Jag skulle kunna skriva en avhandling om dåliga beslut i företag inför stundande corona-kris.
Listen to this.
I höstas bestämde vi oss för att sälja torpet för att styra kosan åt annat håll. Men äsch, vi väntar med att sälja. Till våren. Det blir bra dä! Mellan hägg och syrén har vi visning, åh, ljuvligt!
I december sa jag upp mina fasta tidningsuppdrag, eftersom jag hade så många föreläsningar kring klimatet och ville jobba än mer hållbart. I januari betalade jag av mitt CSN-lån i en klumpsumma, för jag hade många uppdrag inbokade så sparkontot skulle återhämta sig – LOL! Jag skrev bok i januari-februari, vilket inte gav någon vidare inkomst, men hey, det skulle jag ta igen under våren när jag skulle rälsa runt Sverige och snacka klimat. Och mellan mars-maj hade jag tre härliga klimatfrukostar inbokade.
Så kul ju, efter två månader av att isolerat skriva bok – ÄNTLIGEN FÅ TRÄFFA FOLK!
På sommaren är det sällan så mycket jobb inbokade för frilansare som jag, desto mer skulle jag jobba under våren. Så det det alltid ut. Jag är lite av en säsongare. Jobbar som fan under hösten, vinter och våren och sedan hovar jag in livet på sommaren. Då är det fest varje dag! Som att några veckor på sommaren kan skapa balans 52 veckor om året? Gah. Någonstans har jag ju gjort en felkalkylering.
Tänk ändå.
Att jag för några månader sedan pratade om att jag ville spendera mer tid med mina barn och gå ner i arbetstid. LOL!
Nu blev det ju så.
Fast inte på det sättet jag tänkt mig. Det blev intensiv vabb i veckor (som jag fick umgås med mina BARN!) och ja, jag gick ner i arbetstid. Fast inte så frivilligt som jag kanske tänkt.
Men är det något som en ändå fått av denna speciella tid är det väl ändå perspektiv. Perspektiv på privilegier, rättigheter, vilka vi saknar när vi inte får träffa dem, hur skört livet är, hur snabbt mattan kan ryckas undan, vilken kraft samhället besitter och hur viktiga samhällsfunktioner som borde avlönas högre.
Samtidigt har den här knepiga perioden vevat igång ett annat typ av perspektiv.
Inget tryck över bröstet när en jäktar mellan möten, en fullklottrad kalender och hundra projekt på gång samtidigt. Känslan när en kan prata och tänka till punkt. Att kunna cykla en timme till ett möte (not the tour the France-version), utan andan i halsen och rusningstrafik. Känslan av att INTE vara på minus. Kunna bygga sandslott i timmar på innergården, för ja, en har ju inte så mycket annat att jäkta till. Och allt socialt är inställt. Centrifugen är avstängd.
Pja, alla har helt klart inte lyxen att bygga sandslott med sina barn en söndag mellan hägg och syrén, helt klart. Inte heller kunna titta upp ur skyddsdräkten och få perspektiv.
Men majoriteten av planer, helgresor, middagar, fester, förströelse och umgänge är satt on hold, så kanske det finns plats för en tanke …
Vill vi tillbaka? Vill jag tillbaka?
Till den där vardagen som balanserade på gränsen. Som var skoj, hektisk och snabb? Bruset konstant?Där insatsen är hög och därför måste standarden hållas uppe? Är det höjden av lycka?
Och hur kan den där post-corona-tiden se ut?
Det råder en så spännande, intressant diskussion om detta just nu, och jag har ynnesten att få dunka huvudet i väggen samtidigt som jag för ett samtal med Maria (som skrivit om en ny livsmix här). Om den perfekta mixen av jobb, ideellt arbete, motion och fritid.
Att jobba mindre om möjligheten finns.
Kanske till och med dela på en tjänst och kunna jobba i team? Dela på tiden?
Ja, istället för att en knappt stå med nästippen ovanför vattenytan i ett försök att ratta ett jobb som tidigare krävt två personer (erfarenhet plockat från mitt eget yrkesliv). Bränna ut och ersätta. Bränna ut och ersätta. Bränna ut och ersätta.
Vad tycker ni? Är det dags att sänka takten?
Att i corona-krisens fotspår inte bara tänka hållbarhet, ur ett klimatperspektiv. Utan faktiskt tänka att en ska hålla som människa. Också.
Loading Likes...
Alltså… Jag förstår verkligen vad du menar och jag tror att det är en väldigt sund reflektion! Jag tror verkligen att i slutändan kommer detta föra mer gott med sig än vi nånsin kan tro just nu. För både människorna och planeten vi bor på. Att folk värderar sin tid och sina närmsta högre än saker och prestationer. Att vi lär oss vad som är viktigt i livet. Jag hoppas verkligen det.
Men för egen del har jag fått göra allt annat än sänka takten. Det känns tvärt om som om jag kastats rakt in i den där centrifugen du snackar om. Har jobbat 8 av de senaste 9 dagarna, jag har inte träffat min sambo mer än ett par minuter i vaket tillstånd på en vecka, vi bollar vår son mellan den av oss som kan vara hemma, förskolan och morföräldrarna. Varenda ledig dag framöver är ett osäkert kort som snart kan fyllas med jobb jobb jobb… Så även sommarsemestern. Att planera längre än ett par dagar framöver känns lönlöst. Håll ut håll ut håll ut
Mvh IVA-sjuksköterskan
Åh, styrka! Och det är ju just detta jag vill åt. Istället för att samhället ska vara på gränsen i största allmänhet – samhällsviktiga funktioner i synnerhet – så borde de ju finnas lite mer … svängrum.
Tänker på dig! Stor kram emma
Oh du IVA-sköterska! Det finns inte ord. Aldrig har så många i vårt land varit skyldiga så få så mycket för att tala med Winston Churchill. Mina småsystrar (alla) jobbar också som du i sjukvården. De vet att de inte får sommarsemester med sina familjer i år. Själv har jag alltid värderat tid med min familj , tid för skogsvandringar och sandslott före karriär , ägodelar etc. Vi har vuxit upp så i min familj. Jag hade tur att jag fick med mig sådana värderingar hemifrån.
Må du och alla i vården världen över såväl hålla ut som hålla i hop. Det borde sannerligen finnas mera svängrum när kriser kommer. En “reserv” att kalla in (hur detta skulle organiseras vet jag dock ej, det är inte min specialitet, men det finns väl folk som arbetar med krisberedskap som borde kunna filura ut detta. Nånslags “sjukvårdshemvärn”).
Allt gott till dig IVA-sjuksköterskan och till de dina!
Exakt så! Precis som det finns hemvärn borde det finnas sjukvårdsreserv!
amt bra uppfostran. Jag kommer själv från en uppväxt där prestation är ledord, vill så gärna ge mina barn fler ord att jobba med när de växer upp.
Vet ni, det finns nästan redan som ett slags sjukvårdshemvärn! Sjukhusen har bett (inte tvingat) alla med iva-kompetens att ställa upp om de kan. Även en viss omplacering av personal med iva-kompetens i botten (som nu jobbar på tex mottagningar och med annat administrativt) Det är helt fantastiskt hur många som ställer upp! Dessutom får vi stark stöttnign av all anestasi-personal som hjälper oss på IVA då de inte har så många operationer att jobba med. Vi jobbar med nya människor nästan varje dag men alla bara ställer upp och gör det ofta med gott humör, det är en stor prestation i sig! Är mycket stolt över oss nu.
Tack för omtanken, det behövs! <3
Hatten av.
Alla inom sjukvård och äldreomsorg känns verkligen som hjältar just nu och jag hoppas att ni orkar hålla ut och att era arbetsförhållanden kommer att uppmärksammas och bli mera hållbara.
Jag funderar mycket på tiden just nu. Att arbeta hemifrån gör att jag slipper 2 timmars resväg varje dag. Tid som jag använder till att ta extra långa promenader, cykla med barnen och pyssla i trädgården på. Jag arbetar 80 % i vanliga fall men skulle kunna arbeta ännu mindre och klara mig rent ekonomiskt vilket jag tror att många tjänstemän skulle göra om jag fick gå ner mer i tid vill säga vilket inte erbjuds idag förutom om man har små barn. Samhället känns inte så accepterande för oliktänkande kring arbetsmaskineriet och presterande. Ofta hamnar man i diskussioner om kvinnofällan istället för att se till familjens välmående och bästa. Vi är två föräldrar och båda arbetar 80% men många förutsätter att det bara är jag som kvinna som drar de lasset. Vi försöker lämna så lite avtryck som bara går vi handlar ekologiskt och vegetariskt, vi åker kommunalt eller cyklar och vi är för återbruk och odling men jag kan ibland känna att det inte är så mycket status. Utan att det är fint att jobba mycket, ha många bollar i luften och att ständigt bygga om, bygga ut eller vilja ha båt och sommarställe gärna både vid hav och fjäll. Förhoppningsvis ändrar vi synsätt efter detta.
exakt så!
Låter så skönt att få vara hemma mer, ta det lungare även om jag kan förstå att det är en ekonomisk påfrestning för många.
Istället går jag stundtals under av ångest. Tvingas ifrån mitt vanliga jobb för att arbeta på IVA, möta dessa covid patienter i respirator som jag aldrig någonsin jobbat med tidigare och aldrig velat jobba med tidigare. Helt plötsligt ska jag se till att de får luft, att inte slemmet bubblar upp ur munnen på dem, att de ligger skönt, vänds efter ett visst antal timmar, får sondmat så magen hålls igång, får tänder borstade och ögondroppar. Och ingen får träffa sina anhöriga. Vi exponeras för detta utan minsta extra ersättningen. Sen försöka vara glad och snäll mamma de dagar jag är ledig. Nytt schema varannan vecka. Osv…
När detta är slut är kommer vårdköerna att vara enorma så nån vila lär det inte bli. Snarare ett enormt tryck för att ta igen allt som bara står stilla just nu. Efter en troligtvis obefintlig semester.
Perspektivet som framkommer i många bloggar är givetvis det från frilansande folk… Men det kan många gånger känner som en sån liten del av det som är verkligheten för många av oss andra.
Men som sagt, det är tufft för alla just nu, på olika sätt ❤️
Jag lider så sjukt mycket med dig. Och jag tycker inte att det är okej någonstans hur vårdpersonal behandlas och utsätts (och den ekonomiska ersättning som BORDE finnas). För att ge något annat perspektiv än mitt eget, skulle du vilja skriva här? På min blogg? Ett inlägg om din vardag? Om du orkar?
Stor kram
Det är många som jobbar inom vården härinne. Kanske ska vi skriva ett öppet brev? Tillsammans?
Spånar hur vi kan belysa detta på ett vettigt sätt.
Låter som en mycket bra ide!
Jag som jobbar på IVA i normalfallet är ju van vid det här jobbet. Det är bara extra extra allt just nu. Förstår att det kan kännas oerhört tufft att kliva in i det utifrån. All styrka till Maria och de andra som hjälper oss. Vi är er evigt tacksamma! MEN såklart, det där med ersättningen det är under all kritik. Vårt fack och skiftet har skapat detta initiativ: https://www.mittskifte.org/petitions/tackamedlon
Skriv gärna på för att stötta oss!
Jag pendlar mellan just nu känslor av stolthet över mina kollegor, vårdpersonalen, och vrede gentemot politiker och makthavare som har gett oss dessa förutsättningar. En liten artikel på ämnet här från mina tidigare kollegor: https://www.sjukhuslakaren.se/vi-gick-in-i-den-har-krisen-pa-knana/
<3
Bra tips! Lyfter det i ett inlägg också!
Heja dig Emma!
Som du skriver – Corona för med sig så mkt dåligt och hemskt. Men också: tid för eftertanke, nya arbetssätt som kanske kan vara mer hållbara och (för en del!) återhämtning. Modigt av dig att vädra och vara öppen med tvivel, utmaningar och beslut som kändes kloka i stunden men som tog oväntade vändningar. Det kommer att bli bra!
Stor kram
<3 Det tror jag med <3
Ja jag känner igen dessa tankar hos mig själv. Jag jobbar som aldrig förr, men sitter hemma vid köksbordet och skriver varje dag, och försöker minimera allt. Ändå hinner jag väldigt mycket, alla mina surdegar runt hemmet har försvunnit och det är så skönt. Jag kommer ut varje helg, i flera timmar, tränar mig än jag någonsin gjort, och hinner undervisa en vän i svenska. Är ändå orolig över corona, då två jag älskar tillhör riskgruppen och två andra jag älskar jobbar på coronaavdelningen i stan. Hade gärna sett denna lugnare takt i samhället utan oro över död och jämmer och elände.