De där riktigt lata dagarna, när det inte finns någon som helst plan, är de dagarna jag gillar allra mest. Latdagar. Liggapåstranden-dagar. Tummapåpocket-dagar. Somnamittpådagen-dagar. Det är sådana dagar som man minns. För sinnena är så öppna att bilderna blir klara och skarpa. Man har tid att ställa in skärpan.
Allt annat, resandet, äventyret och kringflackandet, är strössel på hela livskompotten. Men om jag inte skulle ha de där lata dagarna, ja, då skulle jag nog inte minnas annat än att jag vaknade om mornarna. Knappt det. Och det blir inte mycket till livsbiografi över det livet i så fall.
Just därför ska de där lata dagarna på Sicilen få ett eget inlägg.
Den sista dagen på resan var just en sådan. Latdag.
Den började med frukost på terassen. Apelsinmarmeladsmörgåsar, vattenmelonklyftor, kaffe och tropisk yoghurt. Med denna utsikt som TV.

Efter frukost gick jag de få metrarna ner mot stranden.

Latdagsoutfit: Randig bikini från Gant, gulvitrutiga shorts från Beyond retro och nostalgiväska som jag köpte för en spottstyver inne i Sciacca.

Min kära man.

Väl nere på stranden vecklade jag ut min gamla Mauritius-handduk som min mamma köpt på loppis för ett sekel sedan. Lade ut dagens att kamrater: Audrey Hepburn, solglasögon från Monki och min plåtask som jag bär var jag än går. I den ligger åtta stycken tärningar. Mina superyatsy-tärningar. Sex stycken ska man ha, men man måste ju ha två i reserv.

Camp.

Dagens aktivitet. Jag, John och Lisa kastar frispee i havet.

Bild trehundrasextiotvå på John när han badar.

Lisa och Per gick upp och lagade lunch medan jag och John latade oss. Sedan kom de ner med en liten förrätt. Vattenmelon.

En sen lunch senare byttes det baddräkt, till min prickiga rosettbaddräkt från Asos.com, och därefter gick vi på eftermiddagspasset på stranden. Yatsy, eftermiddagslur och lite pocketbok.

Vet ni vad? Sicilien är inte vilken ö som helst. Det är en alldeles speciell ö. Min farfars.
Min farfar Einar drömde hela sitt liv om att åka till Sicilien. Farfar – som gick bort alldeles för tidigt – bodde i Ludvika i Dalarna och jobbade på Asea. På Asea jobbade även ett antal italienare – som hade arbetskraftsinvandrat till Ludvika eftersom det var arbetsbrist där i mitten av förra seklet. Italienarna var ofta hemma hos min farfar, spelade musik, berättade om sitt land och introducerade dalmasarna för italiensk mat. Då var det exotiskt. Tänk om det var så nu – mitt i vår lilla värld, där vi traskar sida vid sida – att vi öppnade dörren för människor och var nyfikna på deras kultur, mat och tankar. Önskvärt.
Jag vet inte om det var där, i ett spagettiosande hus i Ludvika – omgiven av italienare – som min farfars kärlek till Italien växte sig stark. Men en sak är säker – det var en livslång kärlek.
Farfar läste italienska och reste till slut till Italien. Det gjorde han. Men han nådde tyvärr aldrig Sicilien. När farfar besökte det där älskade landet var det en ofattbar värmebölja på Sicilien och han blev avrådd att åka dit.
Så nu, nästan 30 år efter att min farfars resa tog slut, så fick jag sätta på mig reshatten och ge mig av i farfars ogådda fotspår. Till min farfars Sicilien. Det kändes nästan lite mäktigt att åka dit, titta i varendaste italiensk vrå och fundera om min farfar hade älskat varje korn av det han såg. Det tror jag att han skulle ha gjort.

Berg, medelhav, snirkliga vägar, vinrankor och salta bad.

För att inta tala om de vackra stenputsade husen med fönsterluckor. Ett i varje kulört.
Den här bilden är tagen i Sciacca. Dit åkte vi en dag när de soldränkta kropparna behövde en paus från solen.

John.

I Sciacca drack vi kaffe, åt italiensk (så klart) glass och stod och svalkade oss i skuggan i en gränd.

Tittade på magnifika utsikter och …

… tog kort …

… och höll om varandra.

Barnen spelade fotboll i gränderna, det gastades ut genom ett fönster och folk satt på parkbänkarna och språkade.

Hittade en perfekt Fiat. Senapsgul och älskvärd.

Först gick vi upp till den högsta punkten i Sciacca. När vi nått den började vi sakta trippa nedför. Jag och Lisa tog täten och skuttade först.

Sciacca påminde om sandlådestäder som jag byggde när jag var liten. Många, snirkliga vägar som ålade sig fram på de mest ofattbara ställen.

När eftermiddag övergick i afton började vi sakta bege oss hemåt genom Sciacca. Hemåt till terassen, solnedgången och hemlagad middag. Det bästa med att hyra lägenhet om ni frågar mig.
Blommiga Vintagefabriken-klänningen hade jag på mig också, tillsammans med mina  Paris-ingådda ballerinaskor och en röd, nyinköpt nostalgi-väska.

Ett vintagevackert Paris, vidunderligt Provence, saltstänkta Franska Rivieran och en expressvisit i ett potthett Rom. Efter denna nätta lilla Europa-turné landade vi till slut på Sicilien. Där, utanför flygplatsen i Palermo, blev vi välkomnade av våra vänner Lisa och Per. Tillsammans åkte vi till en by i närheten av Sciacca där vi hyrt en lägenhet alldeles vid havet.
Så här såg det ut första morgonen på Sicilien.  John tar en morgonkaffe på terassen.

Vår utsikt. Där nere, nedanför buskaget, skymtar du vår strand.

Moi i randig bikini från Gant och vita shorts från Monki.

Efter frukosten packade vi ner isvatten, badkläder, solhatt, handduk och pocketböcker i och traskade ner till vår strand.

Jag är inte mycket för de där fullpackade, parasoll-stränderna, så en stilla strand – med endast två andra sällskap på – passade mig perfekt.

Lade mig ner på de vita, lena stenarna, läste ut “Cirkeln” (läs den om du inte redan har gjort det!) och började därefter gnaga på “Blonde” av Joyce Carol Oates. Så vackert skrivet att ögon blev till kisande skrattögon.

Mitt sällskap. Tripp, trapp, trull. Eller rutigt, randigt, prickigt. Eller John, Per och Lisa.

Blekfis under solhatt.

Första doppet på Sicilien.

Omfamnar Medelhavet.

Och gör mig redo för dyk. 

Och där var jag i. Vitvalen passar jag på att göra också.

När vi hade roadtrippat sträckan Paris – Peyriac-de-Mer – Provence – Franska Rivieran rattade vi Forden mot Frankrikes eget Berlin, Marseille.
Roadtripp-resan genom Frankrike var slut för den här gången.
Vi bestämde oss för att nästa gång tar vi vid där vi slutade – i St Tropez.
Trots att roadtrippen var slut hade semestern bara börjat.
Från Marseille flög vi nämligen vidare till Rom, som egentligen bara var en mellanladningen på vår resa. Men när vi ändå är där så var vi ju bara tvungna att stanna ett dygn. Så det blev 24 timmar stekhett Rom. Det såg ut så här.

Flög tidigt på morgonen till Rom. I flyget frågade John vad jag egentligen vet om Rom. “Alla vägar bär dit och staden byggdes inte direkt på en dag om man säger så”, svarade jag. För i den morgontrötta stunden var det det enda jag kunde komma på att jag någonsin har hört om Rom. Det och att det var Obelix som förstörde Colosseum. Ni hör ju hur bildad jag är. Nåväl. John skrattade gott och jag bannade att jag än en gång åker till en plats som jag inte läst på om innan. Jag önskar så att jag var en sådan person. En förberedd typ. Men det är jag inte.
När vi landade tog vi vägen (som så klart ledde till Rom) till vårt hotell. Där lämnade vi vårt bagage och blev bjudna på frukost. Därefter tog jag på mig mina ballerinaskor och gjorde mig redo för för att gå i Obelix fotspår … Eller jag menar: Upptäcka Rom.

Började vår vandring genom ett potthett Rom. Nä, det var varmare än potta.
Vi köpte isvatten och svalkade våra strupar med. Baddade pannan med i bland också.

Jag bar min svalaste klänning och stol solhatt.

Höll mig mest i skuggan. Med mitt isvatten och min hatt.

Gick upp i Colosseum och tittade ner på alla små myror.

John.

Här stod han alltså. Ceasar, Konstantin, Obelix och så John då så klart. Coloseum var maffigt, fast den saknade sin marmoryta som den hade förr (men marmorn plockades ner för att användas till andra byggnader). Det är helt galet att det finns kvar – och att det byggdes från första början. Så mycket makabra saker som har skett här under årens lopp.

Rom var så vackert med alla bevarade byggnader. Som en bit historia som blåste genom öronen.

Jag kan inte sluta tänka på att allt som är gammalt och nött i dag slängs bort eller rivs. Vad kommer framtiden veta om vår tid egentligen? Förutom att vi var hemskt duktiga på att slänga och riva? Och köpa nytt.

Halvhelt och älskat.

Själv hittade jag som vanligt en bil som jag föll för. En Fiat. Kan vara min nya favoritbil. Efter Citroën CV2:an då. Hej bilnörd!

När jag stått och rostat vid fiaten gjorde vi en snabb-turistning. Gick förbi Pantheon, Fontana di Trevi 2013 och Circus Maximus. 

Och vandrade mot spanska trappan. Ner i skuggan. Där satte vi oss ner och pustade. Väl i skuggan insåg vi att vi höll på att smälta till två små trötta fläckar. Bortkondenserade av den italienska värmen.  Så vi bestämde oss för att gå hem till AC:n på hotellet, ta en tupplur och invänta den svala kvällen. Men någon sval kväll i Rom blev det inte. Nope. Jag och John somnade i varandras armar på hotellrummet, som som två små katter och vaknade först nästa dag.