I fredags morse traskade jag och Lojsan till Hornstulls strand för att börja helgen på ett alldeles speciellt sätt. Med champagnefrukost, fransk yoghurt och bakverk hos konditorn Mia Öhrn.
Veckorna rinner i väg i en rasande takt. Augusti blir till september, bara ben får strumpbyxor och mornarna spricker upp, tysta, dimmiga och daggiga. Utan fågelkvitter och gassande sol. Jag hinner knappt med, efter förkylningsdagar och deadline-hets.
Tänkte att vi ska göra en liten recap på vad jag har haft för mig, sett ur min instagram. Vill du följa mig även där så heter jag emmasundh.
Let’s nostalgera! Här är vecka 34, 35, 36 och 37.
Inviger min nya kattallrik som jag fått av Volang-Linda i födelsedagspresent. Lyckan! Lovar mig själv att aldrig ta av mig min nya klänning som jag köpt på Vintagefabriken. Det här med att ha en butik vägg i vägg med sitt kontor är farligt. Men jag har gjort en deal med mig själv – att låta tingen finnas i butik i minst fyra veckor. Om ingen har köpt dem då, ja, då får jag köpa dem.
Dr. Johns prima festflugor flyttar in på Vintagefabriken. Jag är så stolt över min kära partner som tillverkar dessa på kvällarna. Ofta sitter vi tillsammans i köket, John med symaskinen och jag med illustrationspennorna. Vi lyssnar på musik, småpratar och skapar allsköns ting.
Lika flotta som Dr. Johns prima festflugor är mina guldskor från Swedish Hasbeenssom jag bär när jag går på Guldknappen 2013. Kan vara de mest bekväma, högklackade skor jag någonsin gått i.
Minns sommaren på Sicilien och får i samma veva se Emma & Malenas vår- och sommarkollektion 2014. Fastade rejält för den här barntröjan med “Ett skepp kommer lastat”-broderi.
Host, host och sedan blir jag sjuk. Sängliggande i tre, nästan fyra, dagar med fem kilos katt på mig. Innan jag blir sjuk hinner jag stylar magiskt jobb tillsammans med Vintageprylar och Emily Dahl.
Så fort feber släpper cyklar jag till Vintagefabriken, världens bästa jobb, hänger med mina vänner och planerar höstens vintagesläpp. Där finns bland annat den här blå, sammetsklänningen med. Hojamejlen så fin den är.
Börjar en fredag med att bli bjuden på bakverk av skickliga Mia Öhrnsom släpper boken “Franska bakverk”. Helt magiskt gott ska jag säga dig.
Och så provar jag prickiga outfits på Vintagefabriken och hoppas någon hinner köpa den före mig så att fler får ta den av underbara – miljösmarta – vintageplagg.
Den här dagen börjar inte med en grapefrukt upplagd på ett retrofat signerat Upsala-Ekeby, inte heller en vintageklänning i mint condition eller en tillbakablick till en flott sommardag. Den här dagen börjar med något annat. Några nedpillade rädslor och orostankar kring vår kära miljö.
1. Pengar över allt. Eftersom vår fina värld är uppbyggd på förbrukning, konsumtion och att “shoppa sig ur en lågkonjunktur” finns det ingen plats för sådana fräsiga saker som (miljösmarta) oförstörbara varor. Även om det skulle gå – rent tekniskt sett – att utveckla en bil som är oförstörbar, strumpbyxor som aldrig maskar sig eller en textil som inte förlorar sin form, så skulle inget företag i världen satsa pengar på denna utveckling. Varför? Det finns inga pengar att tjäna på att människor köper en sak som håller en livstid.
2. Aldrig mer ett dopp i havet. Att mina framtida barn inte ska kunna bada i havet eller veta hur en räka smakar. Världens hav pumpas fulla med kemikalier samtidigt som fiskeindustrin förstör havens naturliga takt. Saltkråkan-idyllen är snart ett minne blott. Meta en fisk från en brygga kan bli exotiskt retro om alla fiskar dör och farbror Melker måste hålla sig undan sina plask i det övergödda, kemikaliestinna havet – för hälsans skull.
3. Som att ta en cigg efter gymmet. Inne i Stockholms city brummar bilarna fram och fyller gatorna med avgaser. Som den Kransen-eremit och jubel-lantis jag är reagerar jag allt mer på att det är svårt att andas inne i city. Ett djupt andetag som går ner djupt i lungorna efter en rask promenad likställs med känslan att ta ett bloss på en fet cigg. Och det kommer ju inte direkt bli bättre med tiden om man säger så.
4. Den skeva snålheten. Vi är så bortskämda med att köpa en sladdrig blus för 79:50 att vi inte kan tänka oss att köpa ett plagg som kostar det trippla. Att sladdret inte håller lika längre i kvalité, har skapats under kassa arbetsförhållanden i Bangladesh och har korsat världen fyra gånger (och just därför är så billig) bekommer oss inte. Vi känner att vi lätt kan snåla när det gäller pengar. Men inte när det gäller vår blödande värld eller medmänsklighet.
5. Ensam på julafton år 2023. De där rultande barnen som ska bada i de fina (och friska) haven – tänk om jag inte kan få några? Det pumpas ut så mycket kemikalier i naturen, i vattnet och i luften att det kanske kommer att rubba vår fortökning. Jag omges av vänner som gör provrörsbefrukningar och får missfall på löpande band. Och som ni vet har jag ju själv inga barn. Inga missfall, men heller inga barn. Är vi redan i denna dystopi och är det en sådan värld vi vill ha? Vill vi så gärna kunna shoppa nyproducerat i den obegränsade utsträckning som vi gör, hellre än att se våra karaktärsdrag rulta omkring i en miniversion av oss själva?
6. Dostojevskis “Brott och straff” klassas som sopor. Trots att jag tror att mina grannar är miljömedvetna så bevisar de mig tyvärr motsatsen varje vecka. I huset där jag bor har vi ett stort soprum, där två av alla kärl är till för grovsopor. Men några “sopor” är det inte tal om. Här slängs nämligen fullt fungerade speglar, möbler, barnkläder, väskor, porslin och böcker. Av ren nyfikenhet, och som en avskräckande sporre till mina mental notes, tittar jag alltid vad som slängs. För ett tag sedan hittade jag ett dockskåp (utan skavanker) och tre orörda böcker (inte ens öppnade att avläsa av kvalitén) signerade Fjodor Dostojevskij i kärlet. Sakerna skänks inte till någon välgörenhetsorganisation eller till återanvändandet, utan får en expressbiljett till sopberget. Samma sak är det på så kallade “återvinningsstationer”. Jag vet inte hur mycket återvinning det är när fullt fungerande möbler krossas samman till smulor i de stora containerna?
7. Miljövän med livet som insats. Vår värld är byggd för bilar – inte cyklister. I går morse inträffade en cykelolycka i Stockholm. Igen. En ganska allvarlig sådan. Tusentals cyklister rullar genom Stockholm varje dag på cykelbanor stor som mitt ringfinger ungefär. Samtidigt satsas miljarder på den så viktiga biltrafiken. Att ta sig runt på ett hälsosamt och miljövänligt sätt i Stockholm innebär livsfara. I dubbel bemärkelse. Om du inte blir överkörd av en lastbil så dör du av cancer från alla farliga partiklar. Var finns miljöengagemanget i vår politik? Är det bara pengar som styr i detta förlamande biltunnelseende?
8. The ålmajti stek. Kan vi prata som steken? Det blir ramaskri så fort det föreslås att det kanske är liiite snällt mot miljön att byta ut en kötträtt i veckan. Kött är fortfarande förhållandevis billigt – av en anledning. Fullmatade ( i dubbel bemärkelse) djurtransporter och en tripp från Danmark och saken är biff.
Människors rätt till kött är viktigare än att ha en natur att traska runt i och välmående djur. Och då snackar vi liksom om lyxen att äta PANNKAKOR en gång i veckan. Med grädde och sylt.
9. Vårt välklädda sopberg. Förr lappades och lagades kläderna tills de föll sönder, och därefter tillverkades trasor och trasmattor av resterna. Av de kläder som inte passade syddes nya. Herrockar blev två barnkappor och en klänning förvandlades till blus. Det är därför det inte finns så där värst mycket kläder kvar från förr – för de syddes om efter rådande trender. Nuförtiden slänger vi kläder i samma takt som modets vindar blåser, flaschar VISA-kortet så fort det nalkas REA, byter bil som om det vore kalsonger och tycker att det här med att den nya kjolen färdats fyra varv runt jorden känns fräscht.
Varje svensk slänger 8 kg kläder i hushållssoporna varje år. Och vi är 9 606 522 invånare. Ta fram en miniräknare och multiplicera denna mysiga gulligullsiffra. Måste säga att det är ett väldigt väklätt sopberg vi har.
Ps. En liten notis så här i slutakten av denna miljöfars. Jag själv är inte perfekt och jag förväntar mig inte att någon annan ska vara det heller. Jag köper också nyproducerade ting, åker bil och drömmer om en grillad entrecote till klyftpotatisen. Däremot strävar jag alltid efter att bli en bättre och miljösmartare människa, och hoppas att du också gör det.
Febern är bortborstad och jag längtar tillbaka till Vintagefabriken – projekten, idéerna, eftermiddagsfikorna och hänget. Dammar av några gamla sommarkläder och väntar på att kylan ska börja krypa sig på.
Gammal volang-blus från H&M, plisserad kjol fyndad på loppis och ballerinaskor i lack från Ballerina closet.
Translation! I have brushed the fever away and I yearn to return to Vintagefabriken – the projects, ideas, three a clock coffee and my friends.
This fabulas returning to work-day I wear an old ruffled blouse from H&M, pleated skirt that I found on flea market and ballerina shoes from Ballerina closet.
Plötsligt händer det.
En ligger hemma i sjuksängen, med feber, hosta och snor. Duntäcket är för kallt trots att solen gassar utanför fönstret. Kylskåpet är tomt så när som på sillen från midsommar och en burk ledsen saltgurka. Så kommer posten och ett brunt paket dimper ner, förslutet med en logoetikett som en själv har gjort. Från Andrea (@vackrasaker på Instagram – spana in), som står bakom den nyöppnade lakritsbutiken Sjutton kvadratmeter lakrits.
Jag har inte blivit så glad över en present sedan far min kom hem till en sjuk sjuårings-emma-variant med ett vitt gosedjur av onaturlig art.
Nu måste jag fara till Göteborg, till den fina butiken Sjutton kvadratmeter lakrits, shoppa lakrits-järnet och titta hur loggan som jag gjorde ter sig i fina Göteborg.
Efter tre och en halv feberdagar till sängs, med “Game of Thrones”-maraton och hembakta bullar från grannen Stina, är jag nu på fötter. Förvisso hostig, snorig och med lite lätt huvudvärk. Men på benen. Samtidigt som jag har legat där i sängen har det varit något sorts sommarcrescendo i Stockholm. Genom mitt sovrumsfönster har nattliga sensommarrop och glatt picknickskrammel trängt genom feberdimman. En loppis hostade upp sig på gatan och nog hade de utomhusbio i parken där jag bor också.
Nu ska jag bara vila lite, såsa runt i yllekofta fast det troligen är alldeles för varmt, sedan ska jag banne mig också ut och fånga det sista av sommaren. Kanske att jag hinner inviga den nya picknickväskan som John köpte på en Gotlands-loppis? Det vore något det. Eller grilla en sista gång. Helst ta ett dopp (även om jag inser att det är rent idioti med denna hosta).
När sommaren är slut vill jag åka till Värmland och plocka svamp.
Men först … Vila. Min största utmaning här i livet.
Translation! After three and a half days of fever, with “Game of Thrones”-marathon and homemade buns from my neighbor Stina, I am now back on my feet. Certainly troubled with a cough snotty, and with some slight headache. But on my feet. While I have been lying there in bed, there has been some kind sommarcrescendo in Stockholm. Through my bedroom window has nightly sounds of summer partying and happily picnic rattling penetrated through the fog fever. A flea market opened up on the street and a open-air cinema was placed in the park where I live too. Now I’ll just get some rest, dawdle around in woolen jacket though it probably is too hot, then I darn well out and catch the last of the summer. Maybe I have time to inaugurate the new picnic bag that John bought at a flea market at Gotland? That would be something! Or barbecue one last time. Ideally, take a dip (although I realize it is pure idiocy with this cough I’m having). When summer is over, I want to go to Värmland and pick mushrooms. But first … Rest. My biggest challenge in life.
I det omöjliga hörnet i mitt kök har den här pjäsen flyttat in. Ett glasskåp som rymmer radioapparater, plåtburkar, glasflaskor och ett par leksaksbilar. Och en loppisfyndad våg på toppen. Passar perfekt till skomakarskylt och rutigt golv. Jag köper sällan nyproducerade saker, det blir ju mest hemrenoverade möbler och loppisfynd, men detta skåpet kunde jag inte motstå.
Skåp “Fabrikör”, från Ikea.
Translation! In the impossible corner in my kitchen, this piece moved in. A glass cabinet that store retro radios, vintage cans, glass bottles and a couple of old toy cars. And a scale – that a found at a flee market this summer – at the top. Perfect for shoe maker sign and checkered floors. I rarely buy new things, my apartment is full of antique furniture, retro recycled thing and flea market finds, but this cabinet, I could not resist.
This locker is called “Fabrikör” and come from Ikea.
Ligger under fluffigt duntäcke. Det är varmt och iskallt på samma gång. Det blonda håret på ända – en tofs och lite varstans. Ser fördjärvligt ut. Huvudets dunkande ger det avlägsna trafikbruset ett ganska snyggt beat. E4:an featuring Emma Sundh. Och det gör ont. I ögonen, i kinderna, i halsen och i pannan.
Jag blir aldrig sjuk hörde jag mig själv säga för en vecka sedan. Visserligen är jag ofta frisk som en nötkärna, men det är ju alltid dödsdömt att säga så där högt. Det är en lika effektiv expressbiljett till sjuksängen, som att peta upp främmande snorkråkor i ögonen (ps. jag har inte testat).
För att väga upp denna uschliga fredag så drömmer jag mig bort till Paris en stund. Till nya äventyr (har jag sagt att jag har bokat in en resa i oktober?) och till nya upptåg och inspirerande projekt.
Jag trippar jag ner två trappor, kliver in genom granndörren till höger utan att plinga på och hojtar till Lollo att nu är jag minsann här. Nog för att vi bor grannar, men jag brukar alltid knacka en specialknackning så att hon vet att det är jag som står där och trycker på andra sidan. Men inte denna morgon. Med påsar i handen, ett par porslinskoppar och vetemjöl i handen traskar jag rakt in, ställer ner mina kollin och börjar mjöla ett bord. Inget ovanligt. Alls.
Denna förhållandevis vanliga onsdag ska vi plåta ett jobb i hennes lägenhet tillsammans med den förträffliga Emily Dahl.
Det såg ut lite så här.
