Tjörn. I ett hav av ljung. Virvlande vindar som tar tag i hårslingorna, leker sig fram som lösmustacher i ansiktet och snirklande blonda trådar i ansiktet. Tar tag i kjolstyget, lyfter och far runt. Det känns som man ska lyfta. Glida i väg som Mary Poppins över nejderna.
Just här, på ett berg på Tjörn, avslutade jag världens bästa sommar.
Jag har kuskat land och rike runt, upptäckt nya ställen, förälskat mig i platser jag inte visste fann, jobbat på distans och träffat underbara människor. Jag har andats djupt ner i magen och landat i själen. Blivit starkare. Lugnare. Klokare.
Och ännu kär. Trodde inte att man kunde bli mer töntfniss-kär. Men det kunde man tydligen.

Jag har saknat vänner, dansat till klockan sex på morgonen, lärt mig ett dussin nya saker, badat i medelhavet, fått tid att  umgås med mina föräldrar, insett saker om mig själv och längtat efter Vintagefabriken. Och avslutat semestern just här. Mer än så kan man inte önska sig.

Kyrkesund. Båten St Olof. Härön mitt över sundet. Båthusen och det stora Magasinet som förr var en Ica-butik dit man gick för att köpa glass. Piggelin för 4 kronor.
Denna fredag – för exakt en vecka sedan – tog jag den lilla båten över till Härön för det obligatoriska besöket.

På båten. Lägg märke till kapten som också får vara med på bild.

Härön är full av berg och sten, men går man rakt över ön så hamnar man här. I den lummigaste av dalar Där bakom staketet går några kor och betar. Jag och John gick igenom kohagen och frågade en ensam tjur varför han inte lekte med de andra  små tjurarna. Fick inget direkt svar förutom en frågande blick.

Hit går vi varje år. Inte för att se något speciellt, utan likt robotar gör vi bara exakt samma sak som vi gjorde förra året.

Robot. Alldeles varma i sommarshortsen så bestämde vi oss för att ta ett dopp.

Styrde kosan mot Häröns finaste badplats – som har trampolin.

Vinden blåste så att håret stod åt alla håll och det var fasligt varmt i vattnet.

Nydoppade, med baddräkten på tork i ena handen, gav vi oss hemåt med kurrande magar.

Hoppade på båten St Olof och cyklade därefter till Sunna – stället där vi alltid bor.

Det ser ut så här.

Korkade upp en champagne som jag fått i födelsedagspresent och åt smörgåsar med räkröra.

Då mår man.

Havskatt som jag är gav jag mig ut till sjöss en afton. På ett skepp. Mönstrade på i Skärhamn för en kort tur genom sunden.

Gled genom Kyrkesund där jag har suttit på nötta bryggor genom hela min uppväxt. Varit skojfrisk skitunge, tonårsförälskad, fullkomligt heartbroken, trulig fjortis, stressad student och karriärssuktande 24-åring. På alla bryggor har jag suttit. Alla hus har jag gett en blick. Och alla sinnesstämningar har passerat just här. Varje år i 23 år.

Mastigt som min far Arne skulle ha sagt.

Förbi små fyrar och hemliga badplatser där nakenbadare tar sig ett kvällsdopp.

Skeppar-John och jag.

Skeppet tog oss till söta Mollösund, där vi vände och åkte tillbaka mot Skärhamn.

När vi guppade igenom Kyrkesund en andra gång kändes det som att åka in i en tavla. Som att man när som helst skulle köra in med fören i tavelduken och förstöra hela verket.

Solen gick ner och ett barn ropade till mig “ta en bild på solnedgången – den är nämligen vacker”. Så jag gjorde som barnet sa.

När skeppet lade till i Skärhamn var himlen slöjad i rosa och lila.

Jag vinkade adjö och skepp å hoj, klev av och begav mig hemåt.

Den här bänken är tydligen Olofs. Denna kungligt sköna Olof har en egen möbel i det fria, någonstans i närheten av havet på Tjörn. Jag cyklade förbi denna bänk – omgiven av träd, ängar och några hästar – när jag var på väg ner till havet för ett dopp. 

John cyklade framför mig på lånad bajk. Längs knastrande grusvägar och böljande träd.

Vi hittade fram till en badplats med brygga. John hoppade i. Gång på gång. Och jag förevigade det hundrafjärde John-hoppet den här sommaren. Han hoppade, hoppade och hoppade. Ända tills en brännmanet brände honom på armen. Det gjorde ont.

På eftermiddagen blåste det upp och jag kröp in i Johns tröja. Att muffla in mig i hans tröjor är bland det bästa jag vet. Ju större kofta eller tröja desto bättre. Det enda som skulle slå det under ett saltat havsbesök är väl en badrock. Men så pass rutinerade badare är vi inte. Ännu.

På solvaram klippor låg vi sedan och läste. Pockets. Jag läste ut “Eld” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Åh, den är så spännande. Nu längtar jag tills den tredje delen kommer ut. Måste. Läsa.

Med salta lockar och post-pocket-tomhet packade vi ihop badlakan, ett tjog bikinis och baddräkter och nektarin-mellanmålet och begav oss tillbaka till Kyrkesund.

In i djupa, förföriska skogar, förbi en snok och med vinden i ryggen fick vi skjuts hem.