Det knastrar mot grusgången på innergården när vi rullar ut våra cyklar. Lollo i blommig 1940-talsklänning …

Och jag i rutig kappa. Det är söndag, det sägs att sommaren är slut och vinden viner kall och hård.

Upp på berget och ner igen. Cyklarna rullar ner till Aspudden som ligger en minut bort från Midsommarkransen. I Aspudden finns världens sötaste torp, Emmalund, och i närheten bor även två av mina kompisar Nina och Lina. I Aspudden anordnas också varje år Stockholms bästa loppis, 2 km loppis. Både jag och Lollo är som inventarier på den loppis. Ett givet besök varje år. I dag är just den där årliga loppisdagen. Och jag och Lollo fullkomligt älskar ju loppisar.

Det kryllar av människor och loppislådor nere på Hägerstensvägen. Men vi väljer att gå … en liten annan väg.

En parallellstig. Vi parkerar cyklarna och möter upp Nina och Anna. Vi smyger fram och kikar då och då ner på loppishärjet. Bakom en buske stannar vi. Pratar ihop oss.
Därefter går jag och John ensamma ner på Hägerstensvägen.

Förbi plåtburkar, koffertar, klänningar, saftglas och Gröna Anna-tallrikar (allt det där som jag ofta stannar vid på loppis). Vårt mål är den här ladyn. Min vän Lina, som dagen till ära loppar bort halva sitt bohag. Tror hon.
Två minuter senare dyker Lollo upp, därefter Nina, sedan Linas vän Amel och sista Anna. Sammanträffade? Nä.

Härliga Amel ger Lina en kram och passar även på att lyfta upp henne och därefter går hon iväg med Lina i sin famn. Bortrövad.
För någon vecka sedan fick vi nämligen nys om att Lina ska sticka till New York och gifta sig med sin Oscar.  Det gör man inte ohippad, det är ett som är klart. Så vi stoppar in Lina i en bil och puttar iväg till …

… de här blåbärsmuffinsen i Sundbyberg. Förutom muffins bor vår vän Carro här.

När Lina leds innanför dörren väntar ett helt gäng av hennes vänner: Fatima, Linda, Carro, Sofia, Åberg och Malina. Och så kidnappargänget också så klart: Jag, Lollo, Nina, Amel och Anna. Det korkas upp skumpa och så skålar vi för Lina.

Det är uppdukat för lyxbrunch med american pancakes, smoothies, muffins, sandwitches, ost och kex.

Medan vi mumsar i oss alla godsaker ger vi Lina presenter, läser upp brev från vänner som inte kunde vara på plats, tårdrypande vackra lyckönskningar från några av hennes snälla ex och därefter får Lina se en film som hennes vän Anna har gjort. Filmen innehåller en intervju med hennes blivande make.  Lina får gissa vad han svarar på alla frågor, och klarar sjukt många frågor. Så skålar vi och önskar lycka till ungefär tusen gång.
2 kilometer loppis – trodde du ja!
Bon voyage!

Drinken fick jag i handen så fort jag kom innanför dörren hemma hos Lisa. Jag hade jobbat hela dagen, plus anordnat en möhippa på Vintagefabriken tillsammans med Lollo, så jag sjönk ner med en stor duns i stolen på balkongen. Slut.
Ett djupt andetag, en svepning över den varma pannan och sedan en sipp av sensommar genom sugröret. This is the Popaganda pre-party.

Mitt emot mig satt en Håkan Hellström-peppad Fatima och Helena som precis kommit hem från Australien och Amerikatt.

Lisa var fullt upptagen med att gosa den gullisen. Mina vänner Mick och Emelies lilla labradorvalp, Sickan (jag kom på namnet, så jag är numera Sickans gudmor).

Sickan alltså. Fick våra hjärtan att smälta.

Prickigt till Popa.

Och fyra nyanser av rosa. Jag fullkomligt hatade denna färgen tills för några år sedan. Alltså verkligen hatade. Tyckte den var sliskig och mjäkig. Men så en dag så insåg jag att   den nog var lite skön för ögat ändå. Och då ballade jag ur. Rosa från topp till tå blev jag.

Sickan.

Lisa och Erik G.

Fatima, jag och Åberg. Känns instinktivt som man vill stämpla ett vänskaps-emblem i pannorna på oss, med något fräs-sliskigt som “Friends 4-ever since 2000”.
Tänk,  i tretton år har vi snubblat runt med varandra, gjort så många dumheter, skrattat tårar och dansat gatorna fram. Ofta med något revoltartat i blicken. Som att den här dagen/natten/sekunden/festen skulle vara ett kortfattat referat av våra liv. Och vi ville fånga den illa kvickt, annars skulle livet vara tomt. Förbi. Över.
Vi är inga måttfulla människor direkt, det konstaterade vi där hemma hos Lisa.

Tiden rann i väg och snart skulle klockan slå Håkan. Jag och John cyklade från Lisa till festivalområdet. När vi började närma oss såg vi sjömansmössor och sailortröjor flocka sig och ramla dåliga gatan fram.

Popaganda.

Redan en halvtimme innan Håkan skulle börja spela såg det ut så här framför scenen. Knökat. Och förväntningarna vibrerade mellan sailorhattarna.

Håkan kom ut på scen och vi jublade och klappade händer.

Den här mannen alltså. Så underbara mellansnack. Magiska texter. Och så många känslor som bubblar upp i välformulerade rader om kärlek.

Jag såg ljuset.

I slutet av konserten sprutade det ut konfetti över publiken.

Så vackert.  När tonerna klingade ut skickade jag ett sms till Åberg (som jag hade tappat bort på vägen in) med texten “ta mig till Göteborg”, sedan slöt vi upp, traskade till Debaser Strand och dansade tills natten blev svart.

Med vind i håret, eyeliner på ögonlocket och med systemkameran korslagd över bålen rejsade jag hem till Lisa. Det var fredag och Popaganda. Ett måste varendaste sommar.
Det är kutym att dricka drinkar hemma hos Lisa innan man går till festivalområdet. Och så även i år.
Det är en tradition som funnit i evigheter. Ända sedan Popaganda huserade vid universitetet och jag och Lisa bodde i en varsin skokartong uppe på Lappkärrsberget, en kullerbyttas avstånd från festivalen.

Till denna festliga fredag kom min kära, fräknige vän Åberg. Ända från Göteborg. Lyckan! Vi har inte setts på evigheter.

Lisa var vass i turkos ögonskugga, knallrosa läppar, jeansshorts, strasshalsband och brandbilsröda page.

Själv såg jag ut så här.

Vi hängde på Lisas balkong, drack drinkar och babblade för att därefter åka till festivalområdet. Jag hämtade ut mitt festivalarmband och så sprang vi in i …

Vapnet! Hon visade stolt upp en mycket litet, men naggande gott vin som hon skulle avnjuta tillsammans med en vän i parken.

Vinkade hej då till Vapnet och gick in på festivalområdet lagom till att Noah and the Whale började spela. Jag gluttade fram mellan långa människor och försökte få mig en glimt.

Mörkret föll och ett vackert, upplyst träd tornade upp sig.

Till bröstvibrerande bas traskade jag runt på festivalområdet,  åt mängder av churrus,  träffade svunna vänner och skrattade tills hårlooparna darrade.

Tittade på medan festivalpeppare gungade i gungan vid den glittrande Monki-bussen.

Och vänner som försvann in i glitterhavet.

Andra vänner som stod inne på ölområdet och galajjade sig.

Och där i mitten av allt var ju jag också ja.

Vid 10-snåret började The XX spela.

Det bästa med festival, förutom att se banden så klart (och om jag får välja, de där förfesterna som aldrig tar slut) är att stå en stor klunga kompisar i publikhavet. Och det fick jag göra nu. John och Jens på vänster sida, Mick, Emelie och Erik på höger, Lisa och Per framför, Lollo, Åberg och Hasse snett bakom.

När XX hade spelat klart vallfärdades alla ut från festvalområdet för att hinna först till de knökfulla klubbarna. Men inte jag. Jag skulle upp och jobba tidigt dagen där på, så jag cyklade hem …

I sällskap med det här arrangemanget.

Ytterligare en bild från Guldknappen kommer lastad. Jag och härliga Sania Claus Demina på Damernas Värld. 

Bilden är lånad av Sania.

Förra lördagen var det Guldknappen! Innan själva galan mötte jag upp med några ex-kollegor från Damernas Värld för en drink. Det var så galet roligt att träffa alla.
Sanna, som jobbade som modeassistent på DV, och Carin som vikarierade som skönhetsredaktör fram till i somras.

Och Anna. Fina Anna var Guldknappen-general förr, slet så att svetten rann och hade så bra idéer. Hon är så bra den där Anna.

Ex-DV:are är ju jag med. Tänk, snart är det nästan ett år sedan som jag slutade. Helt galet.

Carol var också med på vår pre-drink. Hon var så smashing dagen till ära att jag kallade henne Queen C.
Carol var Martina Bonniers närmaste kvinna back in the days.

Här är vi.

Lite senare kom dessa tu, som gjorde sin praktik på DV förra hösten och nu är flitigt återkommande – och skickliga – skribenter.

Efter drinken begav vi oss mot galan tillsammans med resten av gästerna.

Bästa Carin.

När vi kom in var det fullsmockat med människor som minglade med varandra. I mitten av mingellokalen stod ett stort “DV”.

Jag höll på att sätta skumpan i halsen när jag fick syn på den här leopardklädda puman. Min gamla chef från Damernas Värld, Rebecka Edgren Aldén. Numera bossar hon över Family Living och Mama. Hon är så himlans inspirerande. Och snäll.
När jag, Linda och Louise jobbade med boken Vintageparty så hjälpte hon oss att läsa genom synopsis och kom med mängder av goda tips.

Efter lite mingel så var det dags för galan. Min ex-boss Martina Bonnier kom in på scen i underklänning. Därefter fick hon på sig en röd klänning skapad av Pär Engsheden.

Efter galan tappade jag hakan än gång till. Fick syn på Cecilia som jobbar som formgivare på Damernas Värld – i paljettcatsuit! Så flott!

Därefter sprang jag in i härliga Sania Claus Demina. Alltså ni hör ju. Reunion i Guldknapps-förpackning.