Det här med ett nytt år innebär att jag vill styra upp lajfet.
Göra planer, skissa in de där viktiga datumen så de inte försvinner i glömska och också börja kludda ner när vi ska vara på torpet.
Det lutar åt att vi kommer att vara på torpet hela långa sommaren, och EVENTUELLT hyra ut torpet i början av juni.
Något vi däremot vet är att vi vill hyra ut vår lägenhet (3 rum och kök) i Midsommarkransen i sommar.
Är du intresserad av att hyra?
Drömmen vore så klart att hyra ut till en person under hela sommaren, men går inte det så går det så klart att hacka upp i veckor.
Är du intresserad? Släng i väg ett mejl till sundh.emma@gmail.com vettja!
Hej på er!
Sladdar in här medan John lägger barnen för att visa århundradets finaste grej som min mamma gav barnen i julklapp: Bilder som hon själv har ritat och skrivit rim till på baksidan. Båda barnen har älskat att få fortsätta rimmen om mamma har lovat att det kommer extensions till detta spel.
Bokstavintresserade Majken fick även bokstavsstenciler i papp som det går att måla och rita med.
Så genialt!
Detta koncept ska jag LÄTT knycka när jag ska ge bort presenter till kidsen <3
Gott nytt år!
Jag ligger nedkrupen i sängen, tröttlinserna svider i ögonen och vindarna visslar runt knutarna. Det är storm. Just i det här huset är jag nu.
Jag hyr det av min kusin och lånar katten hennes när jag ändå är i gång. Lajvar värmlandliv, knatar grusvägen där och dricker kaffe.
Fram tills i dag har det knastrat av snö och träden har varit frostvita. Så underbart vackert!
Det här liksom.
Här låtsasbor jag litegranna. Oj, där försvann elen! Nu är det strömavbrott. Opps! Får se om jag lyckas publicera det här inlägget. Hmm.
Nåväl, jag hyr som sagt min kusins hus som ligger nästgårds till mina föräldrar hus. Det är fint på något vis att få tillfälle att rå om oss, ge mamma och pappa en paus när kidsen ryker ihop för sjuttonde gången på en timme, men samtidigt bjuda in på kaffe, lunch, middag och babbla. Gå över och bara va, hjälpa till med något litet, men sedan låta dem vila en aning.
Lite så här.
Här har vi katta! Winston som jag och John var kattvakt åt under ett år 2011-ish. Bodil och Winston har funnit varandra big time.
Det är så vackert, uttänkt och fint överallt. Tänk va, att det här huset har så mycket historia. Här är min mamma uppvuxen. De hade kor, höns, häst och hela fadderuttan.
Kan inte se mig mätt på det här. Utsikten, vyerna och naturen.
Varje dag innehåller en liten, liten plan. Som att gå ut i skogen. Vi lyckas sällan, för så där är det ju att ha en 2- och en 3-åring.
Det är alltid något annat som lockar på vägen mot målet.
Och jag tränar på att vara där i stunden, just då. Jag är svindålig på det, men vad tusan. Övar.
Som ni vet hoppar jag på utmaningen #skraltundergranen i år. Det kommer inte maxas några julklappsberg i det Sundh:ianska hemmet. Inte i år. Inte med den torra sommaren och bränderna färskt i minnet. Jag tror att jag är smartare än så.
Däremot kommer det nog ligga några väl valda hållbara, begagnade klappar där i barret, tillsammans med den här: en påse fred!
För vet ni, jag hatar vapen.
Jag brinner dessutom för klimatet och att försöka rädda mina barns framtid. De två utgångspunkterna är tyvärr ganska tätt sammankopplade.
För vad händer enligt världens enade klimatforskare när världens temperatur höjs, torkan blir ett faktum, vissa delar av vår värld blir obeboelig, skördar förgås och det blir akut matbrist? Då blir människor desperata. Och måste fly. Forskarna spår miljontals klimatflyktingar 2050. Det är om 32 år. Då är Majken lika gammal som jag är nu. 35 år.
Vapen i desperata människors hand? Kan inte tänka mig något värre.
Därför jobbar jag på dubbel front.
Först och främst vill förhindra att planeten når över 1,5 grader (det är SÅ VIKTIGT det är att temperaturen inte höjs mer!) som triggar igång klimatets tombola av skit och dessutom vill jag minska antal vapen i världen. Helst vill jag burn them all!
Visste ni by the way att Sverige är en av världens största exportörer av krigsmateriel per capita? Jag är så förbannat ostolt över det. Vi exporterar vapen till krigsförande länder och icke-demokratier.
Folk dör. Sverige tjänar pengar.
No tanks.
Vad kan en göra då? Jo, en kan stödja Svenska Freds som kämpar för fred (och gjort det ända sedan 1884). De påverkar och granskar beslutsfattare, stödjer fredskrafter internationellt och är en viktig röst i den säkerhetspolitiska diskussionen. De ger “fredliga alternativ och lösningar som motvikt till avskräckning och militär upprustning” och jobbar aktivt för nedrustning.
Jag kan inte tänka mig någon bättre sak att stödja faktiskt!
PS! Den 5 december sitter jag i Svenska freds paneldebatt på Bar Brooklyn i Hornstull i Stockholm. Jag och en massa fantastiska ska bland annat snacka klimatet. Missa inte!
Den här fantastiska Rumslönn-sticklingen har jag fått av en sticklingsexpert till kompis. Världens finaste present! Jag vet inte hur många gånger jag sms:at henne och sagt att jag ÄLSKAR DEN!
Det är något visst att få något prunkande att ta hand om, att påminnas om och vårda. Som en evig påminnelse om en människa som en tycker om.
Min kompis berättade att hon bytt till sig en stickling för länge sedan och nu delat med sig av den fyra gånger. Snacka om hållbart!
Rumslönn är tydligen lite divig och surar till om den inte får vatten, men jag ska vårda den ömt! Den står just nu tillsammans med familjens lilla ekodling. Några av ekplantorna ska vi nog ge bort och resten blir till en framtida eklund på torpet. För någon att njuta av i 100 år.
Det här är ju inte året vi ska vältra oss i nyproducerade prylar, eller hur? Vi ska givetvis vara smartare än så och handla hållbara julklappar.
I sann klimatanda har Blocket utsett årets julklapp som är av en minst sagt prunkande karaktär!
Hemmaodling!
Ge bort en stickling, en planta, några frön – en dröm om sommar helt enkelt!
Min rumslönn står i en gammal Spode-kopp utan öra som jag köpte begagnat. Eller ja, köpte och köpte, jag FICK den. Den var helt gratis eftersom den var trasig. I mina ögon var den långt ifrån trasig – tvärtom – den hade konverterat till något annat. Från tekopp till skål eller kruka!
Gah, den här veckan försvann i ett glufs. Och jag som skulle göra HUNDRA härliga blogginlägg. Jaja, jag tar igen det nästa vecka. Då kan jag förhoppningsvis snurra lite om en hemlig grej som jag har på gång!
Men innan jag tar helg, kryper ner i sängen (eh, who I’m I fooling, jag ligger redan där) och tittar på spanska serier så ska jag så klart dra vinnare i Novellix-tävlingen.
Och vinnaren är @nippertippa!
Det här är en av barnens tröjor. Ekologisk, klassisk och tidlös på alla sätt och vis. Billig var den också. 100 pix tror jag att jag betalade för den hos en av svenska modekedjorna.
En tänker att en är safe och ändå gjort ett bra köp. Även om begagnat så klart är bättre.
Men hur är den producerad? Och av vem? Och hur stor del av tröjkakan får sömmerskan? Och kan hon klara sig på den lönen? Kan hon försörja sina barn?
Svaret är ofta nej.
Organisationen Fair Action släpper nu en rapport som visar att kvinnor som syr för de svenska modeföretagen i Bangladesh (som @lindexofficial@kappahl@hm@mqofficial) inte kan leva på sin lön. Och skolavgifter och sjukvård är något som ofta prioriteras bort när plånboken svälter. Sömmerskorna tampas med långa arbetspass och skrapar ändå in en grundlön som ligger strax under Världsbankens fattigdomsgräns.
Fair Action har intervjuat sömmerskorna som berättar att de ofta måste ta extrapass för att få ekonomin att gå ihop. Kontentan? De hinner knappt träffa sina barn.
Jag kan inte tänka mig något mer hjärtskärande.
Jag – som jobbar fem dagar i veckan alldeles tillräckligt lagom – går sönder av saknad om jag åker bort en dag eller kommer hem så sent att jag missar middagen med mina barn.
Men tydligen köper jag kläder till mina barn utan en tanke på den som tillverkat klädesplagget. Sömmerskans barn, saknad och missade middagar.
Det fina i kråksången är att det går att ändra på.
Med en enda krona.
Genom att betala 101 kronor för en tröja istället för 100 så går sömmerskorna runt på sin lön och har möjlighet att att träffa sina barn mer. Önskar egentligen att nyproducerade plagg var dyrare, så vi inte konsumerade så mycket och ändå kunde höja sömmerskornas löner, men låt oss börja så här.
Med en krona.
Med det här blogginlägget och mitt samarbete med Fair Action så vill jag peppa svenska modeföretag att höja priserna med en spänn!
Vad tycker du? Skulle du kunna tänka dig att betala en spänn till för att hjälpa sömmerskorna att få skäligt betalt? Att träffa sina barn mer?
Skriv din hälsning och peppa svenska företag att höja priserna här!
Igår kväll anlände den!
Drömmarnas soffa!
Som ni vet har jag jagat en soffa i gammelrosa till vår nya lägenhet (eller kanske i hela mitt liv) och hittade till slut en tack vare er! Närmare bestämt tack vare Esther som hade luskat fram den finaste, rosa soffa jag någonsin sett. Begagnad så klart och i mint condition. TACK!
Vi köpte ju den förra soffan i panik på Blocket inför visningen av vår gamla lägenhet. Jag älskade den soffan till de rosa väggarna och gula kakelugnen, men soffan passar inte alls i vår nya lägenhet. Så nu ska den gamla soffan säljas till någon som vill ta vid.
Eller vad tusan, om någon läsare här på bloggen är intresserad så kan du få den.
Om du är intresserad kan du mejla mig på emma@emmasundh.com.
Minns ni hängaren som jag köpte på Antikmässan i vintras?
Jag hade ju tänkt sätta upp den i barnrummet, men insåg att den passade bättre här i hallen. Dessutom hade förra ägarna lämnat kvar ett par hängare i barnrummet, så där var vi redan kittade därinne.
Jag har dragit mig för att sätta upp hängaren eftersom vår kackiga eldetektor ger utslag lite varstans på den här väggen. Men i början av veckan hade vi elektrikern Johan på besök för att fixa några trasiga uttag. I samma veva kikade han på den här väggen och hjälpte mig att sätta upp hängaren. Skönt med ruttade personer!
Hängaren passar så himla bra här i hallen, mot den fina tapeten från Boråstapeter. Och det bästa? Hängarna går att fälla in! Här kan barnen – i den bästa av världar – hänga upp sina jackor själv.
Vi får se hur det går, hahaha.
Höstens härligaste nyhet kommer här! Svenska Kockums Jernverk gör comeback!
Jag som älskar Kockums alla stöttåliga detaljer (jag har hela mitt torp knökat av Kockums-prylar) tjoade rakt ut i våras när Kockums ringde och sa att de startar igen!
Uppdaterad design, men samma goda kvalitet!
Och med så trevliga människor bakom rodret att hälften vore nog.
Kockums – som startade 1875 – gjorde stor succé med kokkärl i emalj och det lagades grytor med säsongens skörd i emaljerade ikon-produkter. Under 1930-talet blev Kockums tåliga redskap en inventarie i svenska hem.
Sedan kommer plasten.
I takt med plastens framfart under 1960-talet och den framtidsvurm som rådde stannade produktionen av de ikoniska Kockums-produkterna av.
Ingen ville längre ha långlivat och tidlöst och Kockums somnade in i en lång Törnrosa-sömn.
Men nu är det andra tider.
Vi uppskattar inte bara långlivat – vi kräver det.
Plasten fasas ut, Kockums jernverk väcks ur sin sömn, borstar av dammet och kvicknar till med bravur.
Mina gamla Kockums-skålar med 100 år på nacken har fått sällskap av nya varianter som tar vid när de gamla ger upp. Tillverkade för att hålla och servera säsongens skörd – än en gång!
Spana in Kockums kollektionhär (sajten öppnade upp nu i veckan, så du är en av de första att kika in)
