. De var fina ett tag i alla fall.
Tog sticklingar, odlade och pratade med där gröna sköna i mitt fönster.
Och någon dag efter påskafton så bakades det vaniljbullar. Det bästa jag vet.
Fångade katten på bild i barnens rum. Och sedan var påsken slut.
Inte den bästa påsk i kvinnominne, men i tider som dessa så vår en vara lycklig för det lilla.
Den här dagen bjuder på högt och lågt – minst sagt.
Alldeles strax ska hoppa upp på cykeln och trampa till Farsta. 45 minuters cykeltur. Ingen match för den som är vältränad, men för denna kropp som ägnat veckor åt att vabba och baka bullar … eh.
Men kollektivtrafik är uteslutet. Och uppdraget för viktigt. I dag ska jag nämligen inte jobba, utan hjälpa till att kirra skyddsutrustning till sjukvården.
Bra grej om en som jag är ute på andra sidan vabben, inte känner att en bidrar så där supermycket till samhället.
Efteråt ska jag trampa hemåt, förbereda morgondagens jobb (ska hålla en workshop för Breakit challenge club som skulle hållas IRL i mars, men nu är omstyr till digital) och sätta upp de här RÅFINA motiven av Kajsa Visuali barnens rum.
Och så ska jag leta efter en begagnad jacka eller tröja till Majken. Får se om jag orkar trampa in till min favoritbutik Emmaus på Söder efter att ha bajkat Stockholm runt (detta med elcykel känns ju helt klart som en bra grej).
Morgonhärjet med “jackan är knöööövlig” måste i alla fall få ett slut (finns det ett slut?).
Hur gör en med barn som VÄGRAR ta på sig jacka eller tröja?
Och apprå på skyddsutrustning till sjukvården. Är inte detta det sjukaste?
Nog för att de är ett företag, men blir lite skevt. Vad tycker ni?
Hej på er!
Den här påsken går nog till historien, hahaha. Herregud alltså. Snoriga barn, slutkörda föräldrar (alltså jag och John, inte några andra stand-in-föräldrar) och ganska så nära noll påskfeeling pga ovanstående. Men det kommer fler påskar. Och tur att förra påsken var så himla fin, och jag trooooor att jag aldrig bloggade den, pga så blasé. Men nu är en åter fabriksinställd och blir typ glad över att se dansande dammkorn i strilig sol. Så nu tänkte jag visa upp FÖRRA påsken. Några bilder har jag bloggat förut, men några är definitivt nya.
Ps. ett inlägg om årets påsk kommer, men denna är liksom lite … finare.
Hela familjen hade åkt till Värmland.
Jag hade exakt samma outfit på mig förra påsken som denna påsk.
Det bjöds på otaliga konserter på det gamla pianot i “stora rummet”. Det där pianot lärde jag mig att spela på. Pappa ritade ut alla toner på tangenterna med blyerts, visade hur en tog ackord och sedan satte jag i gång att försöka förstå. Har aldrig kunnat noter, men det har ju inte Björn och Benny heller. Eller om det bara var Björn. Eller Benny.
Färgade ägg med vad som fanns hemma. <3
Vi tar en bild till, pga så jädra fint. Som sagt, fabriksinställd nu. Noll procent blasé.
Det skulle pipas i väg till min gammelmormor och påskas. På påskafton så klart. Inget skärtorsdags-tjafs här inte. Redig påskafton med påskbrev ska det vara. Min mamma och John tog täten på räsercyklarna från 1980-talet.
Min mormor!
Och världens gulligaste påskkärring.
Väl hemma på “min gata” i min vanliga outfit. Påskkärrings-kompatibel!
Efter påsken tog vi denna vackra resväska med oss och drog hem till Stockholm.
Okej, nu har vi banat väg för årets påsk. Är ni redo? Är jag redo?
Innan vintern övergick i kaos jobbade jag hemifrån för att hinna med så mycket det bara gick. Jag hann ju inte ens blogga allt som hände, därav kommer ett februarisvep. Aningen annan feeling nu kan tilläggas.
Vi var i slutproduktion av “Klimatasken – stora förändringar i litet format“. Och jag hade för mitt liv inte kunnat tro att detta skulle bli standard.
Jag såsade hemma i randig tröja, glasögon och knut på huvudet. Jag förberedde försäljning av torp och bokade in föreläsningar på löpande band. Det var high life.
Fick sällskap av kattkollegan, som allt som oftast ligger just här. I Bodils säng, och njuter av lugnet innan stormen (barnen kommer hem från förskolan). Han söker sig förvisso till kaoset, vill vara prick i mitten av allt härj, så han behöver nog vila. Ingen är så tålmodig som denna katt.
Bytte hemma-sås mot fotografering hos min kompis Emily Dahl, på mitt före detta kontor på Metargatan.
Hängde på bokmöte hos Novellix tillsammans med Maria och Johanna, planerade sluttampen av bokskriveriet. Tänk ändå, att kvartetten böcker blev klara ändå. På rekordtid också. Om vi skrev “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft” snabbt (ett par veckor), så tog denna bokproduktion priset. En månad.
Värsta bästa teamet!
Min kompis Fatima kom på besök till Stockholm, vi möttes upp på restaurang tillsammans med ett helt hav av fina vänner. Och en bebis.
Detta är URGULLIGA Artur, min kompis Lollos lilla bebis.
Vi bestämde att vi skulle ses om prick en månad igen. I mars. Och göra om allt. Så ovetandes vi var om situationen. För en månad senare var jag snuvig, en lite skitgrej pre-corona. Som en betongkloss mellan mig och det sociala livet post-corona. Blev inte mycket med det där efterlängtade hänget, men hoppas att vi kan damma av traditionen (som så snabbt fick ett snöpligt slut) till hösten.
Fikade med Therese Zätterqvist som jag tycker om så mycket. Vi fnurrade på vad vi skulle kunna hitta på tillsammans. Jag gillar ju att samarbeta med olika människor (om inte det har framgått).
Noll procent ensamseglare.
Åkte på utflykt med kidsen till Naturhistoriska, gick på Cosmonova och härjade loss vid Bergianska. Det var sportlov och SVINMYCKET folk precis överallt.
Plåtade samarbeten gjorde jag också. Och liksom …
… ballade. Inte i närheten av karantän-urballning: klipp till gårdagen då jag och John jobbade hemifrån och fann oss själva dansa hambo.
Ändå skyst solhatt, right?
Så ovetande om att allt bara skulle rasa några dagar senare. Men färgglad vad jag i alla fall!
Och appråpå det så har en del frågat om det blir något våruppror i år? Kanske är det just precis nu vi behöver en klick färg, eller vad säger ni?
Mars 2020.
Det var inte så här vi hade tänkt oss början på våren va?
Jag lider med alla som kämpar nu.
För sin inkomst, för levebrödet, för alla de som oroar sig för närstående i riskgrupper och som kämpar inom vården med knappa resurser.
Det är som att livet satts på paus och snabbspolning på en och samma gång.
Livet och omständigheterna blivit sköra. Så som de är. Egentligen. Bakom bös, vardag, jäkt och stress-smog.
Det är som att vi människor på riktigt ser varandra på något vis.
Inte jäktar förbi varandra.
Mars 2020 är kanske när hårda skal blir mjuka? När kantiga människor får rundade hörn och när oljerockar byts ut mot absorberande hud. Där saker inte rinner av, utan tas in och begrundas.
Imorgon når vi dag 19 i hemma-varandet och vabberiet.
Min kalender gapar helt plötsligt tom, alla mina föreläsningar har ställts in, större delen av min inkomst är väck och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i vabb-härjet. Skrattar lite panikartat åt valet att betala av mitt resterade CSN-lån i januari och säga upp alla mina fasta skrivuppdrag (eftersom jag hade så många åtaganden). Drar en sorts suck över den kraschade hårdisken som jag nästan glömt eftersom det kom så mycket skit i vägen att jag inte hann skotta undan och polerar längtan efter att åka hem till mina föräldrar. Funderingar över våren. Allt som inte blev. Och hur det nu blir istället.
Om framtiden som hade en så tydlig horisont. En horisont som jag liksom inte riktigt ser just nu.
Som jag tror fler kämpar för att se. Hur kommer det bli?
På dagarna försöker jag få vardagen att lira. Kikar på mobilen ibland (ofta) för att försöka jonglera mejlen, avbokade arrangemang, styra upp jobb, rädda det som räddas kan och finlira det ideella jobbet i Klimatklubben. Jag tar allt vabb nu, medan Golden boy (som jag kallar John) får stå för inkomsten. För tre veckor sedan var det han som tog allt vabb, medan jag skrev böcker och rälsade runt. För jag var den som jobbade 100% och stod för den största inkomsten.
Poff, så förändrades allt.
Bokar av och bokar om alla tågresor. Det är så många att det är ett myller.
Lär mig sjukt mycket. Av mina misstag.
Men vem hade kunnat ana detta?
På kvällar och nätter försöker jag svara på mejl, strukturera upp och göra planer. Vi får se hur det går.
Glittret i skiten? Förutom att jag putsat alla fönster tillsammans med barnen och att vi alla börjar bli friska?
Tacksamhet över fina vänner som kommer med omtanke och vabb-avbrott. Att jag har Maria och Johanna att bolla med. Och att jag i går natt lyckades styra upp en grej som jag länge tänkt göra.
Imorgon ska jag visa vad.
Jag hoppas innerligt att ni är okej, trots den knepiga situationen.
Ta hand om er <3
På torsdag har jag mötesdag och ska på bio, och på fredag drar jag ner till Göteborg!
Längt!
Planen var att hela familjen skulle följa med, men vi får se vad febern säger om saken. Hur som helst kommer jag att pipa ner till Göteborg, hänga med min kompis Åberg och föreläsa i Kungsbacka:
Söndagen den 8 mars, föreläsning “Gör skillnad – från klimatångest till handlingskraft”, Kulturhuset Fyren, Kulturtorget (kl. 11.30-14.30). Ps. Kolla in deras imponerade klimatprogram här!
Förra veckan gick i ett. Den sista boken (av fyra) för Novellix behövde en rejäl omarbetning, så jag satt med näsan i tangentbordet helg, dag som kväll.
Det där är sånt där jag alltid glömmer när jag jobbar med bok. Jag tänker alltid att det är en deadline, sedan är det klart, slut, finito. Drinkar i solnedgången och living la vida loca. Men så är det ju aldrig. Texterna ska gås igenom, malas, omarbetas, redigeras, provläsas, faktagranskas och sedan korras. Om jag avsatt tid för det. Eeeeh.
Allt har liksom stått lite på paus här, till och med min väska från Landskrona stod ouppackad, så där en månad efter att jag kom hem, hehehe.
I väskan (när jag väl packade upp den) hittade jag den här fina presenten – en box med svenska klassiker från Novellix – som jag fick av biblioteket där jag föreläste.
Alltså Landskrona!
Men jag hann faktiskt med några saker förutom att stirra in i en dataskärm.
Jag åkte till Hasselbacken på Djurgården.
… Med det här gänget.
Jag har inte varit på Hasselbacken sedan jag var student. Min kompis jobbade som servitris där, så jag och en massa kompisar satt i solnedgången, drack sangria och höll vår vän sällskap fast på avstånd.
Det är ett av mina starkaste minnen från studenttiden för det var så sablats vackert. Och glamoröst för någon som knappt hade råd med med fredagschips. Det stod en sammetssoffa ute i trädgården, en lampa med frans och det var som att Hasselbackens finest vardagsrum var möblerat just där.
Nu var jag tillbaka med Maria och Johanna. Vi slog ungefär sju hundra flugor i en smäll (vi brukar jobba så) genom att avhandla Klimatklubben, fatta en massa beslut, planera, fira fjärde upplagan av “Gör skillnad” med klirr i glasen och äta middag (hasselbackspotatis of course). Efter maten gick vi upp en våning för att lyssna på ett samtal om klimat och demokrati, med anledning av att boken “Upphettning” lanserades. En kan ju verkligen ifrågasätta vårt val av att fira – med planering och panelsamtal – och slå klackarna (obs, upplägget var mitt förslag), hahaha. Det var intressant, men nästa gång (när vi firar nästa boksläpp) då blir det mindre planering med klack!
Kikade på tallrikar, tänkte att nja, jo, vände och vred på dem tills jag insåg att de kostade ungefär en tusing styck. Inget för en person med två barn på 3 och 4 år, samt en egen drullig personlighet på 37.
Pillade på gigantiska krukor, dagdrömde att jag bodde i ett vackert stenhus med orangeri med de här inuti.
När jag blir stor ska jag lära mig att spela piano (igen) och kunna dra en trudelutt på trumpet. Kanske ut genom fönstret.
När jag bodde i studentkorridor uppe på Lappkärsberget var det tradition med tisdagsskrik. En öppnade fönstret och skrek ut sin tentaångest. Några hade trumpet.
Det var fint.
Minns min första tisdagkväll. Satt i mitt ensamma studentrum i 60-talsbygget, helt ovetandes om traditionerna, pluggandes. Så plötsligt hörde jag den skrikande katastrofen komma. Ackompanjerad av trumpet.
Fastnade för den här! Ibland så blir jag så betagen i de mest knepiga prylar, men så är det bara.
Den här fick dock stå kvar, eftersom det ska säljas torp innan fler saker får komma in. Men två grejer köpte jag på Antikmässan! Ska visa dem inom kort.
När jag kom hem hade den här spännande nyheten landat på hallgolvet. Last tissuesom är flergångsnäsdukar. Ingen ny idé så klart, men alla idéer behöver ju inte vara nya. De behöver ju bara dammas av och göras bättre.
Jag är helt inne på denna tanke, om att ta bort allt engångs. Och är förvånad över hur jag – som är sjukt bekväm av mig – ändå lyckats ta mig an nya vanor. Allt från fruktpåsar till näsdukar och tygbindor. Jo, men det går ju framåt för Sundh, även om jag ibland kan vara seg som en gammal ko.
På fredagen skulle jag och familjen egentligen ha åkt till Karlstad, hem till mina föräldrar. Men det härjade sjukdom hemma hos mina föräldrar, så vi blev kvar. Vips så hade vi en ledig fredag. Det var alla hjärtans dag och jag fick jämlikt kaffe på posten av Löfbergs. Så lite Karlstad-feeling fick jag allt.
Ett av barnen blev sjuk redan fredag förmiddag, medan jag ochdet andra barnet pep in till söder för att gå med i klimatmarschen och se Greta! Så impad av barnet som sjöng med i alla ramsor, såg alla akter på scen och tålmodigt inväntade Greta – inspirerad och starstrucked via denna bok.
Och lite lyx att bara umgås med ett barn i taget. En pratar om så mycket annat då än en brukar, och får tid. Mera sånt!
Lördagen och söndagen spenderades i sängen. Gick inte ut på hela helgen, utan såsade hemma, kramade på barn och möblerade om en aning.
God morgon på er!
Januari försvann ju i ett bokskrivar-os, så här kommer ett inlägg om dagarna som suddades ut.
Vi slängde ut julgranen (känns som ett liv sedan, visst?). I tomheten efter gran och innan bokhyllan kom på plats igen låg katta i fåtölj. Det är som att en nästan hör klockan som tickar, eller hur?
Några dagar efter att jag kom hem från Dalarna, så tog jag tåget till Landskrona för att hålla en föreläsning om klimatet. Och hallå, Landskorna! Kan det vara min nya favoritstad i Sverige?
Så vacker, färgstark och människorna! Folk log mot en på gatorna och världens finaste, härligaste publik när jag föreläste. Måste åka tillbaka hit känner jag. Plus, hittade världens finaste port med överljus. Jag gillar ju portar som ni säkert har listat ut …
Det bästa med att rälsa en hel del i jobbet, är att få jobba hemifrån när en kommer hem. Jag gillar kontrasterna.
Levde i mina favoritjeans efter att ha lämnat in dem på lagning hos @grönastygn.
Började en ny tradition hemma. Att varje lördag äta frukost i sängen. Äta rundmackor och se på TV i sängen. Bästa starten på helgen.
Och sedan second breakfast. Så klart.
Efter veckor i mörkret så smög sig ljuset in. En efterlängtad ljusstrimma på kakelugnen.
Kikade på 2030 på SVT, och Rapport från 2050. Mer klimat-TV åt folket!
Och fick den här fina boken av Emma! Så genial bok! Kalender och fyll-i-bok i ett. Som en dagbok för människor med lite tid, hehehe.
Tokfranskatten försökte lajva dricksglas tror jag.
Fick fintfin present av Ekobryggeriet. Soda med smak gurka, som blev till fredagsdrinkar. Stört gott!
Pep i väg till Färgfabriken och drömde om sådana här vackra detaljer.
Uppdaterade hårdtvåls-skafferiet och införskaffade hår(d)schampo (den lila). Sjukt taggad på att testa! Är ni team hårdtvål?
Januari avslutades med besök på Finansdepartementet hos Per Bolund, tillsammans med Maria och Johanna. Snackade klimat, utmaningar och tänkbara lösningar.
Förra onsdagen fyllde jag år. 37 bast. Varje år kommer födelsedagen lite av en chock, efter jäktiga januari.
Kanske är det för att jag för andra året i rad skriver bok i januari. Hmm, maybe.
Jag blev väckt av familjen som sjöng med frukostbricka i handen. Croissant som sig bör. Och barnen hade byggt ett hus till mig i lego. Vi åt frukost, John lämnade barnen på förskolan och jag började dagen med från-sängen-jobb. Sedan dammade jag av dagen, klädde på mig och gjorde mig redo för födelsedag.
Förmiddagen spenderades hemma. Med en gnutta klädångest. Fy tusan alltså. Vissa dagar är det bara skav, och allt känns bara konstigt. Just precis så var denna dag.
Ja, ni ser ju, hahaha. Tror att det var förklädd åldersångest som provade ängslighetskostymen. Ingen outfit jag brukar ta på mig om en säger, men tydligen var det dags för det i dag.
Jag vill inte vara en person som bryr mig, men ibland ser jag bara fel, ålders häng och trötthet. Det är väl högst mänskligt, men jag hade gärna vältrat runt i de där känslorna en annan dag. Inte på min alldeles egna födelsedag. Kanske var det just därför, känslorna såg sin chans. En lucka.
Vissa dagar är en rustad att bära diskokulor och regnbågar, andra dagar ville en bara försvinna i smogg.
Den här dagen ville jag bära en regnbåge, men var rustad för dimma.
Stökade hemma, blev bjuden av hämtats-lunch av John som också jobbade hemifrån.
Sedan svidade jag om till min häst/vinter-uniform (kofta och pennkjol), piffade med ett halsband och så …
Gosade hejdå här innan jag begav min in til stan.
Där väntade nämligen pressvisning för Cupboards & goods – ett nytt köksföretag där Johanna Bradfordär delägare. Så spännande, eftersom ett återkommande ord var hållbarhet. Då kommer jag som ett skott.
Handgjorda, svenskproducerade kök tänkta att hålla en evighet. Både kvalitetsmässigt och stilmässigt. Så fint!
100% dålig bild här, men jaja. Så blir det ibland.
Hoppas innerligt att fler tänker hållbarhet i sina köksrenoveringar. Och (så klart) inte byter ut fullt fungerade kök, men om behovet verkligen finns av ett nytt kök: att en väljer ett som står sig över tid.
Gillade också sättet en planerade köket på – med minivarianter av kökmodulerna. Som att möblera ett dockhus!
Efter pressvisning, ett möte och några ärenden så mötte jag upp John inne i stan.
Han hade kirrat barnvakt och bjudit in ett helt hav kompisar på restaurang. Bästa personen!
