Här står jag med höstens bästa fynd i Maria Soxbos trädgård på Gotland.
Maria hade dagarna innan lagt upp en vindruvs-bild på Instagram där hon undrade vad hon skulle göra med alla vindruvor som hon hade i sin gotländska trädgård. Jag skrev givetvis “GE TILL MIG”. Maria svarade att hon bara plockat hälften av alla vindruvor på sin vinranka (hon kunde omöjligt ta hand om allt! Förstå mängderna!), och att jag kunde plocka resten om jag ville.
OM JAG VILLE!?
Jag och mitt lilla gäng pep till Marias trädgård med elbilen, smög in (lite konstig feeling att gå in i någons trädgård när de inte är där, hahaha) och plockade loss.
Det syns inte på bilden, men det fanns HUR MYCKET vindruvor som helst!
Fångst.
En betydande del av allt åt barnen glatt upp – det var världens fest för dem! Vi som aldrig köper importerad frukt, pga sådana jäkla PK-ryttare, hahaha.
Och det här fick vi med hem!
Tänk om vi kunde ha svenskodlade, ekologiska vindruvor – från folks privata trädgårdar – i handeln. Vore det inte fantastiskt så säg?
Insta-stories tagna uppifrån molnen (igen), sjunde unwrapping-videon med nätshoppade grejer denna vecka och konton som visar upp nya, hemskeppade köp – varje dag.
Samtidigt har vi en sommar i minnet som förmodligen är en försmak på vad som komma skall. Torka, bränder, värmebölja och vattenbrist. Och Greta 15 år gammal är på riktigt orolig för sin framtid. Ingen verkar bry sig. Det människor däremot är riktigt oroliga för är Gretas betyg. Men varför ska hon bry sig om sin framtid – om ingen annan gör det?
De där Insta-stories-klippen med ohämmad konsumtion och flygande har börjat göra mig illamående. Jag kan inte hejda det. Blir så ini norden illamående. Det är som att trycka ner huvudet i en gräddtårta efter att ha ätit fyra bakelser. De är så … Överdådigt. En lyx med sådan dålig eftersmak. Dels över hur vi vältrar oss i flyktiga trender, vill ha/behöva och har satt den där unwrapping-kartongen över huvudet. Vill inte se, höra eller förstå. Även om vi vet så himla mycket, så väljer vi att inte bry oss. Jag också stundvis. När jag glömmer mig.
Jag önskar djupt så att jag inte reagerade så fysiskt. Att mina tankar var några andra. Men så är det inte. För har en satt på sig klimat-glasögonen så filtreras allt genom dem. Andras och mitt eget beteende.
Men det börjar bubbla. Trendenser gör en uträkning kring influencers resande och Husligheter skriver om inredning, shopping och samvete – mitt under brinnande design week. Samtidigt skriver en stor influencer (som jag gillar) i sina storys om sitt förakt mot förslaget om flygskatt och att det segregerar rika från fattiga.
Som om flyga är en mänsklig rättighet. Och DET är största problemet i klyft-diskusionen?
Och att alla kan flyga hur mycket som helst HELA TIDEN – samtidigt som världen brinner. Rika människorna gör absolut mest påverkan på klimatet, men målet kan inte vara att få upp alla till samma höga nivå utan att få ner vår klimatpåverkan till hållbara nivåer. Och då kan ju ett steg på vägen vara att göra det dyrare att förstöra miljön och billigare att vara miljövänlig (åka tåg!).
Inte ett ord om att subventionera tåget (så alla har råd att resa klimatsmart) eller kanske lägga krutet på en flygresa istället för att använda flyget som om det stod parkerad bredvid SUV:en i garaget. Tanken om biobränsle är inte lösningen. Det kommer inte räcka om vi reser så mycket som vi gör i dag.
P3 gör samtidigt en pod om tågluff (intervju i P3 Morgonpasset i veckan) som gör mig så förbannad. De ska testa att resa till Mallorca med tåg. Bra grej. De pratar om hur lite tåget släpper ut i jämförelse med flyget och det är ju fantastiskt att de visar att det går att åka tåg. Men. Upplägget är så idiotiskt. För det första verkar det inte gilla att åka tåg och de åker nu, off season, när det inte finns några nattåg och minimalt med anslutningar. Sure, många linjer har dragits in vilket är under all kritik, men under sommaren kan en ändå åka vissa sträckor med nattåg (vilket inte går så här års).
Det är jobbigt att tågluffa. “Tungt”. För de måste kånka sin packning till hotell som ligger fyra kilometer från tågstationen (fråga mig inte varför de har packat så tungt och bokat hotellen så långt bort). Packning brukar en ju behöva kånka oavsett var och hur en reser, men en stor skillnad (som inte nämns) är ju att du glider rakt in i stadskärnan istället för att landa flera mil utanför staden.
Att de dessutom bara stannar ett dygn på sitt resmål för att sedan kuska tillbaka förstår jag inte. Vem gör så? Och sedan tar de tåget i ett sträck tillbaka till Sverige. Hela grejen med tågluff är ju inte ett snabbt resmål, ett bonjour och adjö, kika in på en kaffe, utan att verkligen RESA. Uppleva. Få hela bilden. Inte ta en snabb charter till Mallis.
Okej, jag fattar liknelsen. Att just ta en vecka på Mallis – och testa det med tåg.
Men är det så vi ska resa verkligen?
Vi är vara att klämma in fyra resmål under en sommar – istället för att åka till ett enda. Och stanna länge. Att resa klimatsmart handlar väl ändå mer om att planera en resa som en kan längta till. Inte bränna av tio på slentrian med ett flygbolags subesnionerade pangpriser? I vårt stressade, uppbackade samhälle kanske vi ändå borde ta det lite mer … piano.
Ett problem på vägen är så klart att få en sammanhängande semester, så att en verkligen kan vara på ett ställe. Men ska vi inte börja där då?
Jag har aldrig förstått människor som säger att de älskar att resa, men hatar tåg. Det finns inget som är mer RESA än tåg enligt mig. Men resa är inte för alla.
P3 är ganska hårda i sin kritik till hela tåggrejen och ifrågasätter om det är värt det? Kanske ändå bättre att ta flyget? This just in: Har vi egentligen något val?
Är det inte dags att tugga i sig att vi måste ändra vårt sätt att leva. Om vi ska ha en chans att rädda nästa generations planet? Eller: who am I kidding? Vår planet. Nu. Just precis nu.
För vi vet inte exakt hur snabbt klimatet vill och kan agera. Vi har inget facit. Det absolut enda vi vet? Det är att vi måste ändra på vårt sätt att leva.
Det betyder (som tur var) inte att vi måste sluta leva, utan leva annorlunda. Förstår inte varför vi fortfarande är kvar i frågeställningen om det är värt det eller inte. Som att vi väljer mellan vanlig mjölk eller ekologisk mjölk. Eller kan köpslå med klimatet.
Ledsen att säga det: MEN VI HAR INGET VAL.
Men samtidigt. Något bubblar. Det händer något. Greta gör något. Och många infleucers har tagit på sig klimat-glasögonen, förstått vad som pågår och när de där glasögonen väl är på är de jädrigt svåra att ta av.
Andra verkar fortfarande famla i ett suddigt dis. Men jag hoppas de famlar rätt svart. Väldigt snart.
Hurra, fanfar och konfetti-regn! Nu är den – Ä N T L I G E N – här!
Tidningen Amelia Vår 2015 som jag – tillsammans med en rad inspirerande, briljanta och kreativa kvinns – har jobbat med under vintern finns nu i butik. Och jag är så stolt att jag håller på att smälla av.
Framför allt för att jag fått tillfälle att jobba med så kriminellt skickliga och peppiga människor. På 124 prunkande sidor bjuder Underbara Clara in till vårfest, Mokkasin-Sofia tar dig med till sina hemliga ställen i Paris, Lina Eidenberg Adamo tar dig in i sitt sinnessjukt vackra Gotlands-hus, Elsa Billgren visar upp det bästa av Budapest, Hjartesmil avslöjar sina London-favoriter, Tant Johanna ger inredningstips inför våren, Emily Dahldelar med sig av sina smartaste knep för att remake:a cykel (och har även plåtat vårens snyggaste, flätade frisyrer), Johanna i Kulla får oss att vilja odla och flytta ut på landet, Husligheter visar upp de finaste prylarna för balkong och altan och Vintageprylar-Louise öppnar dörren till sitt torp.
Puh! Ja, ni hör ju. Amelia Vår innehåller så mycket briljans att jag blir helt andfådd. Och ja, sa jag att ni kan vinna en miljösmart cykel från Stålhästen och typ hundrafemtioelva andra grymma grejer?
Själv har jag redaktörat över tidningen, tagit reda på du förverkligar drömmen om ett torp och odlar ätbart i kruka. Två av mina viktigaste frågor i livet just nu.
Nu hoppas jag innerligt att Amelia Vår 2015 säljer som smör, så jag får möjlighet att göra om det här. För det var något av det roligaste jag gjort. Inte minst att få jobba med alla dessa skickliga människor.
Och till detta? En helt fabulöst underbar Amelia-redaktion som fyllde mina dagar med sång (layouten), kissar-nästan-på-mig-skratt, bubblande värme och intryck som jag sent ska glömma. Saknar varendaste kotte på den där redaktionen.
Spring å köp nu!
Jag har själv redan inhandlat två exemplar. Ett gav jag till min barnmorskan Monkan, eftersom hon varit med mig på resan på något sätt. Och en tidning ska jag nog skicka till min mormor Ulla, som vilken dag som helst blir gammelmormor.
Det blir fina fisken det!
Stor kram
emma