Daggen ligger tung över trädgårdslandet och morgonsolen stiger sakta upp. Det doftar barndom, ångestfylld promenad mot skolbussen och darrande förväntningar. Gamla smärtsamma hjulspår eller en hjärtbankande nyvändning. Ett helvete och en himmel på ett och samma ställe. Det luktar höst.

Numera tycker jag om det där, det där som inte längre betyder något. Morgondaggen. Höstkappa, varm andedräkt som skapar små ångpustar ut i kylan.

Här är den bästa platsen på jorden. Just precis här, bland vinbärsbuskar och krusbär lekte jag kurragömma när jag var liten. Alldeles bredvid dammen där man kunde dricka färskt vatten ur den lilla fontänen, leta grodor och försöka fånga en skräddare.

Hösten tränger på och den prunkande trädgården hemma i Värmland börjar slukna.

Växa igen och vissna på en och samma gång.

Daggdränka ballerinaskor och barfotafötter vid nyfallna äpplen.

Den sista kaprifolen.

Ett kusinbarn högst uppe i äppelträdet, gastande över vidderna.

Som inget hellre vill än att klättra ännu högre upp.

Lövkantade grusvägar, värmande halsdukar och en längtan att aldrig behöva lämna denna plats.

Gamla, nötta grusvägar som jag kan varenda sväng på. Faluröda hus med mostrar som kommer ut och säger hej. Armbågar hängandes över höga staket, med blicken fäst på drömmen om det där speciella huset som jag när i sömnen. Knastrande löv under Converse-skor. Och så jag. I rutiga yllebyxor och lappad, älskad kashmirtröja. I Värmland.

Här är jag just nu. Går igenom gamla möbler, illustrerar vid köksbordet och äter smörgåsar med kantareller på. Vill helst av allt gå ut i svampskogen och göra egna fynd. Men både mamma och pappa försäkrar mig om att de har tömt hela jaghittaröverallt-skogen på gula konungar och gängliga trattisar.

Dimman ligger tjockt grå över äppelträden, löven ligger i högar och i min trädgård är visset, mörkt och kallt.

Sjön, ängarna och vägen ligger dold i dunkel dimma och luften är så där frisk att det nästan värker i näsborrarna.