Klimatvinning eller klimatoffra?

I förra veckan skrev jag ett Q&A-inlägg, där frågan kom upp vad jag har offrat för att leva klimatsmart. Och vad som har varit jobbigt. 
Jag la upp en förkortad version av svaret på instagram, och det fullkomligt regnade in kommentarer och någon frågade om det gick att dela texten. Det var ju kanske lite svårt att hitta texten bland hårfrågor och annat. Därför har jag nu brutit ut texten, och omarbetat den en aning. Vill du läsa originaltexten finns den här. 

”Vad  har du “offrat” för att ställa om? Vad har varit jobbigt?” frågade en läsare.

Jag kan sakna dofterna av fjärran land, köttamiddagar, att hänge mig åt minsta begär. Men framför allt att vara aningslös på något vis. En aningslöshet som är få förunnad.
Jag är sinnessjukt priligerad. Jag har nöjesflugit till Maui, New York och Paris, shoppat nytt (och tipsat om det här), jobbat på modemagasin, konsumerat förändring och levt som om det inte fanns någon morgondag. Men. Jag kan inte fortsätta leva det livet, för det livet skaver mer än det tillför mig. Det är som att jag börjar få skoskav av gamla, bekväma och ingådda skor. Vill slänga av mig dem! Gah!

Min flådiga (vulgära?) livsstil är på bekostnad av någon annans chans till ett drägligt liv (någon som ofta står utan skuld, och inte bidragit till klimatförändringarna på samma sätt som jag). Och nu vill jag ställa om. Göra rätt. Plocka bort skav och lägga till härligt.
Jag har gjort ett stort klimatavtryck, inget snack om saken. Och nu är dags att städa upp efter mig själv. Ingen annan ska behöva göra det. Detta är en städning som liksom inte går att outsorcea till någon annan med lite skönt RUT-avdrag.
Det har varit fossilparty i över hundra år, det är fimpar och tomma glas över allt. Jag har också festat! Det var skoj. Men nu ser det fördärvligt ut. Skickar jag ut mina eller andras barn att städa upp efter mig? Eller unga mödrar i från fattiga länder? Nä. Men det är ju de som kommer leva med konsekvenserna av fossilfesten.
Jag vill stå på rätt sida om historieskrivningen. Att kunna titta mina barn i ögonen när de frågade vad jag gjorde medan jag hade chansen. Säga att det tog ett tag för mig att förstå, att det fanns de som förstod allvaret långt tidigare än jag och att jag strutsade. Men sedan gjorde jag allt vad jag kunde.
Just det där är min drivkraft. Och då känns det inte som jag offrat ett dugg. Bara vunnit. Nya perspektiv, nya sätt att resa, nya känslor och längtan!
Jag är sinnessjukt priviligerad. Som har ett val, som har makt att förändra och som har en röst. Så många i den här världen som inte har det. Såna som bara hoppas på att såna som jag ska göra något.

Jag undrar om det finns något du tycker är särskilt svårt med att leva eller försöka leva klimatsmart. något du känner att du har “offrat” som är jobbigt? och tack för en superbra blogg, älskar att du verkligen försöker ställa om <3

Loading Likes...

End of content

No more pages to load

Stäng meny