Var tog tiden vägen? Det är som att timmarna går extra snabbt nu, samtidigt som hjärnan processar så mycket på grund av rådande situation att tröttheten slår till som blixtar ibland. Men i alla fall. Jag tänkte blogga lite om dagarna kring påsk. Känns som den var för ett år sedan, haha! Hur som helst, innan jag sätter i gång vill jag tipsa alla om förklädesfabriken som gör skyddsutrustning till vården. Jag och Maria Soxbo var där i förrigår, och det var så trevligt. Och fint att gör något vettigt. Bor du i Stockholm – skriv upp dig på ett pass. Bor du inte i Stockholm, swisha gärna ett bidrag.
Jag ska försöka dra dit i nästa vecka igen!
Efter sjuhundra dagar hemma (Obs, känsla. Ej mytokvinn) påbörjade operation fixa garderob. Det skulle spacklas och fixas. När allt står på ända i världen är det lika bra att vända hemmet upp-och-ner också. Katten la sig tillrätta i min klädlåda med blusar och tröjor.
Det fixades påskris. Eller ris och ris. Vet inte om jag är beredd att kalla körsbärskvistar för ris.
Satte pappersblommor i kvistar och kände att nu var det påsk. Det blev ju inget sista å första påsken på torpet, och ingen påskkärrings-grej. Och eftersom barnen var snörvliga så blev det ingen äggjakt på innergården (vilket var plan b, efter torpet). Men det blev påskägg inomhus, och det blev pappersblommor. Nog så.
Jag vet inte ens om det var före eller efter påsken jag fick den här på posten, men vill så gärna visa upp den! Det är Miriam Parkman, som jag känner sedan way back, som står bakom boken “Att väva” tillsammans med Arianna Funk. Och världens bästa fototeam står bakom! Martina Ankarfyr och Anna Larsson bakom Acampher som plåtade Vintageparty när det begav sig. Mäster-team! Alla borde jobba med dem (tips från någon som jobbat med dem).
Ibland smög jag ut från vabbet, ner i snickeriet, för att fixa med en gammal dörr.
En sprakande radio i hörnet och lite tid för mig själv. Och att få göra något annat ett tag.
Den här bilden togs på påskafton.
Just påskafton innehöll en hel del kreativa projekt så att säga. Detta är inte mitt verk, utan barnens.
Grät en hel del på påskafton. Var helt slut. Av så många anledningar. Längtan, sorg, stress, känsla av ensamhet och förvirring kring framtiden. Ett ihopkok av känslor som bubblade upp där och då.
Och jag behövde gråta ur ögonen för att kunna komma igen.
Men John styrde upp påskafton. Vi införde en ny tradition – påskpizza! Dukade på bordet och sa att det här blir bra.
Barnens favorit. Margarita som de säger på ett sätt som bara de kan säga.
Jag fotograferade stök som låg på bordet. Och minnet av några påskägg.
Jag hade klätt påskägg i fint Liberty-tyg … som barnen slitit av. Hahaha. De var fina ett tag i alla fall.
Tog sticklingar, odlade och pratade med där gröna sköna i mitt fönster.
Och någon dag efter påskafton så bakades det vaniljbullar. Det bästa jag vet.
Fångade katten på bild i barnens rum. Och sedan var påsken slut.
Inte den bästa påsk i kvinnominne, men i tider som dessa så vår en vara lycklig för det lilla.
Hur var er påsk?
Loading Likes...
“mytokvinn” Men hur orkar du? Misshandla svenska språket och den historia som finns i våra ord. Vad tror du att du uppnår med allt detta “en” och “hen” etc? Och nu “mytokvinn”. Det finns sannerligen bättre, och värdigare sätt att arbeta för jämlikhet mellan människor på än att fjamsa med ord. Verkar så småsint , begränsat (och begränsande) och, ja fjamsigt som bara den. Ordet mytomani kommer av grekiskan. Och det har idag absolut inget att göra med just karlar. Mythos=saga och mani som betyder att ngn (man, kvinna, hen eller fans gamla faster) gör ngt mer eller mindre tvångsmässigt.
Respekterar en hel del av det du arbetar med för klimat och miljö. Men detta är mest pinsamt att behöva läsa. Vilket gör att jag kommer tänka två gånger innan jag köper dina böcker. TY om dessa äro fulla av “en” och “hen” och rentav “mytokvinn” så står jag inte ut med att läsa dem, Dessutom, varför “myto-KVINN” om vi nu skall vara så himla könsneutrala hela tiden. I all synnerhet som ordet i sig själv betecknar (idag) vem som helst som far med en massa osanningar som sagt var.
Oj, lekte med ordet lite. Men här trampade jag visst på en öm tå.
Jag kommer från Värmland och där sägs “en” allt som oftast. Hen använder jag. Och tyckte att det skulle friska opp att byta några “man” mot “kvinn”, men hade tydligen fel. Fredagsfeeling inställd.
Ja, känner igen alla känslorna. Och extra tungt att ha familjen långt bort i dessa tider. Men det blir bra och just nu är ok. Och ja, det där hemma-fixet blir ju av iaf. Vi körde mini-påsk gällande maten men maximerade äggletningen till barnens stora glädje! Kram och ta hand om dig!
Vad fint det låter ändå. Stor kram till diG!
Nog verkar ni ändå ha haft en härlig Påsk!