Provence. Ljuvliga Provence.
Jag och John rullade in i den nästan skamligt charmiga byn Brignoles en kväll slöjade i gult ljus. Parkerade bilen, packade ur våra väskor, hittade åt höger och åt vänster. Var låg vårt B&B?
Ingen aning.
John kvistade fram till några parksittande samtals-herrar vid en fontän och frågade åt vilket håll som vår lilla rue låg. Ingen pratade engelska, men gestikulerade stort att frågan förvirrade. En gammal farbror började pipa i väg åt vänster och gestikulerade mot oss att vi skulle följa med. Vi knatade efter med väskorna i våra händer. Farbrorn gick med målmedvetna steg in bland gränderna. Stannade vid några damer som stod och pratade vid en port, frågade om de visste var gatan låg? De skakade med huvudet, men tillsammans fick de syn på en annan dam. De gick fram till henne och snart var halva byn med i jakten efter vårt B&B. Till slut lyckades farbrorn ta reda på var den lilla gränden med B&B:t låg och gick – bokstavligt talat – med oss ända in i farstun. Han hjälpte oss till och med att ringa på dörrklockan.
Inne på vårt B&B möttes vi av en underbar människa som liksom kvittrade fram att hon nästan inte alls pratade engelska. Sedan berättade vant – på klingande, franskosade engelska kryddade med livsglada skratt – om huset, byn och den kommande frukosten. Hon förde oss fram över de persiska mattorna, visade oss den övervuxna trädgården, rummet vi skulle bo i och sedan rekommenderade hon en restaurang som vi kunde gå till om vi var hungriga. “Men skynda er innan det stänger – det är här inte Paris”.
Så då gjorde vi precis det. Lämnade väskorna på rummet, gick ut genom den stora porten på B&B:t (som du ser här ovan) och gav oss ut i den trevligaste by jag varit i.
Förbi vackra portar, höga grindar, tufsiga katter och …
… nötta fiskbutiker.
Jag bar saltstänkt hår och min blommiga klänning från Tidens Melodi.
Vackra Brignoles.
Jag och John var så nyfikna på denna lilla by att vi så klart inte kunde gå raka vägen till restaurangen. Först ziczacka sig genom gränder, tappa bort sig och därefter leta sig fram till någon fasad eller fontän som kändes igen.
Här står världens bästa John i randig tröja och keps.
Med fransk damm under ballerinaskorna gick vi sedan till en rekommenderad restaurang, drack vin från gårdarna runt omkring, åt underbar provencalsk mat och insåg att jo minsann, Provence är vår grej.
Efter att ha lämnat underbara Peyriac-de-Mer, som ligger nära Spanien, begav vi oss öster ut längs med Medelhavskusten. Vi gjorde ett snabbstopp i en liten sömnig by alldeles i närheten av Provence – en by full av katter.
Jag såg fler katter i byns gränder – och uppe på taken – än jag såg människor.
De var till och med avmålade på husfasaderna.
Jag och John njöt så klart för fulla muggar när vi tog en kvällspromenad genom byn.
Öde.
Alla människor var som bortblåsta, så det var bara vi, katterna och husen. Jag tyckte att det var lite kusligt till en början, men sedan fick vi reda på att alla troligtvis förberedde en festival som skulle starta någon dag därefter.
Vårt B&B för kvällen låg på en av de små gatorna.
När man gick in genom porten till B&B:t så möttes vi av en magnifik innergård. Ägarinnan och hennes man bjöd på rosévin och slog sig ner och pratade en stund. De berättade att huset hade ägts av två konstnärer som hade haft som projekt att restaurera hela huset (som då knappt hade haft något tak).
Jag måste säga att de hade lyckats med sin restaurering.
En trappa upp bodde vi. I ett litet, sött rum med ett fönster som vätte mot gränderna.
Staden som var full av katter var bara en paus på vägen. Dagen därpå skulle vi nämligen möta havet och Provence!
I går eftermiddag kastade jag mig på tunnelbanan och åkte in till stan. Trippade av vid Östermalmstorg och i rulltrappan upp knackades jag på axeln av ett välbekant ansikte. Unvélo-Emeliemed de finaste skrattögonen. Tillsammans gick vi sedan till Sturekatten där vi skulle fika med en rad andra bloggare. En riktig bloggfika med andra ord. Det var den eminenta superpysslaren Annika Bäckström som hade dragit ihop fikan. Ett himla bra initiativ visade det sig.
Yesterday I took the subway and headed into town. Went off at Östermalmstorg and in the escalator someone knocked me on the shoulder. This someone had a very familiar face. It was Unvélo-Emelie – who have the finest laughing eyes.
Together we went to Sturekatten where we would meet up with several other bloggers. A IRL date in other words. It was the eminent DIY-pro Annika Bäckström who had invite everyone. An amazingly initiative, it turned out.
Gick upp för trappan på Sturekatten, där i ett hörn satt ett helt bloggäng. Några av dem följer jag varje dag och har träffat många gånger förut, medan andra var halvnya bekantskaper.
Went up the stairs on Sturekatten, and there, in a corner sat a bunch of bloggers. I follow some of them through their blogs every day, andhave met many times before, while others were new acquaintances.
Nio till fem-Sandra kom också förbi en sväng. Hon ska ju flytta till Paris i mars det lyllot. Det tycker jag att hon gör helt rätt i!
Det smattrade av alla kameror, vi pratade om mjuka armbågar, skrattade så att min eyeliner rann och så bestämde vi att detta minsann inte var sista gången vi sågs allihopa.
Detta kan ha varit den mest dokumenterade fikan … någonsin. Så har du inte fått nog av bilder, så tycker jag ska flanera förbi Annikan, Silversaga, Emily Dahl, Isabelle, ToveLisaeller hos Karoline.
Nu är det dags att nostalgera sig en aning. Jag tänkte att jag skulle sammanfatta förra veckan, sett ur min Instagram-feed. Vill du följa mig där så heter jag kort och gott emmasundh.
Now is the time to summarize last week, seen from my Instagram feed. Want to follow me on Instagram? My nickname is emmasundh.
Monday started with my new Frankie calendar tumbled down through the letterbox. Finally! Later that day, I let the summer in the blog by showing pictures from last summer.
Det blev tisdag och dags för modeveckan. Efter Mes Dames-visningen mötte jag upp med några av mina underbara ex-kollegor från Damernas Värld.
Tuesday arrived and it was time for fashion week in Stockholm. I went to see Mes Dames and afterwards I met up with some of my wonderful ex-colleagues from the the swedish fashion magazine Damernas Värld.
Onsdagen spenderades på Norstedts förlag som ger ut boken Vintageparty. Där byggde jag, Volang och Vintageprylar upp en liten mini-vintage-värld för ett mingel som hölls där. Jag ska visa fler bilder därifrån inom kort.
Wednesday was spent on my publisher Norstedts that release the book Vintageparty. Volang, Vintageprylar and I build up a little mini-vintage-world for a mingle held there. I’ll show more pictures from there soon
Efter minglet åkte jag hem och prickade in säsongspremiären av Johns filmklubb “Bio på Bio”. Under hela våren kommer han att visa filmer under olika teman.
Det blev torsdag och jag jagade deadlines hemma på mitt kontor, omgiven av fina blommor.
After mingling, I went home for the season premiere of John’s film club “Bio på Bio”. Throughout the spring, he will show movies under different themes. On Thursday I was chasing deadlines at home in my office, surrounded by beautiful flowers.
Jag var rufsig i håret. Det är jag ofta när jag deadline-hetsar. Sliter och drar.
Fredagen kom och jag köpte Kalles kaviar. Det har jag inte gjort på säkert 10 år, eller mer. Jag äter ju nästan bara vegetarisk mat, men jag fick sådana cravings efter kaviar att jag var tvungen att springa och köpa en tub. Tröttnade dock efter tredje mackan …
My hair was up and down, as it often tends to be when I have deadlines. Friday came and I bought swedish Kalles caviar. I have not done that in probably 10 years or more. I eat almost only vegetarian food, but I got those cravings for caviar that I had to run and buy a tube. Tired of it after the third sandwich … As always.
Körde fredagstofs. Fast här ser det mest ut som jag har en halv page. Kanske ska bli min nya stil? Halv-page. Med min konstiga frisyr i högsta hugg gick jag och köpte glass från Coop. De har de absolut finaste glasspaketen. Ja, jag vet, jag är en fomnörd. När jag ändå är i gång så kan jag säga att Coop och Icas Gott liv är mina formfavoriter i matvaruhandeln just nu. Så sjukt fina förpackningar. Okej, nu måste jag sluta skriva om detta, jag förstår att det inte är till min fördel att dela med mig av att det är sådana saker jag går runt och tänker på. Och att det är ett extremt smalt intresse …
Pany tail-friday! Though this looks the most like I have half a page. Perhaps it will be my new style? Half-page. With my weird hairstyle, I went and bought ice cream from the grocery store Coop. They have the finest ice cream packages. Yes, I know, I’m a design nerd. When I’re at it, I can say that Coop and Ica gott liv (different grocery stores) are my favorites in when it comes to design. Okay, now I have to stop writing about this, I understand that it is not to my advantage to share these things with you that. I sound like a design freak. And I am.
På fredagskvällen hällde jag upp skumpa och satte ballonger på dörren. Jag och John hade nämligen bjudit hem min syster Ellen och hennes man Christer på middag. Christer har fyllt år, så vi firade, skålade, åt risotto, smaskade glass och gav present! Jag firade genom att använda min fredagstofs som synthlugg.
On Friday evening, I poured the champagne and put balloons on the door. Me and John had invited home my sister Ellen and her husband Christer for dinner. In early januari Christer had his birthday, so we celebrated, toasted, ate risotto and ice cream and gave gifts! I celebrated by using my Friday pony tail as bangs.
Lördagen kom, jag och John tog en tur till Myrorna i Skärholmen, upptäckte att de hade höjt priserna något enormt och åkte sedan hem. Instagrammade utsikten från mitt köksfönster. Mest för att konstatera att klockan var 16:19 och det fortfarande var ljust. Hej vår! Lördagskvällen spenderades med crêpesmiddag med Frida och Chrille och sedan fest hos Lina. Men därifrån har jag inte några bilder. Jag valde helt enkelt att ta en bloggfri kväll.
När söndagen kom gick jag och John en promenad. Vi gick “kattrundan”. Med risk för att låta lätt crazy catlady:ish, så har vi en tur som vi går som alltid ger kattutdelning. Diverse: man får träffa trevliga katter som man får klappa.
Saturday came, and me and John took a trip to the thrift store Myrornas in Skärholmen. I discovered that they had raised the prices and went home again. Shared an image on Instagram on the view from my kitchen window. Most to note that the time was 4:19 pm and it was still bright (in the winter the sun goes down at 2 pm) . Hello Spring! I spend Saturday evening with crêpes dinner with Frida and Chrille and then party at Lina’s. When Sunday came, me and John went for a walk. We went on the “cat tour”. Ok, I’m gonna sound like a complete crazy catlady, but we made this cat tour because … 1. We love cats. 2. On this tour you always meet at least one cat. 3. I have to get some help for this crazy catlady thing.
På söndagskvällen bjöd jag på en liten hemlighetoch laddade inför min födelsedag. Det var den veckan det!
Nostalgitrippen genom 2012 fortsätter i rask takt. Från januaris flängande resor till Berlin och Paristill februari – födelsedagsmånaden! Hurra! Jag älskar att fylla år och anordna födelsedagskalas – det är mitt bästa! Och februari månad började just så. Med festförberedelser, rosor i flaskor och pepp.
En dag i februari kom min kära vän och granne Lollo in till mig med ett sminkbord. Hon hade inte plats för det, så hon tänkte att det kunde stå hos mig ett tag. Ett långlån kallade hon det. Att jag sedan skulle få det några månader senare visste jag inte om …
Den 4 februari är min dag. Årets höjdpunkt om du frågar mig. Så här såg jag ut på min födelsedag när jag piffade till mig inför min födelsedagsmiddag.
Årets tema på min födelsedag var Frankrike. jag är så förutsägbar ….
Jag bjöd in till en fransk afton med vegetarisk coq au vin och Crème Brûlée (mitt bästa!). John lagade maten medan jag dekorerade middagsbordet med eiffeltorn, franska böcker och girlanger i trikolorens färger.
Fick en underbar radio i fördelsedagspresent av John. Den har jag haft på sedan dess i stort sett. Love it!
Samtidigt var det modevecka i Stockholm. Jag sprang på visningar mest hela tiden, skrev om kollektioner, intervjuade designers och andades mode genom varenda ven.
Jag åkte skridskor för första gången på säkert 10 år. Det var fantastiskt roligt, även om jag ramlade och åkte som om det var första gången.
Ibland jobbade jag hemifrån. Och det såg ut så här. Tänk va, då hade jag ingen aning om att jag ett år senare skulle göra detta permanent.
Köpte underbara tidningar på Tradera och smälte vid blotta synen av denna damens leende.
Hade ett stycke lånekatt hemma. Winston. Här ligger han i vanlig ordning på det virkade överkastet på sängen. Älskade lilla (enorma) katt.
Åkte hem till Värmland och firade mamma och mormor som också fyller år i februari.
Gick långa promenader på åkrarna och latade mig i soffan.
Katten Winston var också med i Värmland. Finklädd och dan.
Snön föll och det kom en bil den dagen.
När jag kom hem till Stockholm hängde jag mest hemma hos Vintageprylar tillsammans med Volangen. Där satt vi och smidde bokplaner och drömde om att få ett bokkontrakt.
I februari tipsade jag även om Rifle Paper Co, och det vill jag även göra nu. Hur fint är inte detta?
This is what February 2012 looked like – the month of my birthday. I love to celebrate my birthday and organize birthday parties – best thing I know! And the month of February began precisely like that. With the festive preparations and roses in bottles.
– My husband gave me a wonderful retro styled radio as a birthday gift. I haven’t turned it off since. Frequently used in other words. – In early February, I spent a lot of time at Stockholm fashion week where I ran around to fashion shows, looked at the collections and interviewed the designers. – I skated for the first time in probably 10 years. – Went home to Värmland (where I was born. Värmland is located in the middle of Sweden). – I had a cat.
10 december. Den nionde luckan i Emily Dahl-kalendern, som anordnas av den eminenta Emily Dahl, innehåller i dag en bild på mitt favoritdjur. En katt.
Den här kalenderluckan börjar inte hos katten, utan på landet, där jag är uppväxt …
När jag berättar att jag är uppvuxen på landet, i ett falurött hus med ängar, sjöar och släktingar som grannar, så är det många som åh:ar sig och drömmer sig bort i en rosaskimrande värld. Nu ska jag ge en liten annan bild, som nog har gjort mig till den crazy catlady jag är i dag.
Tänk dig att vara sju äpplen hög. Gå av skolbussen på en tom grusväg efter en timmes busshierarki och ret från ett gäng mellanstadieelever som precis hittat ett lagomt stort offer att trycka ner för att komma upp. Jag. Nästa dag kanske det är någon annan de trycker ner. Nästa dag kanske de är så där snälla som de är ibland. Eller så får vi vänta till torsdag, när högstadieeleverma åker med vår buss. Då är det ingen som sitter säkert, ja, förutom vi riktigt små, som får fripass.
Men just i dag var inte en sådan dag. Just i dag var det jag som satt tillräckligt nära, men inte för långt bort, för att bli talad om, tillruffsad i håret och knivad genom hjärtat på det mentala planet.
Hör bussen köra i väg, ser några tjejer – som jag tyckte hade verkat så snälla – lipa, grimasera och hånskratta åt mig genom bussfönstert. Peka finger åt mig för att jag inte på något sätt ska ha någon värme kvar i hjärtat.
Bli stående mitt i landsbygdens totala tystnad. Ensam. Knatar hemåt längs den där grusvägen, inte prata med någon, inte se en levande själ över huvudtaget, bara se minnesbilden av de där tjejerna i bussen som jag hade hoppats så hårt på att de skulle bli mina kompisar. Även om de var äldre. Så naivt.
Inse att det är flera timmar kvar tills jag får träffa någon som frågar hur det är. Hur jag mår? Någon som lyssnar på varför det svider i ögat och bränner i bröstet.
Inse att det blir till att roa sig själv i dag också. Inse att om jag börjar gråta nu, så är det absolut ingen som kommer att höra det. Än mindre veta att det någonsin hänt. Och så den totala tystnaden på det, som gör att jag hör den egna förtvivlan dubbelt upp.
Inte kunna ringa till någon, för detta var innan mobiltelefonens tid. Inte kunna få sällskap av TV, för vi har liksom bara ettan och tvåan och de sänder bara finska nyheter på eftermiddagarna. Eller test-TV. Inte kunna hugga tag i någon människa – för det finns de facto inga. Alla människor kanske ha utplånats från jordens yta utom jag. Min familj kanske har övergett mig. Vad vet jag. Jag har ju inte en enda kotte som motbevisar mina livliga fantasier. Om att jag är totalt ensam.
Egentligen är det ju så att alla människor sitter på kontor och jobbar inne i stan och det dröjer fortfarande många timmar innan de första bilarna börjar passera någon kilometer bort.
Själv har jag ett bröst som sprängs av saker jag ville få ut, men inte någon enda att berätta det för.
Nu har jag nått halvvägs på grusvägen och jag försöker ta mig förbi grannens läskiga gäss. De går ute lite varstans och vägrar ofta släppa förbi mig. De är onda. Fläker ut med vingarna, sträcker sina långa halsar och väser ilsket och skrämmande. Jag får vänta ut dem tills de slutat attackera mig och tröttnat.
Det är inte många som är på min sida i dag. Känner mig tom inombords.
Tittar på de två ladugårdarna på ängen, de som min mormor och morfar en gång ägde. När de var lantbrukare, korna gick på bete och man jobbade hemma på gården. Då var det nog liv och rörelse här. Nu är ladugårdarna tomma och nedgångna. En har fallit ihop. Och det är tyst.
Gässen har arrogant dragit sig vidare och jag kan fortsätta hemåt.
Så närmar man sig grinden hemma, ropar katternas namn, de galopperar mot en och stryker sig hejlöst runt ens ben. Jamar och inger den totala tryggheten. Man känner sig inte ensam längre.
Jag är fullkomligt tokig i katter, men jag har också stor respekt för de som inte är det. För det är skillnad på katter och katter.
I min uppväxt har jag alltid varit omgärdad av snälla katter, framförallt två stycken, Bellman och Basse, som mina föräldrar hade från att jag var omkring 6 år tills jag var 23 år. De var syskon och de snällaste katterna i världen. Min pappa sa ofta att snällare katter finns nog inte och jag trodde att han sa så där för att det var våra katter. Jag var helt säker på att alla katter var så där. Nu har jag insett att så inte är fallet.
Bellman och Basse kurade alltid i sängen när jag var sjuk, strök sig kring benet när jag kände mig som den mest ensamma människa på jorden och när jag var ledsen så kröp de närmare och ville gosa. De fanns alltid där. Efter pissiga skoldagar, efter krossade hjärtan, efter mina föräldrar gick isär, när de blev ett par igen och mitt uppe i min destruktiva tonårsperiod.
Alltid lika snälla.
Under tonårsperioden behövde man bara en sak. En kram. Men man var för stolt för att be om det från någon i familjen. Då fanns de där två lurvtussarna där.
De kände på sig när man behövde en kurrande gosboll i sin närhet. Jag har exempelvis ett otroligt starkt minne från när jag var 13 år. Jag ligger i min sängen med krossat tonårshjärta. Jag är ledsen, men jag gråter inte. Katten Basse ligger i fotändan av sängen. Så sköljer ensamheten och sorgen över mig som en våg. Jag börjar gråta hejdlöst och kan inte sluta. Basse reser sig från sin fotända och går försiktigt mot mitt ansikte. Kurrar högt och jamar tyst. Stryker sitt ansikte mot mitt huvud och lägger sig sedan näranära. Jamar och stryker tills min gråt sakta försvinner bort.
Och lite så var det ofta. Kanske tyckte hon inte om ljudet av gråt eller så störde jag hennes dagssömn, men jag vill helst tro att hon fanns där för mig. Det var den enda känsla som jag behövde just då. Sällskap.
Katter för mig är trygghet, kärlek och värme. De gjorde skillnad när jag var barn. Jag hade nog känt mig dubbelt så ensam om jag inte haft de där två.
De besitter en självständighet som jag både frustreras och beundras av. Det finns läskiga, sluga katter (de tycker jag inte om) och så finns det de där fridfulla katterna som ligger på rygg, vill att man ska klappa dem på magen och bara vill kura ihop. Givetvis när de själva väljer det. Ingen kan bestämma över en katt. Mina katter, Bellman och Basse, var just sådana där fridfulla katter. Enda gången de tog fram klorna var när de lekte, men bara försiktigt för de visste någonstans att de kunde göra en illa om de lekte för intensivt.
Nu finns inte mina trotjänare mer. Jag och min syster åkte hem från Stockholm för att vara med hos veterinären när de skulle avlivas för ett par år sedan. Bellman var döv och halvblind, och Basse haltade och verkade inte må bra. Det var dags.
Det djursjukhusets väntrum hade nog aldrig någonsin sett så mycket förtvivlad gråt innan den dagen. Nu ligger de begravda på en alldeles speciell plats som jag och min syster sett ut.
Bilden visar katten Winston som jag och John var kattvakter åt under ett och ett halvt år. Han är supermysig och snäll på alla sätt och vis. Han reagerade däremot inte alls när jag grät och var inte lika skicklig att dra in klorna när det vankades lek, men jag tycker om honom ändå.
Här kan du se en bild på mig och min syster med katterna Bellman och Basse.
God morgon sailors! Som många av er vet, så for jag på en miniweekend till mitt älskade Värmland för ett par veckor sedan. Jag tog John, min syster Ellen och min svåger Christer under armen, satte mit på tåget och tuffade västerut. Till den friska luften. Till lugnet. Till mor och far. Och till svampmackorna.
Det bästa jag vet när jag kommer hem är att gå genom den lummiga trädgården. Det är min favoritplats. Om jag någon gång köper mig en sommarstuga så ska jag ha en trädgård så lummig att det knappt går att gå raklång genom den. Gärna med små gångar, en liten äng och trollska partier.
Mina föräldrars trädgård är lummig, men kanske inte så igenväxt som jag önskar. Däremot är den proppad till bredden med grönsaker, äpplen, bär och träd. När frosten kommer åker allt upp ur jorden och in i vår gamla jordkällare. Där kan lök, äpplen, potatis och morötter hålla sig hela vintern.
Njut.
När jag lever vardag i Stockholm så jäktar jag hitan och ditan mest hela tiden. Jag tar mig aldrig tid att se mig om. Titta på naturen. Däremot tar jag igen det tusen gånger om när jag kommer ut på Värmlands-landet.
På lördagen traskade jag upp till min moster Katarina som bor två hus bort. Halva släkten bor i trakten och det är lite som Barnen i Bullerbyn. Det ränner barn mellan husen, man äter lunch i ett hus, middag i ett annat. Här har jag ränt mycket kan jag lova. Hon lärde mig att baka bullar, och så brukade jag hjälpa henne att städa. Jag gillade nämligen att vara i hennes närvaro. Hon kunde läsa mig och förstod mig när alla missförstod mig. Här hos min moster Katarina lekte man också “Påven bannlyser” vid den stora lönnen, eller burken som jag har förstått att det heter utanför min lilla bubbla. Och så åt man bakverk, tittade på solnedgången från verandan och klappade katter.
Uppe hos min moster kan man stöta på en och annan sådan här.
Katarina är nämligen hönstokig. Här avnjuter en höna en pastarätt minsann.
Här står jag utanför min kusins hus. På en hög. Taket ni ser längst till vänster, ja, det är mitt lilla hus det.
Vår lilla “gata”.
Suktade lite utanför mitt drömhus som ligger ett stenkast från mitt barndomshem.
På kvällen dukade vi upp för ett parti monopol. Jag blir verkligen hemskt när jag spelar det spelet. Särskilt när det går bra för mig …
Och det gjorde det. Vi körde på “Fri parkerings-pott” och jag tror jag vann potten fyra gånger. Mohahaha.
När det gick som bäst för mig ropade mamma och pappa att maten var klar. Öppnade köksdörren och möttes av det här. Svampsmörgåsar i massor.
Mitt bästa.