Nu står bebisens första säng klar i väntan på ankomst. Den gamla sängen hittade jag och John hos antikhandlaren här i Midsommarkransen.
Spjälsängsskyddet – som följde med när vi köpte den “stora spjälsängen” på Blocket har fått ny kostym. Jag har klippt av det så att det passar sängen och så har jag piffat upp med blommigt tyg som Lollo hittade på Tygverket.
Och där i sängen finns loppisfyndade örngott …Och de här söta sakerna som jag fått av U N D E R B A R A Maja på Majas manufaktursom håller kurser i stickning och virkning på Vintagefabriken. Just de här mjukdjuren lärde man sig virka på den förra kursen. Jag hade signat upp mig att vara med och var så peppad att det jag höll på att gå i bitar.
Men tyvärr sa gravidkroppen nej, sammandragningar höll mig sängliggande och jag grämde mig SÅ att jag missade kursen. Så förstå lyckan när de här kom på posten häromdagen.
Tusen och åter tusen tack Maja (och Värmland 4-ever!).
Här kommer den.
Gravid-GIF:en!
Från vecka 12-ish till vecka 38. Ett stycke gravidmages utveckling från minifralla till gömd kalasballong. I vecka 12 kändes det fullkomligt overkligt att en bulan skulle bli boll, och numera (i vecka 39) så känns det konstigt att jag haft något annat än en stor magaccessoar där.
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Min rumpa har fått konkurrens och det börjar bli svårt att gå sidledes genom livet (om det är the highest dream of them all). Ju tyngre jag blir desto smartare låter det med februaribarn. Min mormor Ulla, min mamma Märta och jag, mademoiselle Emma Sundh, är alla födda i februari, så jag känner att det vore på sin plats att bebisen hänger sig till traditionen. Eller så är det (med högsta sannolikhet) en enormt framkrystad anledning att få träffa den där minipersonen snabbare.
Vaggar in vecka 38 – fullkomligt högröd i ansiktet – med hästbrosch från Tradera, klänning från H&M, blå kofta och skor från Stadsmissionen.
God kväll gullisar!
Här kommer del två av frågestundens svar (del ett hittar du här:Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar). Denna söndag avhandlar vi frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng!
Fler svar kommer inom kort, var så säker. Har du en fråga på lut, ställ en i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasundh.com.
Go katt (som min kompis Fatima brukar säga) och kramar
Q: Hur i hela friden får man vintagefrisyren att hålla en cykeltur till skolan (8km)? Det är hopplöst! Mvh A-K
A: Hej! Spraya håert i många tunna lager, då håller frisyren bättre – oavsett om du ska puttra i väg på cykel eller dansa hela natten. På bajken är det hårnät och sjal som gäller – det håller frisyren där den ska. Men så är det ju det här med cykelhjälm. Jag brukar locka håret hemma, lägga en sjal om (för att behålla lockarna) och sätta en hjälm som krona på verket (utspridd hjärnsubstans på grund av rymling känns ohett, så hjälm är ett must). Det sista frisyrknäcket fixar när jag kommit fram till mitt mål.
Stort lycka till!
Kram emma
Q: Hej Emma! Alltså jag måste fråga. Jag är själv gravid och är så otroligt känslig mot lukter. Du har ju skrivit att du mått illa, men hur är det med dofter? Tack för en bra blogg! Sandra A: Åh, Sandra, don’t get me going säger jag bara, hahaha! Dofter har varit – och är fortfarande – min största fiende nummer ett. I början av graviditeten klarade jag inte av doften av kaffe och rödvin. Det var smärtsamt jobbigt, för fick jag en pust av exempelvis kaffe, så var det en expressbiljett till illamående resten av dagen. Jag var tvungen att fly utomhus om en kaffebryggare puttrade i samma byggnad. Supernäsan Sundh kallade John mig.
Både jag och John är extrema kaffedrickare vanligtvis, så det har varit en stor omställning. Helt klart. Under ett par veckor i mitten av graviditeten kunde jag dricka kaffe, men sedan vecka 30 så är fullkomligt omöjligt. Då blev det kaffeförbud här hemma annars blev jag akutillamående. Saknar verkligen kaffe. Inte doft-vise så klart, men känslan av en kanna nybyggt kaffe … Mmm.
… Eh, nu måste jag sluta skriva om kaffe. Kan nog inte ens tänka på det inser jag.
Andra dofter jag har svårt med är alkohol och (det här låter konstigt), men doften av … människa. Och vitlök. Hemska tanke. Jag kunde börja böla om John kom hem och hade råkat fått i sig vitlök eftersom jag då visste att illamåendets storslagna entré bara var en tidsfråga. Ja, uppblandat med känslan av frustration över att en inte vara så där härligt avslappnad och öppen för dofter. Så sjukt.
Hoppas innerligt att din doftkänslighet går över! Och stort lycka till med graviditeten.
Kram emma
Q: Alltså jag älskar ditt silverblonda hår, så himla vackert. är sugen på att försöka få till just den färgen i mitt hår, men undrar över ett par saker: hur ofta behöver du slinga/bleka? och är bleka enda sättet att få det så ljust? läste någonstans att du kanske skulle sluta med blekningen och fasa in din vanliga hårfärg och blev nyfiken; är det ”bara” under graviditet/amningen du tänker dig det eller handlar det om miljö, kemikalier, annat? vill så gärna ha sådär tjusigt hår men kanske dumt att ge sig in i den karusellen om man tänker sig/önskar sig fler barn tex. tack för en superfin blogg! A: Nämen en tackar för peppen! Jag har blekt håret ungefär var åttonde vecka, men då har jag en rejäl motorväg av utväxt i hårbotten kan jag lova. Förut så färgade jag håret blont, men då blev det inte så där platinablont som jag ville ha det. Så ja, blekning is the shit. Just nu slingar jag håret av flera anledningar. Dels för att det är skonsammare, miljösmartare, känns lite bättre under graviditeten, men också för att jag kanske inte kommer att ha tid att gå till frisören lika ofta i framtiden. Slingor gör inte utväxten lika markant helt enkelt. Sedan drömmer jag lite i hemlighet om mitt naturliga, tjocka och starka hår (som jag hade innan jag började behandla det), men vet å andra sidan om att jag med största sannolikhet skulle tröttna på det. Min naturliga hårfärg är ju inte så där superspännande och jag tendrar att försvinna i allt det där beige:a.
Det fina i kråksången är ju att hår växer ut, så jag säger tuta och kör!
Kram emma
1. Hur känner du inför förlossningen? Jag är inte ens gravid och nojar redan för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras. Hur har du förberett dig?
– Det har gått lite i vågor för mig. I vecka 20-ish var jag coollugn och kände att jag lugnt kunde lägga förlossningen i de erfarna barnmorskornas händer. Men i takt med att förlossningen har kommit närmare har jag blivit allt mer nervös, känt att jag behöver förbereda mig, läsa allsorts böcker och påverkas situationen. Vilket jag inte gjort, utan mest stressat över att jag borde göra det.
I denna stressbubbla samlade jag några vänner som fött barn, frågade ut dem om deras förlossningar och sög i mig all information som en slamsug. Vad de tyckte funkade, vad de rekommenderade och hur de upplevt förlossningen. Jag såg det som att jag hade en tom verktygslåda, och de hade en massa unika verktyg som fungerat för dem. Så jag fyllde min verktygslåda, och den ska med till förlossningen. Där får jag se vad som fungerar för mig och John.
Efter rekommendationer av min lilla kompis-expertgrupp har jag och John gått en profylaxkurs, och jag måste säga att det var den bästa investering har gjort på länge. En kan så klart se klipp på youtube och träna hemma, men är en som jag – gärna gör något roligt på ledig tid, istället för att ta tag i ting som en nojar över – så var det guld. Två kurstillfällen – perfekt!
Förutom att lära sig att andas, slappna av och ta hjälp av kroppens smärtlindring fick vi lära oss att samarbeta. Vi har pratat enormt mycket om rollfördelningen (vad jag ska göra under förlossningen, och vad John ska göra), fått en massa verktyg, strategier, satt upp målbilder och verkligen grottat ner oss i det som komma skall. John lär sig att läsa mina behov, vet vad jag behöver och vet vad han ska göra – och när. Och hur! Det har gjort mig enormt lugn. Känslan av att jag och John gör verkligen det här tillsammans – och att vi vet vad vi ska göra – har tagit bort varje liten stresshormon i kroppen. Vi är verkligen två om förlossningen och har lika stor del i den.
Sedan får vi så klart se hur det går på själva förlossningen, men jag är helt klart profylaxfrälst (efter att ha varit EXTREMT skeptisk ska tilläggas).
För första gången på hela graviteten så känner jag mig stark på något vis och – viktigast av allt (för mig) – utan prestationsångest.
2. Hur tänker du med jobb med plutten? Och hur funkar det med föräldrapeng när man enbart driver eget och inte är anställd?
– Ja, herregud alltså. Att ha ett aktiebolag (som jag har) är inte att rekommendera alltså. Det är lite av en pers. Driver du en enskild firma så baseras din föräldrarpengar på ett schablonbelopp (om företaget är nystartat (funnits i mindre än 24 månader)), satt utifrån exempelvis vad andra i samma bransch tjänar (= kan vara extremt gynnsamt). Är den enskilda filman etablerad (funnits i mer än 24 månader) så grundar sig föräldrarpengen på din beräknade inkomst). I ett aktiebolag sätts föräldrarpengarna utifrån den faktiska lön du tagit ut de senaste tolv månaderna.
Och i mitt fall har de senaste 12 månaderna inte varit direkt … fördelaktiga för jobb. I början av året led jag fortfarande av sviterna från vårt missfall. Jag var extremt nere, trött, oinspirerad och kunde inte arbeta i samma takt som jag var van vid, vilket innebar att jag inte kunde ta ut lika mycket lön. I somras mådde jag så fruktansvärt illa och var så obeskrivligt trött att det var omöjligt för mig att hålla tempot uppe. I slutet av sommaren fick jag ju foglossning vilket gjorde det svårt att göra stylingjobb, fara runt på jobb och härja. Så jag har verkligen kämpat för att ta igen jobb under hösten, arbetat helger och i stort sett varje sängliggande kväll. Långt ifrån optimalt. Nu – med tre veckor kvar – börjar kroppen säga i från på allvar, så det är bara att kasta in handduken och kapitulera efter den här sista jobbveckan.
Pengar är trots inte allt.
Det är ju en lite vanskligt situation att vara egenföretagare (framför allt med aktiebolag) och gravid, eftersom det är svårt att sia om vad en får för graviditet. Det ska tilläggas att många så klart mår prima, känner sig helt övergrymma och fullkomligt spirar av kreativitet. Sedan finns det dem (jag) som drog det inte-så-härliga-gravitets-kortet. Innan jag blev gravid var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna styra över min graviditet. Påverka den. För jag VÄGRADE bli ett offer under den, bli beroende av någon annan eller behöva sluta vara independent woman. Men kroppen ville något annat kan jag ju säga. Och det är inte lätt att styra över naturen, om man inte heter Kina, vill ha klart väder under OS och kan spraya bort moln från himlen med något kemiskt skit. Men jag är inte Kina. Som ni vet.
Kort sagt. Egenföretagare innebär ju att du behöver vara på hugget, och det är verkligen svårt när varken kropp, trötthet, illamåendet och sammandragningar vill samarbeta. Enormt frustrerande. Och absolut INGENTING du kan göra något åt.
Aka, håll dig borta från aktiebolag om du “planerar” att få en tuff graviditet =)
Till din andra fråga, angående plutt-jobbandet.
Jag kommer att fortsätta jobba även när Cirkus Sundh har kommit (är tanken). Först ska både jag och John vara lediga så klart, hitta någon form av rutiner som passar oss, sedan ska vi sakta men säkert gå över till att dela 50/50 på föräldrarledigheten. Tanken är att vi ska dela upp veckorna, så vi jobbar varannan dag eller olika sjok av dagar. Det passar både mig och John optimalt (han jobbar på ett tidsbestämt forskningsprojekt och jag frilansar). Jag är sjukt peppad på att få det att funka måste jag säga!
3. På vilket sätt tror du livet kommer förändras? Vad ser du fram emot och vilken förändring känns inte riktigt lika pepp?
– Oj, ingen aning faktiskt. Jag ser fram emot att få hänga med den där skeva människan som är därinne. En liten, busig skitunge att få älska. Att få visa hen världen, presentera hen för massa fina människor och få skapa fantasivärldar där vi kan drömma fritt. Jag är ju extremt barnslig själv, älskar att åka pulka, bygga sandslott, leka kurragömma, klättra i klätterställningar, gunga, åka vattenrutschkana, klä ut mig och skapa skeva fantasivärldar (där det inte finns några rätt och fel), så det ser jag fram emot. Att få dela och härja fritt!
Jag känner mig inte lika pepp på att bli den där oroliga föräldern …
4. Hur kommer du klä din kid?
– Skoja min doja att byrålådorna här hemma är fulla med bebiskläder! Det kommer bli mycket stickade set, sailorbodys och ränder. En liten fransos tänker jag mig.
5. Har du (om att du bytte från fast tjänst) fått gå ner mycket i lön och liksom hur tänker du kring friheten kontra inkomstbortfallet? Har ni preppat för kid genom att spara ihop en buffert eller mest bars kör ni?
– Jo, men ja, det har jag ju med tanke på hur graviditeten har varit. Hade det varit en enkel graviditet (utan missfall), så hade jag troligtvis tjänat väldigt mycket mer. Men å andra sidan har jag kunnat jobba hemifrån mycket, vilket har varit guld värt när kroppen sagt nej.
Sista frågan, vad hände med bonjour blogs? Fick aldrig något svar på mitt mail.
– Åh, Bonjour blogs är i full gång, men vi expanderar sakta men säkert. Förhoppningsvis kan vi lägga mer krut på det inom kort.
Q: Hej! Jag är också på tjocken och liksom du har jag funnit att stretchiga pennkjolar funkar bra som gravidplagg. Jag har dock problem med trosor och strumpbyxor – hittar inga tjockare gravidstrumpbyxor nånstans, och vanliga smickrar inte kulan. Samma med trosor – vanliga höga hamnar nu under midjan och ger lite dubbelmage, och låga bryter av det strömlinjeformade siluetten, särskilt bakifrån. Har du samma problem? Har du nån lösning? Vänliga hälsningar, Linda
A: Hej Linda! Grattis till graviditeten måste jag ju säga då! Jag kör på H&M:s gravidstrumpbyxor. Tycker de är himla bra och går liksom hela vägen upp. Gällande trosor har jag mamma-trosor (GIGANTISKA) från Lindex. De har grymt bra passform (med veck på sidan där magen får plats), men är av fullkomligt usel kvalité. I stort sett alla har gått sönder i resåren. Håller en graviditet, men inte längre (skär i mitt miljösamvete). Så tyvärr är jag inte till så mycket hjälp i trosfrågan, men kan satsa 100 spänn på att det är någon av alla underbara läsare som har ett tips på lut. Anyone?
Kram emma
Avslutar med en bild på den här slitungen. Moi hemma i Värmland.
Det här megasöta bebissetet med mössa, kofta och strumpor ramlade ner i brevlådan häromdagen. Som ni ser kan jag ju liksom inte få nog av sådana här små barnkläder. Eftersom Cirkus Sundh med all sannolikhet kommer vara en liten skalle-Per så bunkrar jag upp med söta mössor i olika storlekar, former, mönster och färger. Cirkus kommer förhoppningsvis bli lika hattgalen som mor sin (moi). Eller så börjar hen revolten på en gång – vilket också är högst troligt.
Det var urgullia bloggläsaren Gunilla (tusen tack) som hade dessa i sina gömmor och frågade om jag ville köpa för en liten slant. Klart jag ville!
Och nu ligger de vikta, högst upp i lådan, i väntan på ett litet marsbarn.
Denna snötäckta 4:e februari fyller jag år. Hipp hurra för mig! Trettiotvå (32!) stolta år blir jag minsann. Galenskap! Vad hände? Jag var ju nyss sjutton år, and it was so much more.
Min 32-årsdag firas med lavendellila basker, fölsis-croissant och middag med John ikväll.
Ungefär den lugnaste födelsedag i mitt liv. Det blir fina fisken det.
Bebisen i magen har fest för oss alla. Gör definitivt veven och går troligtvis ner i spagat (känns det som). Men så är det ju en Cirkus Sundh därinne också.
Gravid i vecka 36, och med fyra veckor kvar innan den där sprattelgubben kommer ut. Puh!
Festar till med födesledagsoutfit i rosa kofta från Savers i Honolulu, blå klänning från H&M, skor från Stadsmissionen och basker och hattnål från Vintagefabriken
Vissa dagar känns helt som vanligt. Rent intellektuellt alltså. Eller ja, intellektuellt och intellektuellt. Lägg en gröt i en smart bok och du har en klar bild över läget.
Sedan händer något. Insikten om att det nog – trots allt – inte känns så där himla jättevanligt trots allt. Hormongråten över att önska sig Swedish Grace-tallrikar FAST vi har fullt fungerande tallrikar (!?)(kan ej ta ansvar över detta i skrivande stund) och den oanade faiblessen över delikatessen “ananasringar på konserv”. Gärna att konserven har stått i kylen ett tag. Eller det obeskrivliga längtan efter burkchampinjoner och fiskpinnar. Eller pizzasallad i de där runda plastburkarna (smakar inte likadant i annan behållare). Eller hormonutbrott i Åstaskogen.
Sedan den här känslan.
När kroppen sväller, ansiktet börjar förlora sina drag, ögonen känns som de ska pluppa ut och det låter som Ironman tar en söndagspromenad.
Den där graciösa, eleganta gravidmagen från vecka 20-ish övergår sakta men säkert i “strandad val”-läge. Jag liksom flyter i land på olika ställen, ofta i sängen, och blir kvar. Tar mig inte upp.
När jag går känner mig som Iron man, och låter troligtvis likadant. Det börjar bli riktigt tungt med den lilla bebisen, som jag så omsorgsfullt har bäddat in i wienerbröd och pizza. Och det märks att hen tycker att det är trångt som attan därinne.
Efter en vecka med lugnaste bebisen i kommun (vi var tvungna att åka in till SÖS för kontroll efter att jag knappt känt av bebisen därinne på flera dagar (allt var fina fisken, och den lilla skrutten blinkade retsamt till oss på ultraljudet), pågår det någon inre misshandel av mina organ. Men ingen kan vara mer lättad mellan aj-skriken än jag.
Fortsätter kofta-pennkjols-konceptet. Tänker mig att det blir någon form av Ebbot-kaftan de sista veckorna (när jag har slutat jobba), så en får njuta medans en kan.
Fem veckor (snart fyra) kvar innan förlossning. Eh. He. He. He … eh.
Nio månaders förberedelse är tydligen inte nog för mig, kan fortfarande inte greppa att det liksom ska komma ett barn till världen. Som ska vara kvar.
Tror fortfarande att det bara är något jag ska ha till låns ett tag. Sedan lämna tillbaka till barnfabriken.
När ska poletten trilla ner egentligen?
I söndags packade jag ner baddräkt och morgonrock i en väska och begav mig in till stan tillsammans med John. Det nalkades nämligen spa-dag …
… På Centralbadet! Vi fick presentkort på Centralbadet av Johns föräldrar i julklapp (bästa julklappen ever!), och nu var det dags att spa:a loss ömma preggofötter, trötta ben och badsuktande kropp.
Centralbadet är verkligen en riktig pärla, som jag besöker allt för sällan nu för tiden. När jag jobbade inne i stan brukade jag gå hit för jämnan, äta ekologisk vårlunch utomhus och njuta av den prunkande innergården.
Men inte i dag. Denna söndag var det jag, John och badväskan som skulle hoppa i plurret.
Och lilla bebisen i magen förstås.
Inne på badet råder även spa för ögonen. Art nouveau när det är som bäst. Love it!
Och fina omklädningsrum, marmorerade simbassänger och växtlighet precis överallt.
Som här, platsen jag spenderade halva eftermiddagen på.
Här låg jag som en strandad val och bara njöt.
John hoppade i plurret, och därefter gjorde jag också det. Jag har inte badat under hela graviditeten och det var magiskt att vara tyngdlös för en stund. Annat var det när jag klev ur simbassängen och jag kände mig som han i Jönssonligan som hade fått ståplats i Nybroviken. Det var som att hela min kropp var gjord av betong, så fruktansvärt … tung.
Skrattandes var tvungen att sätta mig ner bums (benen bar mig inte) och inse att kroppen var en aaaaaning tyngre än för ett par månader sedan. Betongkropp. Efter ett stycke spa-behandling skräddarsydd för gravida (rekommenderas varmt) var det dags att lämna denna varma oas, klä på sig och åka hem.
Alldeles lull-härliga i kroppen.
Och de här söta sakerna som jag fått av U N D E R B A R A Maja på Majas manufaktur som håller kurser i stickning och virkning på Vintagefabriken. Just de här mjukdjuren lärde man sig virka på den förra kursen. Jag hade signat upp mig att vara med och var så peppad att det jag höll på att gå i bitar.
Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
Bebisen i magen har fest för oss alla. Gör definitivt veven och går troligtvis ner i spagat (känns det som). Men så är det ju en Cirkus Sundh därinne också.
