Det är mindre än en vecka kvar till valet.
Det viktigaste datumet på länge. För nu avgörs vår framtid. Din, min och klimatets.
Använd den röst som du har fått och tänk på att det är en lyxvara att uttrycka sin åsikt i andra länder.
Ta inte vår frihet, mänskliga rättigheter och omtanke om andra människor för given. Och sumpa för guds skull inte bort den. Då är det någon annans röst som hörs i ditt ställe.

Och rösta med hjärtat.

Vi är ett starkt land med en fattig historia. Ett land som vi har byggt upp med goda värderingar som ska gynna den stora massan. Inte enskilda, rika eller de som råkar känna ett pondusskägg med familjebekanta med makt. Alla ska ha samma chans till ett vettigt liv, en utbildning, sjukvård och en framtid. De mest elementära vi har ska inte vara beroende av ett smart val, att du är påläst eller har en utbildning. Inte heller av pengar. Utan det ska finnas – no matter what. Och alla bidrar för att alla ska ha det bra och att systemet ska fungera. 

Det är inte illa pinkat.

Vi har blivit ett rikt land. Men bara för det får vi inte glömma vilket samhälle våra mormors farmödrar levde i. De som ville fly landet. 

Vi är kända över hela världen för att vi stått utanför krig (någorlunda), har varit neutrala (relativt) och haft en samhällsmodell med ett världsberömt skyddsnät. Det har sina hål, men vi kan inte sumpa hela nätet bara för ett par hål. Vi måste fortsätta reparera.
Vi har tagit emot barn som sett sina föräldrar bli avrättade, människor som varit tvungna att fly sina älskade hem och försökt hitta en fristad där de inte hotas till livet. Vi har förstått att vi kan hjälpa. PÅ RIKIGT HJÄLPA. Tänk va? Vilken grej att vara stolt över. Jag får svindel.

Min pappa berättar ofta när italienarna kom till Ludvika i Dalarna i mitten av förra seklet. Det var brist på folk, ingenjörer, på ASSEA så en började importera arbetskraft. Min farfar Einar jobbade på ASSEA, hade läst italienska och var omåttligt nyfiken på att få utöva sina kunskaper. Så han bjöd hem de nyanlända, åt middag och så spelade de musik tillsammans. Där möttes de. Italien och Ludvika. Italienarna introducerade spagetti, männen lagade mat (vilket var banbrytande!) och gjorde något så ovanligt som att leka med barnen. Tänk vad invandringen berikar vårt land. Ger oss nya kunskaper. Våra nya landskompisar jobbar, betalar skatt och bidrar till samhället. Och inte minst: påminner oss om att vi svenskfödda är privilegierade som råkat födas ut i ett land som inte varit i krig sedan 1600-talet.

Vi är inte med i NATO, vi krigar inte, utan vi medlar och för diskussioner. Som vuxna människor. Vi är ett fredligt land. Vi slåss inte med järnrör. Vi beter oss.

Något vi är urbota dåliga på, som lilla Ludvika var fenomenala på, är att ta hand om all den kunskap som kommer till vårt land. Intressera sig och nyfiket bjuda in. Och bredda det stora “vi:et”, istället för att fortsätta prata om vi och dom.
Och tänk va. Den där öppna staden, Ludvika, där min pappas släkt har växt upp. Dit jag åkte när jag var liten, badade i Nottjärn, lekte med underbara kusiner, hälsade på världens snällaste farmor, lärde mig svära. Till staden som enligt mina korta centimeter var den omtänksammaste och roligaste.  Fylld med så mycket värme. Över den staden har ett invandrarförakt dragit in. Hur kunde det gå så snett?

Kvinnor har rösträtt, har friheten att göra abort istället för att offra sin kropp efter att ha blivit oönskat gravid. Vi har en samtyckeslag, vi går (i många fall) i bräschen för jämställdhet och vi har föräldrapeng som delas mellan de föräldrar som – tillsammans – valt att sätta ett barn till världen. Föräldradagarna får gärna fördelas lite mer jämställt enligt min mening, så att kvinnorna inte hamnar på efterkälken gällande lön, karriärmöjligheter och pension. Jag kan inte tänka mig något mer oromantiskt än att vara kvar i ett förhållande för pengarnas skull. Vara kvar i kärlekslöst äktenskap för att kvinnan inte klarar sig på sin egna sketna pension. Det tror jag ingen part i ett förhållande tycker låter som en vidare värst upphetsande kärleksnovell.

Många kvinnor drar hela lasset och bränner sedan ut sig efter noter (vilket inte bara är tragiskt, utan krasst kostar både självbild och pengar). En vanlig bortförklaring till ett ojämställt föräldraskap är pengar. Där var de igen. Pengarna. Men då var väl en jämställdhetsbonus en alldeles genial grej tänker jag. Och ett samhälle där vi inte placerar olika uppgifter efter kön. Men det finns ett parti som gillar tanken på att spä på de de traditionella könsrollerna och tycker att kvinnor ska vara kvinnor och män vara män. Vad nu det betyder?

I skolan lär sig barnen inte bara en massa matnyttig kunskap, utan får värdefulla verktyg att kunna navigera i livet. De lär sig om genus, får utveckla sina inviduella egenskaper istället för att sättas i ett könsfack av vad som förväntas av dem. Och agera därefter.
Tänk va! Vad mycket kunskap, innovationer och kraft som finns om den bara släpps fri, bortanför förväntningar och strukturer.

När jag gick på lekis så fanns två rum. Ett för pojkar och ett för flickor. Jag var hutlöst ointresserad av leksakerna i rummet jag sattes i. Jag förväntades låtsas stryka och leka med dockor. Nu råkar jag ändå gilla konceptet kring omhändertagande och sociala lekar, för det finns inga bättre egenskaper att träna på – för alla kön! Men stryka? Va!?

Jag ville bygga.
Skapa!
Men jag skulle stryka. Bygga och skapa gjordes det i ett annat rum – ett rum där jag inte förväntades briljera med min närvaro.

Som tur var hade min pappa och mamma en verkstad hemma med massor med material där jag fick fria händer att snickra, bygga och stapla. Med fyra kilometer till närmsta kompis så kreerade jag och min syster hela dagarna. I min familj var det min pappa som bakade bröd och lagade mat, båda hade hand om trädgården och mamma kunde banne mig allt. Tack vare dem fick jag alla möjligheter och förstod att alla arenor var mina.
Och vad jobbar jag med i dag? Jag skriver, fotograferar, snickrar, syr och konstruerar.
Men den kunskapen kom inte från skolan. Inte då.

Allt det här tar vi för givet.
Det finns krafter som vill inskränka, avskaffa. Bli ett starkare “vi” för att ringa in ett “dom”. Skilja på kvinnor och män, och främja “deras” egenskaper. Hitta fiender, någon att skylla på.

Men vill vi verkligen att Sverige ska bli ett trök-land med förslitningsskador? Ett 1800-talsland för förlegad kvinnosyn. Där varenda krona räknas i relation till barn som precis mist sin älskade pappa eller mamma, syster eller bror. Eller vad fasen: Allihop. Är det verkligen då vi ska mjaaa:a och fundera kring vi har råd?
Ska vi inte ställa frågan när det handlar om nya motorvägar, flyg med skattelättnader eller hutlöst rika skattesmitare?

Kan vi inte ta hand, stötta och slå an vår omtänksamma sida när världen brinner? När vi tillsammans måste hjälpa klimatet i första hand. Kan vi inte snälla fokusera på det nu?

Vi har inte tid att bråka. Vi har en så himla mycket viktigare fråga att ta tag i, håller ni inte med?

Den 9 september kan du vara med, värna om vårt land, dina rättigheter och dina medmänniskor. Du kan rädda klimatet. Och vårt fina land. Du kan rösta på ett parti som inte bara erkänner klimatfrågan, utan också har en plan som ligger utanför “alla människors fria initiativ”. Som vågar gå i bräschen. Inte tittar på någon annan och säger: “du först”. Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver ramar att förhålla mig till. Regler och lagar som gör att jag vet hur jag på bästa sätt kan manövrera i livet. Jag vill vara en stor människa som stolt står upp, inte sneglar åt vänster eller åt höger, jämför och småhatar.

Jag bryr mig inte om vad du röstar på, så länge du röstar på ett parti som har en vettig människosyn och miljöpolitik. För räddar vi inte planeten – och gör det tillsammans – då spelar ju varken skola, sjukhus, pension eller någonting någon roll längre.
Allt du behöver är en papperslapp. Rösta!

Vet du inte vad du ska rösta på eller känner dig osäker? Spana i den oberoende @valjarskolan på Instagram.