Klimatvinning eller klimatoffra?

I förra veckan skrev jag ett Q&A-inlägg, där frågan kom upp vad jag har offrat för att leva klimatsmart. Och vad som har varit jobbigt. 
Jag la upp en förkortad version av svaret på instagram, och det fullkomligt regnade in kommentarer och någon frågade om det gick att dela texten. Det var ju kanske lite svårt att hitta texten bland hårfrågor och annat. Därför har jag nu brutit ut texten, och omarbetat den en aning. Vill du läsa originaltexten finns den här. 

”Vad  har du “offrat” för att ställa om? Vad har varit jobbigt?” frågade en läsare.

Jag kan sakna dofterna av fjärran land, köttamiddagar, att hänge mig åt minsta begär. Men framför allt att vara aningslös på något vis. En aningslöshet som är få förunnad.
Jag är sinnessjukt priligerad. Jag har nöjesflugit till Maui, New York och Paris, shoppat nytt (och tipsat om det här), jobbat på modemagasin, konsumerat förändring och levt som om det inte fanns någon morgondag. Men. Jag kan inte fortsätta leva det livet, för det livet skaver mer än det tillför mig. Det är som att jag börjar få skoskav av gamla, bekväma och ingådda skor. Vill slänga av mig dem! Gah!

Min flådiga (vulgära?) livsstil är på bekostnad av någon annans chans till ett drägligt liv (någon som ofta står utan skuld, och inte bidragit till klimatförändringarna på samma sätt som jag). Och nu vill jag ställa om. Göra rätt. Plocka bort skav och lägga till härligt.
Jag har gjort ett stort klimatavtryck, inget snack om saken. Och nu är dags att städa upp efter mig själv. Ingen annan ska behöva göra det. Detta är en städning som liksom inte går att outsorcea till någon annan med lite skönt RUT-avdrag.
Det har varit fossilparty i över hundra år, det är fimpar och tomma glas över allt. Jag har också festat! Det var skoj. Men nu ser det fördärvligt ut. Skickar jag ut mina eller andras barn att städa upp efter mig? Eller unga mödrar i från fattiga länder? Nä. Men det är ju de som kommer leva med konsekvenserna av fossilfesten.
Jag vill stå på rätt sida om historieskrivningen. Att kunna titta mina barn i ögonen när de frågade vad jag gjorde medan jag hade chansen. Säga att det tog ett tag för mig att förstå, att det fanns de som förstod allvaret långt tidigare än jag och att jag strutsade. Men sedan gjorde jag allt vad jag kunde.
Just det där är min drivkraft. Och då känns det inte som jag offrat ett dugg. Bara vunnit. Nya perspektiv, nya sätt att resa, nya känslor och längtan!
Jag är sinnessjukt priviligerad. Som har ett val, som har makt att förändra och som har en röst. Så många i den här världen som inte har det. Såna som bara hoppas på att såna som jag ska göra något.

Jag undrar om det finns något du tycker är särskilt svårt med att leva eller försöka leva klimatsmart. något du känner att du har “offrat” som är jobbigt? och tack för en superbra blogg, älskar att du verkligen försöker ställa om <3

Loading Likes...

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. Hälsa på släkt i Finland.. Har hört att färjorna är lika dåliga som flyget, vet du om det stämmer?

    1. Hej! Ja, färjorna vinner tyvärr inga klimatpoäng, så även där är det ju en idé att dra ner på resorna. Färjorna har ju ingen höghöjdseffekt som flyget, och Finlandsfärjorna går långsammare än exempelvis färjorna till Gotland (långsamt är bra). Förstår att det är svårt om en har familj och släkt i Finland, men vi behöver alla tänka till kring vårt sätt att resa. Resa mer sällan och längta mer.

  2. För mig är det inte alls svårt att leva “klimatsmart” eftersom vi i vår familj har levt så i många, många år redan.
    Det handlar om att inte vara egoist. Så enkelt är det. Bara att sluta flyga hit och dit, shoppa än det ena, än det andra (som man oftast inte ens behöver) och tänka mer på andra, på små möss och stora elefanter, på livet i haven och himlens fåglar och på hur ens med-människor som lever i världen omkring har det. Varför talas det så mycket om att man får offra saker för att vara klimatsmart??? Vad vet de flesta i det här landet om att offra något överhuvudtaget? Om att avstå? Det enda man får offra för att inte leva som an vidrig parasit på Moder Jord och hennes barn är sådant man ändå inte behöver. Så vad homsar ni om?
    Resor, köttmiddagar (när ni äter era vänner, eller vad som BORDE vara era vänner), mer kläder och andra ägodelar…Ni slår er för bröstet när ni har en köttfri dag i veckan eller köper en blomkruka på Myrorna. Och visst är det bättre än ingenting. Men vad som krävs är en större, mer djupgående omställning av hur man konsumerar, använder Moder Jord, lever överhuvudtaget. Och det är inte svårt. Det är bara att sätta i gång. NU! Allt snack om en sak i taget och små förändringar etc räcker knappast längre. Bara sluta göra allt det som de flesta av oss idag vet är skadligt för oss alla. Det är inte att offra något. Det är en absolut nödvändighet.

    1. Ja, nu börjar det bli brådis. Det är ett som är säkert.

  3. Jag saknar också aningslösheten och ångestlösheten. Kunde läsa bloggar om folks köp utan att få ångest och bli arg. Det är jobbigt att vara arg. Saknar ibland att få slänga äckliga burkar med sjukt gammal mat direkt i soporna utan att källsortera. Får väl lösa det genom att bli noggrannare och inte låta nån mat ever bli gammal. Men vill också göra allt jag kan. Min bror jämförde dagens flygresenärer med de tyskar som hängde på nazisterna under 2a världskriget i hur historien kommer att se på oss i efterhand. Tror faktiskt inte det är extremt. Tror det är sant.

    1. Exakt precis så. Jag tror också att vi kommer se tillbaka på den här perioden med en moraldiskussion på högvarv. Gemene hen VET att vi måste ställa om, och vet också vad som “krävs”. Ändå blundar sååå många.

Kommentera

Stäng meny