God morgon!
Denna dubbelfestliga dag (Majken har namnsdag och John fyller 35 år!) ska firas med dunder och brak. Dubbelfrukost ska det bli minsann och croissanter en masse! Och – inte att förglömma – den traditionsenliga osttårtan (John älskar ost).
I dag är det dessutom bara 44 dagar kvar innan bebisen kommer. Förhoppningsvis. Jag hoppas den lilla parveln är punkligt.
Gravid i vecka 34 och sex veckor till förlossningen. Och vet ni vad?
Vi har en ny förlossningsplan.
Tanken var ju att föda bebis hemma i Värmland (eftersom det är fullkomligt tjokat i Stockholm), men nu när vi råkar ha ett torp på Gotland så har vi bestämt oss för att köra förlossningen där, på Visby lasarett. Jag har pratat med urgulliga BB där och de kan ta emot mig (pjuu) och jag ska få gå mina sista BVC-besök där också.
Eftersom jag tidigare var inskriven på Södra BB (som nu har lagt ner), så har jag fått ta lediga strötider hos olika barnmorskor i Stockholm. Jag har inte haft samma barnmorska mer än en gång så då kan jag lika gärna ta båten till Gotland och hänga runt med deras barnmorskor också. När jag ändå är i farten.
Så nu är planen helt enkelt Gotland. Denna gravidvecka klär jag mig i Emmy-kofta, vintageklänning fyndad på Uppsala vintagefestival och ballerinaskor från Deichmann.
Måndag. Och min första jobbdag. Pjuu.
Det tog två timmar för mig att slita mig från Majken i morse. Den känslan. Sedan ramlade jag hem redan vid 14-snåret ska jag erkänna. Men mest för att jag hade glömt datorladdaren hemma. På riktigt alltså. Inte låtsas-glömt den.
Mjukstartar denna darriga vecka med att svara på den första dosen frågor som ramlade in i går. Det blev en hel del förlossning-barn-preggo-relaterat just i dag, men av alla frågor som har dundrat in så var det ju allt mellan himmel och jord. Så roligt! Vill du också passa på att ställa en fråga? Passa på! Q: Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka! Linda A: Hej Linda! När är det din tur? Vad spännande!
Om vi säger så här: Jag var ganska mörbultad (överkörd-av-en-lastbil-feeling) de två första veckorna. Tålamod är kanske inte min starkaste gren och jag tyckte att återhämtningen tog en miljard år. Ont i stygnen (andra gradens bristning) och ett ömt bäcken (kändes ungefär som jag hade fött ett barn, och ja, det hade jag ju också gjort). Efter ett litet, söligt hormon-breakdown dag 14-ish, där jag lämnade tåravtryck på Johns axel, kom det kanske fram att jag inte hade sovit så där jättemycket sedan förlossningen. Jag vågade helt enkelt inte sova. Trodde att Majken skulle dö om jag inte kontrollerade att hon andades varannan minut. Vi kan väl säga att taktiken att inte sova på 14 dagar, i kombination med hon skulle ammas och blöjbytas på varannan timme, inte är optimal för återhämtningen. John kom då på den finemang-iga lösningen att han skulle ta nätterna, så jag fick återhämta mig. Fram med ersättning, bröstpump och napp och då kan jag säga att det hände grejer. På en vecka tog jag mig från myrsteg till min vanliga gångtakt.
Allt är så klart individuellt och jaddijaddi, men det här med att få tid att sova, vila och ta korta, små promenader (vi snackar runt huset) var verkligen guld värt.
Nu har det gått en månad sedan Majken kom och jag känner inte av så värst mycket. Om jag inte går en långpromenad på fyra timmar, för då hälsa herr fogis på.
Klart att det känns lite (magmusklerna som inte riktigt finns där) och att jag är lite stel, men annars skulle jag säga att det gått över förväntan med hjälp av Johns återhämtningsrecept.
Kram och lycka till
emma
Q: Hur reagerade er vän Åberg när hon fick reda på att Majken fått ett av sina mellannamn från henne? Grattis till en grym bebis och lycka till med allt nytt och gammalt!
Kram A: Hahaha, ja, först förstod hon inte att Majken skulle få namnet efter henne. När hon insåg det så blev det många kattgråts-emojos kan jag lova.
Kram emma
Q: Som nybliven mamma till en nu 5 månaders dotter (så fantastiskt) är en ju ganska sugen på en förlossningsberättelser. Emma A: Hej Emma! Are you sure att du vill höra? Okej, shoot!
This is my förlossningsstory:
På fredagskvällen började värkarna. De kom ganska sällan, var milda och snälla, men ändock värkar. De höll i sig under hela lördagen, men blev tätare och tätare. Jag gick runt här hemma med TENS-apparat och profylaxade mig igenom de elakaste varianterna, medan John klockade dem.
Vid tre-snåret natten mellan lördag och söndag kom värkarna allt tätare. När det bara var några minuter mellan värkarna ringde vi in till BB, som sa att vi skulle komma in.
Värkarna var fullt hanterbara, men, som sagt, täta. Eftersom jag lider av enorm feschlighetsångest (värmländskt ihop-koksord som betyder att man helt enkelt inte vill vara en mes) ville jag inte ta med hela BB-packningen. Tyckte att det var onödigt. Helt enkelt livrädd för att barnmorskorna skulle säga något i stil med “vad gör du här, du är ju inte ens gravid. Du har bara ryggskott”. Jag förstod ju att just den meningen inte var så trolig med tanke på min lätt uppsvällda uppenbarelse, men rädslan att vara till besvär är något jag tampas med dagligdags.
Vi rullade in på Södra BB (med full packning trots allt), blev mottagna av gulligaste barnmorskan och knep åt oss det sista rummet. Trots att jag haft värkar i ett och ett halv dygn så var jag bara öppen futtiga en centimeter.
Tack, hej och hej då. Ville spika igen, packa väskan och dra till Barbados istället. Lite den känslan.
Eftersom värkarna var så täta avvaktade barnmorskorna för att se om förlossningen skulle ta fart. Men det hände inte så där jättemycket, förutom att värkarna blev kraftigare och mer smärtsamma. Ny, supergullig barnmorska, som guidade mig genom värkarna. Fick det briljanta tipset att sätta mig i duschen. Och där satt jag kan jag lova. Hela Hawaiis vattenfallsdepåer strömmade över min enorma kropp.
Det bästa tips jag fått. Mådde som en kung på min pall i duschen, och liksom vägrade att gå därifrån. Värkarna gjorde helt enkelt inte lika ont, vilket gjorde mig till en ettrig struts när någon antydde att jag skulle släppa duschmunstycket. Efter varje dusch var jag dessutom så avslappnad att jag kunde jag sova några minuter mellan värkarna. Vid 11-snåret var förlossningen igång. Efter några timmar tog de hål på hinnorna, värkarna blev mer effektiva och jag bad om epidural.
Blev bästis med lustgasen (kan eventuellt ha sagt till John att “jag älskar dig. Och lustgas”) och vid 18-snåret kom narkosläkaren med epiduralen. Kombinationen lustgas och epidural var min räddning. Åh, maj låååård, vad jag mådde bra. Det kan även ha slunkit ur mig en liten kärleksförklaring till narkosläkaren. SÅ bra mådde jag.
Sedan kom krystvärkarna. Aj. Jag hann liksom inte fatta att det var skarpt läge. Förstod inte att det var krystvärkar jag kände (fast jag skrek “JAG VILL KRYSTA”) och att jag snart skulle få träffa mitt och Johns barn.
Med hjälp av dragkamp (med en handduk) och krossande av Johns ena hand krystade jag ut något som jag sedan insåg var en bebis (pjuuu). Galenskap.
Ungefär så.
Nu när jag har skrivit ner allt så inser jag att Johns del inte finns med. Men jag kan säga att jag inte hade pallat en sekund utan honom. Hans del i förlossningen var monumental. Han var min länk, min tolk, min andra hud och min hjälte. Om jag gjorde den fysiska biten, så gjorde han helt klart den psykiska. När jag ville ge upp, åka hem och skaffa katt i stället, så omfamnade han mig och gav mig styrka.
Förlossningen gjorde ju fördjävla ont, men trots det skulle jag lätt göra om det, eftersom kontentan av all smärta var att en underbar Majken-bebis kom till världen! Men jag tänker mig en framtida förlossning med vissa modifikationer. En minneslista till mig själv för kommande förlossningar:
– Se till att barnmorskorna läser förlossningsbrevet (gärna så du ser), så att du kan släppa kontrollen.
– Säg ifrån om något känns fel och gör inte saker för någon annans skull. Om du inte klickar med barnmorskan, fråga om du kan byta! Gör det ont att sitta på pilatesbollar eller hänga i gåstolar? Gör det inte. Våga ställa krav. Min värsta känsla under förlossningen var att inte bli förstådd eller lyssnad på, och är det någon situation man inte vill vara i så är det just den.
– Bry dig inte om att vara så satsans trevlig (om jag mitt under brinnande förlossning bad om ursäkt till den nya barnmorskan för att jag inte presenterat mig? Svar ja). Lägg energin på att föda barn i stället.
Q: Men var var var ligger den där superroliga fyren? Katja A: Hej Katja! Visst är fyren fin? Det var min kompis Mick som visade den för mig och John för ett par år sedan, och nu bara måste vi åka dit varje sommar. Fyren ligger i När på östra Gotland.
Q: Hur mycket gick du upp i vikt under graviditeten? A: Ja du, jag äger inte någon våg, på grund av att jag tycker att det är en fullständigt värdelös pryl (som folk ägnar alldeles för mycket av sin värdefulla tid). Vikten säger ju ungefär ingenting. Men nåväl. Din fråga handlade ju faktiskt inte om min inställning till vågar (hatar dem, så nu var det sagt), utan om något annat.
När jag var hos barnmorskan den näst sista gången så var det nog en 20 extra kilon. 3,6 kilo barn, en liter blod, en moderkaka, ett halvt hav av vatten, lite annat joxilipox och en hel massa kärleksfull, underbar padding på det. Endast det bästa – och mjukaste – för Majken. En vill ju inte att det ska vara hårt och kantigt därinne, eller hur?
Kram emma
Q: Hej Emma! Hur går det för dig med amningen? Sitter just nu och ammar min tio dagar gamla dotter. Men såriga bröstvårtor, att dottern haft svårt att få grepp och amningsnappar har gjort amningen besvärligare än jag kunde föreställa mig. Kan du inte skriva och berätta hur du upplever amningen? Kram Johanna A: Hej Johanna! Mjaaaaaa, men amningen går det väl lite sisådär. Vi kan väl säga att jag är ett exklusivt microbryggeri. Jag producerar helt enkelt inte så mycket mjölk. Det kan ju bero på en hel massa saker: att amning inte är min pryl, att jag gör fel eller att jag inte försökt tillräckligt mycket. Troligtvis en kombination av allt detta. Men mest av allt det sista tror jag.
För mig är anledningen ganska ointressant. Huvudsaken är att Majkoberten blir mätt, nöjd och belåten.
Om jag hade haft Majken som en andra behå i fyra veckor, med blödande bröstvårtor som resultat, så hade jag säkert fått igång en hyfsad produktion. Men det har jag inte haft.
Redan innan Majken kom så bestämde John och jag att vi skulle introducera flaska och napp tidigt (mycket för att vi skulle kunna dela på föräldrarledigheten från start). Vi inhandlade en elektrisk amningspump, modersmjölksersättning och laddade upp för att Spendrups bryggerier skulle flytta in i vårt kök. Redan där hade vi någonstans satt ribban för amningen.
Direkt efter förlossningen började jag amma för att få i gång produktionen och ja, det gjorde ju fördjävla ont alltså. Jag pinade mig igenom ett par dagar med såriga bröstvårtor och rinnande tårar som följd, men gick sedan över till att pumpa (skonsammare för bröstvårtorna som vänjer sig successivt istället för hardcore-pang-på). Jag gav alltså upp hela prylen kanske snabbt.
Jag kände helt enkelt att nä, vet du vad, nu får det vara nog. Det måste finnas en gräns och den är nådd. Kände mig redan som ett roadkill efter förlossningen, med bäckenssmärtor, foglossning, ett hormonhärj och rejält sydd down there. Skulle detta härjade roadkill köras över en gång till?
Nej.
Till detta: Den enorma tröttheten och omställningen att fått ett barn. Gränsen gick vid bröstvårtorna. Tydligen.
Och eftersom vi var inställda på att skapa någon form av mix av flaska/amning, så brann det liksom inte i knutarna (bröstvårtorna). Om vi inte velat ha ersättning med i vår mix hade jag lätt tagit hjälp av BVC eller amningscenter (finns på vissa sjukhus). Jag har hört så mycket gott om dem!
I dagsläget sportar vi mjölkersättning i flaska, en liten dos utpumpad mjölk och till detta så ammar jag när andan faller på. Det är en mix av allt. Och det passar oss.
Allt är individuellt, och för vissa går det enkelt, för andra inte.
Kram och stort lycka till (hoppas att det blir bättre snart, och ta hjälp om du har möjlighet/lust).
emma
Nej, nej, nej, nej och åter nej. Jag struntar helt och fullt i hur jag ser ut under förlossningen. Det kommer att sportas halvöppna sjukhusskjortor, glåmig vinterhy, för små kalasbrallor, mörkblå ringar under ögonen och ett stycke vattenfylld kropp. Eventuellt endast iklädd en toffla (hittar fasen inte den andra).
Jag är övertygad om att jag har lite annat att tänka på än just frisyrer. Däremot så är obekväma frisyrer det värsta jag vet. En Britney-tofs som är i vägen, drar lite i en för spänd hårtest, kapar mitt lätt behandlade hår till en stubbad pottfrisyr och nä, fy fasen. Risken att jag skulle hota en stackars barnmorska med klämma ihop benen för gott om jag inte får en rakapparat att släta över fanskapet med är överhängande.
Så därför. Låt mig presentera – fanfar – förlossningsfrisyren.
Frisyren som inte drar åt något håll, är obekväm eller irriterar mig när jag ska försöka segla över värkarna.
Klockan är 15:00 och så här långt har jag kommit i dag.
Nattlinne, morgonrock och ett stycke flätad sovfrisyr. Min imaginära förlossningsfrisyr som jag testkör. Gnuggar mot kudden, vinkelsäkrar och testsliter i.
När andra lagar laxrullar att ta med till BB, så gör jag noggrann research i exakt vilken frisyr som jag ska ha när jag ska slita av håret mitt. Inga kläder är nedpackade i BB-väskan, men frisyren, ja, den är banne mig klar.
Och så har jag smetat på eyeliner och läppstift. Hade någon fin plan om att åka för att göra ett par sista ärenden, men måste vila stup i kvarten.
Och bebisen därinne har börjat flyttstäda. Alternativ möblera om mina organ.
Ibland måste jag bara luta mig bakåt (som här) eller ligga raklång så att den där personen därinne får plats. Som att hen går ner i spagat (vilket är högst otroligt med tanke på hens ömma moders bristande vighet).
God kväll gullisar!
Här kommer del två av frågestundens svar (del ett hittar du här:Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar). Denna söndag avhandlar vi frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng!
Fler svar kommer inom kort, var så säker. Har du en fråga på lut, ställ en i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasundh.com.
Go katt (som min kompis Fatima brukar säga) och kramar
Q: Hur i hela friden får man vintagefrisyren att hålla en cykeltur till skolan (8km)? Det är hopplöst! Mvh A-K
A: Hej! Spraya håert i många tunna lager, då håller frisyren bättre – oavsett om du ska puttra i väg på cykel eller dansa hela natten. På bajken är det hårnät och sjal som gäller – det håller frisyren där den ska. Men så är det ju det här med cykelhjälm. Jag brukar locka håret hemma, lägga en sjal om (för att behålla lockarna) och sätta en hjälm som krona på verket (utspridd hjärnsubstans på grund av rymling känns ohett, så hjälm är ett must). Det sista frisyrknäcket fixar när jag kommit fram till mitt mål.
Stort lycka till!
Kram emma
Q: Hej Emma! Alltså jag måste fråga. Jag är själv gravid och är så otroligt känslig mot lukter. Du har ju skrivit att du mått illa, men hur är det med dofter? Tack för en bra blogg! Sandra A: Åh, Sandra, don’t get me going säger jag bara, hahaha! Dofter har varit – och är fortfarande – min största fiende nummer ett. I början av graviditeten klarade jag inte av doften av kaffe och rödvin. Det var smärtsamt jobbigt, för fick jag en pust av exempelvis kaffe, så var det en expressbiljett till illamående resten av dagen. Jag var tvungen att fly utomhus om en kaffebryggare puttrade i samma byggnad. Supernäsan Sundh kallade John mig.
Både jag och John är extrema kaffedrickare vanligtvis, så det har varit en stor omställning. Helt klart. Under ett par veckor i mitten av graviditeten kunde jag dricka kaffe, men sedan vecka 30 så är fullkomligt omöjligt. Då blev det kaffeförbud här hemma annars blev jag akutillamående. Saknar verkligen kaffe. Inte doft-vise så klart, men känslan av en kanna nybyggt kaffe … Mmm.
… Eh, nu måste jag sluta skriva om kaffe. Kan nog inte ens tänka på det inser jag.
Andra dofter jag har svårt med är alkohol och (det här låter konstigt), men doften av … människa. Och vitlök. Hemska tanke. Jag kunde börja böla om John kom hem och hade råkat fått i sig vitlök eftersom jag då visste att illamåendets storslagna entré bara var en tidsfråga. Ja, uppblandat med känslan av frustration över att en inte vara så där härligt avslappnad och öppen för dofter. Så sjukt.
Hoppas innerligt att din doftkänslighet går över! Och stort lycka till med graviditeten.
Kram emma
Q: Alltså jag älskar ditt silverblonda hår, så himla vackert. är sugen på att försöka få till just den färgen i mitt hår, men undrar över ett par saker: hur ofta behöver du slinga/bleka? och är bleka enda sättet att få det så ljust? läste någonstans att du kanske skulle sluta med blekningen och fasa in din vanliga hårfärg och blev nyfiken; är det ”bara” under graviditet/amningen du tänker dig det eller handlar det om miljö, kemikalier, annat? vill så gärna ha sådär tjusigt hår men kanske dumt att ge sig in i den karusellen om man tänker sig/önskar sig fler barn tex. tack för en superfin blogg! A: Nämen en tackar för peppen! Jag har blekt håret ungefär var åttonde vecka, men då har jag en rejäl motorväg av utväxt i hårbotten kan jag lova. Förut så färgade jag håret blont, men då blev det inte så där platinablont som jag ville ha det. Så ja, blekning is the shit. Just nu slingar jag håret av flera anledningar. Dels för att det är skonsammare, miljösmartare, känns lite bättre under graviditeten, men också för att jag kanske inte kommer att ha tid att gå till frisören lika ofta i framtiden. Slingor gör inte utväxten lika markant helt enkelt. Sedan drömmer jag lite i hemlighet om mitt naturliga, tjocka och starka hår (som jag hade innan jag började behandla det), men vet å andra sidan om att jag med största sannolikhet skulle tröttna på det. Min naturliga hårfärg är ju inte så där superspännande och jag tendrar att försvinna i allt det där beige:a.
Det fina i kråksången är ju att hår växer ut, så jag säger tuta och kör!
Kram emma
1. Hur känner du inför förlossningen? Jag är inte ens gravid och nojar redan för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras. Hur har du förberett dig?
– Det har gått lite i vågor för mig. I vecka 20-ish var jag coollugn och kände att jag lugnt kunde lägga förlossningen i de erfarna barnmorskornas händer. Men i takt med att förlossningen har kommit närmare har jag blivit allt mer nervös, känt att jag behöver förbereda mig, läsa allsorts böcker och påverkas situationen. Vilket jag inte gjort, utan mest stressat över att jag borde göra det.
I denna stressbubbla samlade jag några vänner som fött barn, frågade ut dem om deras förlossningar och sög i mig all information som en slamsug. Vad de tyckte funkade, vad de rekommenderade och hur de upplevt förlossningen. Jag såg det som att jag hade en tom verktygslåda, och de hade en massa unika verktyg som fungerat för dem. Så jag fyllde min verktygslåda, och den ska med till förlossningen. Där får jag se vad som fungerar för mig och John.
Efter rekommendationer av min lilla kompis-expertgrupp har jag och John gått en profylaxkurs, och jag måste säga att det var den bästa investering har gjort på länge. En kan så klart se klipp på youtube och träna hemma, men är en som jag – gärna gör något roligt på ledig tid, istället för att ta tag i ting som en nojar över – så var det guld. Två kurstillfällen – perfekt!
Förutom att lära sig att andas, slappna av och ta hjälp av kroppens smärtlindring fick vi lära oss att samarbeta. Vi har pratat enormt mycket om rollfördelningen (vad jag ska göra under förlossningen, och vad John ska göra), fått en massa verktyg, strategier, satt upp målbilder och verkligen grottat ner oss i det som komma skall. John lär sig att läsa mina behov, vet vad jag behöver och vet vad han ska göra – och när. Och hur! Det har gjort mig enormt lugn. Känslan av att jag och John gör verkligen det här tillsammans – och att vi vet vad vi ska göra – har tagit bort varje liten stresshormon i kroppen. Vi är verkligen två om förlossningen och har lika stor del i den.
Sedan får vi så klart se hur det går på själva förlossningen, men jag är helt klart profylaxfrälst (efter att ha varit EXTREMT skeptisk ska tilläggas).
För första gången på hela graviteten så känner jag mig stark på något vis och – viktigast av allt (för mig) – utan prestationsångest.
2. Hur tänker du med jobb med plutten? Och hur funkar det med föräldrapeng när man enbart driver eget och inte är anställd?
– Ja, herregud alltså. Att ha ett aktiebolag (som jag har) är inte att rekommendera alltså. Det är lite av en pers. Driver du en enskild firma så baseras din föräldrarpengar på ett schablonbelopp (om företaget är nystartat (funnits i mindre än 24 månader)), satt utifrån exempelvis vad andra i samma bransch tjänar (= kan vara extremt gynnsamt). Är den enskilda filman etablerad (funnits i mer än 24 månader) så grundar sig föräldrarpengen på din beräknade inkomst). I ett aktiebolag sätts föräldrarpengarna utifrån den faktiska lön du tagit ut de senaste tolv månaderna.
Och i mitt fall har de senaste 12 månaderna inte varit direkt … fördelaktiga för jobb. I början av året led jag fortfarande av sviterna från vårt missfall. Jag var extremt nere, trött, oinspirerad och kunde inte arbeta i samma takt som jag var van vid, vilket innebar att jag inte kunde ta ut lika mycket lön. I somras mådde jag så fruktansvärt illa och var så obeskrivligt trött att det var omöjligt för mig att hålla tempot uppe. I slutet av sommaren fick jag ju foglossning vilket gjorde det svårt att göra stylingjobb, fara runt på jobb och härja. Så jag har verkligen kämpat för att ta igen jobb under hösten, arbetat helger och i stort sett varje sängliggande kväll. Långt ifrån optimalt. Nu – med tre veckor kvar – börjar kroppen säga i från på allvar, så det är bara att kasta in handduken och kapitulera efter den här sista jobbveckan.
Pengar är trots inte allt.
Det är ju en lite vanskligt situation att vara egenföretagare (framför allt med aktiebolag) och gravid, eftersom det är svårt att sia om vad en får för graviditet. Det ska tilläggas att många så klart mår prima, känner sig helt övergrymma och fullkomligt spirar av kreativitet. Sedan finns det dem (jag) som drog det inte-så-härliga-gravitets-kortet. Innan jag blev gravid var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna styra över min graviditet. Påverka den. För jag VÄGRADE bli ett offer under den, bli beroende av någon annan eller behöva sluta vara independent woman. Men kroppen ville något annat kan jag ju säga. Och det är inte lätt att styra över naturen, om man inte heter Kina, vill ha klart väder under OS och kan spraya bort moln från himlen med något kemiskt skit. Men jag är inte Kina. Som ni vet.
Kort sagt. Egenföretagare innebär ju att du behöver vara på hugget, och det är verkligen svårt när varken kropp, trötthet, illamåendet och sammandragningar vill samarbeta. Enormt frustrerande. Och absolut INGENTING du kan göra något åt.
Aka, håll dig borta från aktiebolag om du “planerar” att få en tuff graviditet =)
Till din andra fråga, angående plutt-jobbandet.
Jag kommer att fortsätta jobba även när Cirkus Sundh har kommit (är tanken). Först ska både jag och John vara lediga så klart, hitta någon form av rutiner som passar oss, sedan ska vi sakta men säkert gå över till att dela 50/50 på föräldrarledigheten. Tanken är att vi ska dela upp veckorna, så vi jobbar varannan dag eller olika sjok av dagar. Det passar både mig och John optimalt (han jobbar på ett tidsbestämt forskningsprojekt och jag frilansar). Jag är sjukt peppad på att få det att funka måste jag säga!
3. På vilket sätt tror du livet kommer förändras? Vad ser du fram emot och vilken förändring känns inte riktigt lika pepp?
– Oj, ingen aning faktiskt. Jag ser fram emot att få hänga med den där skeva människan som är därinne. En liten, busig skitunge att få älska. Att få visa hen världen, presentera hen för massa fina människor och få skapa fantasivärldar där vi kan drömma fritt. Jag är ju extremt barnslig själv, älskar att åka pulka, bygga sandslott, leka kurragömma, klättra i klätterställningar, gunga, åka vattenrutschkana, klä ut mig och skapa skeva fantasivärldar (där det inte finns några rätt och fel), så det ser jag fram emot. Att få dela och härja fritt!
Jag känner mig inte lika pepp på att bli den där oroliga föräldern …
4. Hur kommer du klä din kid?
– Skoja min doja att byrålådorna här hemma är fulla med bebiskläder! Det kommer bli mycket stickade set, sailorbodys och ränder. En liten fransos tänker jag mig.
5. Har du (om att du bytte från fast tjänst) fått gå ner mycket i lön och liksom hur tänker du kring friheten kontra inkomstbortfallet? Har ni preppat för kid genom att spara ihop en buffert eller mest bars kör ni?
– Jo, men ja, det har jag ju med tanke på hur graviditeten har varit. Hade det varit en enkel graviditet (utan missfall), så hade jag troligtvis tjänat väldigt mycket mer. Men å andra sidan har jag kunnat jobba hemifrån mycket, vilket har varit guld värt när kroppen sagt nej.
Sista frågan, vad hände med bonjour blogs? Fick aldrig något svar på mitt mail.
– Åh, Bonjour blogs är i full gång, men vi expanderar sakta men säkert. Förhoppningsvis kan vi lägga mer krut på det inom kort.
Q: Hej! Jag är också på tjocken och liksom du har jag funnit att stretchiga pennkjolar funkar bra som gravidplagg. Jag har dock problem med trosor och strumpbyxor – hittar inga tjockare gravidstrumpbyxor nånstans, och vanliga smickrar inte kulan. Samma med trosor – vanliga höga hamnar nu under midjan och ger lite dubbelmage, och låga bryter av det strömlinjeformade siluetten, särskilt bakifrån. Har du samma problem? Har du nån lösning? Vänliga hälsningar, Linda
A: Hej Linda! Grattis till graviditeten måste jag ju säga då! Jag kör på H&M:s gravidstrumpbyxor. Tycker de är himla bra och går liksom hela vägen upp. Gällande trosor har jag mamma-trosor (GIGANTISKA) från Lindex. De har grymt bra passform (med veck på sidan där magen får plats), men är av fullkomligt usel kvalité. I stort sett alla har gått sönder i resåren. Håller en graviditet, men inte längre (skär i mitt miljösamvete). Så tyvärr är jag inte till så mycket hjälp i trosfrågan, men kan satsa 100 spänn på att det är någon av alla underbara läsare som har ett tips på lut. Anyone?
Kram emma
Avslutar med en bild på den här slitungen. Moi hemma i Värmland.
Den där graciösa, eleganta gravidmagen från vecka 20-ish övergår sakta men säkert i “strandad val”-läge. Jag liksom flyter i land på olika ställen, ofta i sängen, och blir kvar. Tar mig inte upp.
När jag går känner mig som Iron man, och låter troligtvis likadant. Det börjar bli riktigt tungt med den lilla bebisen, som jag så omsorgsfullt har bäddat in i wienerbröd och pizza. Och det märks att hen tycker att det är trångt som attan därinne.
Efter en vecka med lugnaste bebisen i kommun (vi var tvungna att åka in till SÖS för kontroll efter att jag knappt känt av bebisen därinne på flera dagar (allt var fina fisken, och den lilla skrutten blinkade retsamt till oss på ultraljudet), pågår det någon inre misshandel av mina organ. Men ingen kan vara mer lättad mellan aj-skriken än jag.
Fortsätter kofta-pennkjols-konceptet. Tänker mig att det blir någon form av Ebbot-kaftan de sista veckorna (när jag har slutat jobba), så en får njuta medans en kan.
Fem veckor (snart fyra) kvar innan förlossning. Eh. He. He. He … eh.
Nio månaders förberedelse är tydligen inte nog för mig, kan fortfarande inte greppa att det liksom ska komma ett barn till världen. Som ska vara kvar.
Tror fortfarande att det bara är något jag ska ha till låns ett tag. Sedan lämna tillbaka till barnfabriken.
När ska poletten trilla ner egentligen?
Denna gravidvecka klär jag mig i Emmy-kofta, vintageklänning fyndad på Uppsala vintagefestival och ballerinaskor från Deichmann.
