Jo, men mitt i allt husbyggande och september-jox så har vi köpt ett par unghöns.
Sex stycken hönor och en tupp närmare bestämt.
Någon skruv lös har vi, det är ett som är klart.
Allt på en gång!
Men nu blev det så.
Om hönshuset var klart när de flyttade in?
Eh, nej, men vi fick eld i baken och jobbade till nattakröken med färdigställa deras hem.
Just nu vänjer de sig vid oss och är lite räddhågsna, men alltså de är så söta (och jag är så orolig över prick allt!) så jag kan lätt gulla bort en halvtimme i hönsgården.
Hur ska detta gå?
Detta är hedemorahöns, en ras som höll på att utrotas under 1970-talet.
Barnen var med när vi hämtade hönsen och de fick välja ut vilka som skulle få följa med oss hem. Det var bestämt sedan innan att tuppen skulle hete Bladis, ena barnet ville ha en höna som hette Dagmar (efter huvudpersonen i Fröken frimans krig) och det andra barnet ville ha en som hette Smulan. Det största barnet, jag, ville ha en Dolores, så det fick jag.
Resten av gänget heter (döpta av barnen): Kapten, Vinge och Tusse.
Virket till vårt halmbalshus har kommit och snart börjar bygget av stommen!
Nyp mig i armen!
Vi har valt plockhugget virke, ett sätt att bruka skogen som innebär att en inte kalhygger skogen eller markbereder. Istället plockhugger enstaka träd.
På så sätt blir skogen mer motståndskraftig, markskador undviks och skogen kan fortsätta vara skog, inhysa så väl hem åt djur som rika svamp- och bärställen. Naturnära skogsbruk (som det heter) ger en rikare mångfald av arter, dessutom vet skogsägaren exakt var hens virke hamnar. Och vi som köpare vet exakt var detta virke kommer ifrån.
Vi har ju insett att vi bygger ett värderingsdrivet hus, där varje val vägs fram och tillbaka. Vi vill välja det bästa sett ur klimat, miljö och även landsbygd. För det handlar också om skogsägaren och sågverken.
Detta har jag saxat från Plockhugget (där virket kommer ifrån):
“Allt virke vi förmedlar är spårbart ända till avverkningsplatsen. Med varje planka tillhandahåller vi en berättelse om skogen och dess ägare. Vi har som mål att minska mängden transporter och bidra till att vitalisera svensk landsbygd. Därför samarbetar vi framför allt med små och mellanstora sågverk, så nära avverkningsplatsen som möjligt.”
Nu går vi snart in på sista veckorna med grunden.
Jag ska filma så mycket jag bara kan under byggets gång – jag lovar. Och från och med nästa vecka hoppas jag kunna vara med desto mer i bygget. De första jobbveckornas vabb och sjukdom satte mig i lite jobbskuld så att säga, men snart är jag i fas. Längtar!
Det är något visst med just den här tiden på året. På fälten råder febrilt jobb med att få in skörden, skogen skriker svamp, blåbär och lingon och trädgården är full av gurkor, tomater, pumpor, squash, äpplen, morötter och sallad. Samtidigt är en tillbaka från semestern och det närmsta många av oss 2021-årsmänniskor kommer termer av jordbruk är the never ending mejlskörd.
Jag slås ofta av hur frikopplade vi är från säsongerna, matproduktionen och den lokala maten jämfört med hur vi levde förr. Då odlade de flesta sin bas och tog vara på allt, och toppade med köpemat. Nu är det tvärtom. Vi köper basen och lägger en egenodlad basilkakvist på toppen.
Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.
Vi lever i ett centraliserat samhälle i en global värld, där det stundvis är enklare att få tag i en banan från Costa Rica än en reko tomat odlad i samma kommun. Trots att det är säsong. Landsbygden ska leva och vi vill gynna det lokala, men när vi handlar så styr förmodligen pris och tillgänglighet vad som hamnar i korgen. Varannan tugga som vi tar är trots allt importerad.
Normen är att jobba 8-5, svänga förbi storhandeln på billängds avstånd och köpa med vanlis-mat som ris från Kina, tomater från Spanien, sallad från Holland och äpplen från Nya Zeeland. Vi har hela världen i vår ecofriendly tygpåse, men hinner inte ta vara på vad som finns utanför dörren. Knappt det i påsen heller.
När vi går på restaurang så vill vi ha den hippaste maten. Och det stavas mathantverk, lokalproducerat och säsongsbetonat. Mmm, en äppelkompott av räddat äpple har aldrig känts hetare. Men att gå ut och rädda äpplen själv – det gör vi inte (95% av alla äpplen ruttnar bort i svenska villa trädgårdar).
Och vill vi handla lokalproducerat får vi ta bilen till reko-ringensparkeringen en specifik dag i veckan. För i matbutikens grönsaksdisk är det mest importerat.
Tänk om världen såg annorlunda ut? Och hur skulle den se ut då?
Och vilka framtida yrken drömmer jag om i hemlighet?
I ett rykande färskt avsnitt av Plan B-podden snackas det lokalproducerad mat, vad vi odlade förr (men inte längre), självförsörjning (vad är Sverige självförsörjande på?), gårdsbutiker och sist men inte minst: Sveriges roll i matproduktionen. Vad händer när andra länder (som vi är beroende av i dag) får ett för varmt klimat? Och vad ställs för krav på Sverige när klimatförändringarna ritar om odlingskartan?
Vi snackar utmaningar och bollar lösningar, drömmer om starkare byar, nya yrken och listar varför det är bra att äta lokalproducerat.
Men let’s face it. Det är inte transporterna som kostar klimat, men om vi vill skapa arbetstillfällen, öka respekten för maten och känna stolthet för vad som produceras i vårt land så är lokalproducerat grejen. Och för en levande landsbygd så klart.
Vi behöver decentralisering och modiga företag som går i bräschen för omställningen.
Ett sådant modigt företag är Leksands knäckebröd – ni vet knäckebrödet med dalahästen på – vars hantverkskunnande går tillbaka sex generationer. Och brödet bakas av på lokalt odlad råg och vatten från egen källa.
Det är inte bara hantverket som har en anrik historia – även resurs- och lokaltänket. Innan det blev hippt och hänga-med-igt att snacka sustainability och lokalproducerat hade Leksand knäckebröd återanvänt spillvärme, blivit med fossilfri el, tagit vara på baksvinn och köpt rågen från bonden nästgårds.
Nu är de hungriga på nya omställningssteg. Därför kan du från och med nu hitta klimatberäkningar på förpackningarna – för att du lätt ska kunna göra vettigare val när du handlar.
Spana in förpackningarna, testa Leksands knäckebröd och njut av lokalproducerad mat som ger en levande landsbygd!
Och lyssna på senaste avsnittet och berätta vad DU tänker! Hur vill du att världen ska se ut? Och hur löser vi ekvationen: bra, lokalproducerad mat för alla – men också rejält med deg till producenterna? Tyck till!
På 70-talet traskade eller bajkade 9 av 10 barn till skolan. I dag skjutsas var fjärde elev till skolan med bil. Endast futtiga 14 procent tar cykeln. Detta trots att majoriteten av elever på låg- och mellanstadiet har två kilometer eller mindre till skolan.
Vill inte kidsen cykla numera?
Jo.
Studier visar att barn vill cykla till skolan oftare än de gör och får för sina föräldrar.
Sett till klimat, miljö, hälsa och ekonomi är cykeln det bästa färdmedlet, och det har visat sig att barn som cyklar till och från skolan mår bättre psykiskt, har lättare att koncentrera sig i skolan och får också bättre resultat. Ju fler som cyklar desto bättre luft och säkrare trafiksituation för alla våra cyklande små.
Så varför klamrar vi oss fast vid ratten när vi vet att det bästa vi kan göra för våra barn är att slussa in dem i hållbarare vanor?
Pja, i vissa fall finns inga förutsättningar. Stora avstånd på landsbygden, brist på cykelvägar eller 70-landsvägar där toleransnivån är låg för någon som är sju äpplen hög och vinglar. I andra fall är det den starka bilnormen som gör sig påmind (“alla andra tar bilen”) eller så tar det en evighets tid att cykla eftersom barnet gärna vill stanna (rimligt och bra) så fort det kommer en bil. Eftersom de lärt sig att bilar allt som oftast passerar i alldeles för snabb hastighet. Eller så finns en rädsla för andra bilar – som förmodligen innehåller andra föräldrar som skjutsar sina barn i rädsla för andra föräldrar som … ja, ni fattar grejen.
Vi ÄR trafiken.
I tider av klimatkris, förödande bränder katastrofala översvämningar och en alarmerande IPCC-rapport, är det hög tid att barn får bättre förutsättningar att välja cykeln.
Det borde vara alla barns rätt att ta sig till skolan på ett säkert och hållbart sätt, inte sant?
Och slussas in i en hållbar värld av vettiga, hälsosamma vanor – där bilarna saktar ner för cyklande barn och att cykeln premieras i trafiken.
Detta kanske ser ut som en hög med stora stenar, men det är det inte (eller jo, det också).
Här ser du grunden till allt gott. Vårt hus.
Yep, detta 10 000-bitarspussel läggs just nu på vår tomt med hjälp av världens bästa Carl och Jocke.
Istället för att gjuta en platta av betong – vilket är normen – så har vi valt en annan väg. Vi vill undvika de mest klimathaltande materialen (hej betong!), och vill samtidigt att huset ska passa in i den kulturhistoriska miljön. Därför väljer vi att göra som de gjorde förr: la pussel med stenar.
Stenarna kommer dels från tomten (vi hade en HEL DEL så att säga), men har också kompletteras med sprängsten (sånt dära som blivit över).
Här ska bli en modern mullbänk med isolerande skumglas (alltså återvunnet glas).
Och alltså detta hantverk!
Carl och Jocke lägger stenarna på plats, justerar, letar efter passande pusselbitar, kilar in stenar lite här och var och sedan skarvas grunden med murbruk. Det är så cool att se grunden växa fram, och jag är så tacksam för att vi fått tag i sådana kunniga, roliga och överjävliga pangpersoner.
Som Carl sa: Man blir ödmjuk inför de gamla borgarna.
Men jag säger: Ronjas borg, släng dig i väggen! För detta blir så fint!
Känns också fint att alla stenar som låg på tomten fått ett nytt jobb. Snacka om återbruk!
I början av sommaren påbörjades bygget av ett hönshus på hjul som ni kan läsa om här.
Och vet nu vad? Hönshuset på hjul börjar bli klart! Pirr! Gah! Det har fyndats på begagnathandeln, penslats med linolja och DIY:ats loss.
Och nu får ni en liten, liten tjuvkik och så får ni se resten i nästa vecka, okej?
Jag är ju 100% nybörjare, men har bläddrat i böcker, slukat Granngårdens hönsguideoch fått massa tips av grannar.
Om jag ska urskilja några återkommande råd är det att enkelt kunna rengöra hönshuset, och att ha en bajsbräda under sittpinnarna inne i hönshuset. Aå vi har valt att ha en lucka intill sittpinnarna så vi enkelt kan skrapa ur och rengöra. Ett annat återkommande tips är att låta hönsgårdens putsnät gå ner en bra bit i jorden så rovdjur inte gräver sig in och ha nät även ovanför hönsgården. Så det ska vi också kirra.
I samma veva som vi började bygga slängde jag ut en fråga på Instagram. Nämligen om ni hade några smarta, hönsiga DIY-tips eller råd inför att att skaffa höns. Och det ramlade in en hel del DIY-tips och smarta råd, så jag tänkte att ni kunde få ta del av dem. Till min hjälp att presentera alla tips har jag återigen tuppen Martin (min mosters tupp) som bor i kommuns vackraste hönsgård!
Gör hönshuset lättstädat. Och omysigt för ohyra att gömma sig i.
Måla hönshuset i kalkfärg för att hålla ohyra borta.
Boktips: “Världens vanligaste fågel: en kärleksförklaring till höns” av Per Jensen.
Gör en rolig hönsgård med buskar, träd, pinnar.
Se till att ha en skiva under bajspinnen i hönshuset – gärna sluttande så det är enkelt att rengöra.
Kolla gruppen Mitt hönshus på Facebook. Många bra tips när man bygger. Mkt inspirationsbilder.
Gör större än du tror, man vill ha många =)
Vi använde gamla störar (obs tjocka) till sittpinnar och potatislådor till reden.
Satsa på rovdjursäkert hus och utomhushägn. Om de får gå fritt, mata med något gott inne i gården och ropa så de kan lockas in vid behov. Skydda odlingarna också i så fall.
Säkra ordetligt mot räv och duvhök.
Kiselgur. Strössla friskt.
Sand i stället för strö på golvet. Städas enkelt med kattspade. Mindre lukt. Och så klart: Bajsbräda.
Det är storm utanför fönstret och det har varit snuva och feber här i dagarna fem. Trots att det är pussligt med vabb (jobb, bygg, ideellt arbete) tycker jag att det är orimligt mysigt att kura ner mig under ett tungt täcke, hålla om barnen och bara vara.
Det en inte riktigt räknar med, det är ju att en själv blir sjuk tids nog.
Men det är inte mycket att göra, annat än att embrace:a myset tänker jag.
Igår kände jag mig megatrött, hade huvudvärk, lite lätt feber och tagit covidtest. Testet visade ingen coviddish.
I dag skulle jag egentligen ha kastat mig på tåget mot Stockholm. Jag skulle äta middag med klimatgänget Maria Soxbo, Isabelle McAllister,Kata Nylén och Frida Berry Eklund, och sedan skulle vi pipa till WWF-galan som dirketsänds på Tv4. Där skulle jag möta upp min kompis Amanda, lära lånad klänning och när natten kom skulle jag övernatta hos Lisa och Per. Dagen därpå skulle jag luncha med Kristin Lundell som jag inte träffat på evigheter.
Ursäkta, men hur underbart dygn?
Tror ni att jag försökte tänka bort plirret i halsen och kallsvettningarna medan jag packade? Eh. Ja.
Hoppades in i det sista att jag skulle bli frisk nog att åka, men “frisk nog” i pandemitider är “frisk”.
Ingen är särskilt sugen på att få ens en liten o-coviddig förkylning.
Så Sundh blir hemma.
Men vet ni, det gör inget.
Stormen river utanför, jag har krupit ner i sängen igen och nu ska jag bli riktigt jäkla frisk. Och när jag är frisk: Då kommer jag till Stockholm och ska upprepa detta dygn. Det enda som jag inte jag återskapa är WWF-galan, men den får jag ju se på TV klockan 20.00 ikväll.
Tittar du med mig?
Ps. Nyfiken på vad jag skulle haft på mig? Jamen det måste jag ju visa!
Unlock with Patreon
