“Det är inte mycket kvar av honom nu”.
Jag slits av längtan att få träffa honom, samtidigt som jag inte vill träffa honom. Min pappa. Min alldeles egna pappa som alltid hade ett lur bakom örat, pappa-skämtade skiten ur mig, jonglerade med barnen, bakade bröd, kastade i sig nötter samtidigt som han svepte runt middagsbestyren i köket, myste med katten med sitt karaktäristiska katt-snackar-ljud, nynnade sig genom vardagen och kunde spricka upp i stolta leenden. En älskad pappa som pö om pö försvinner allt mer i djävulens sjukdom. Alzheimer.

Jag ska alldeles strax åka dit. Till hemmet pappa bor på. Jag passar på över lunch när han förmodligen är uppe, eftersom han mest av allt bara ligger i sängen. Okontaktbar. Jag ska hjälpa till att mata honom, försöka få i honom mat och kanske få en glimt av honom. Kanske inte. Jag vill så gärna åka dit för jag längtar efter pappa, men jag vill också verkligen inte åka dit. Att se honom tyna bort, bli en skärva av vad han varit och påminnas om att slutet är nära. Blir förbannad över att han är på väg bort. Sörja allt som inte blev. Fan, pappa. Du skulle du vara HÄR. Du har ju varit min kompass, den stadiga handen att hålla i när det blåser och min ryggmärgstrygghet. Du kan inte försvinna. Du skulle ju leka med mina barn som du lekte med mig när jag var liten. Du skulle ju följa vårt bygge, snickra och komma med kluriga lösningar. Du som älskade just det. Vi skulle sitta och diskutera vid köksbordet, riva fram skissblock ur lådan och vara tvungna att avlägsnas oss med orden “nu är det för intressant”. Varför ska du å dö nu? Jag behöver ju dig, ditt lugnande dalmål och din klokhet.

När jag är hos pappa går jag genom känslorna systematiskt. Glädje, sorg, ilska, frustration, besvikelse. Repeat. 
Jag sjunger sånger för honom där han ligger i sin säng och undrar om det är sista gången jag sjunger dem.
Blir arg, för vi brukade ju sjunga dem tillsammans. Jag har ju lärt mig sjunga Monica Zetterlunds “I New York” nu,  pappa. Den som du tycker om så mycket. Och nu när jag äntligen har lärt mig den, så minns du den inte längre.

Jag sjunger den för dig med darrande röst i det kritvita rummet med hål i väggarna efter tavlor från människor som upplevt samma öde som du. Och inte finns längre. Barnens katteckning som satt ovanför din säng är nerriven. Bara den lilla katt-tejpen sitter kvar. Förmodligen har du varit arg, frustrerad och rivit ner allt du lyckats få tag i.

Jag vet att jag kommer att bryta ihop. Så jag skjuter på besöket. Varje dag. “Imorgon, då orkar jag” eller “fuck vilket sorgset väder, jag kanske klarar besöket bättre om det är sol ute”.
Samtidigt är jag livrädd att de ska ringa och säga att han inte finns mer. Att jag inte hann träffa honom en sista gång eftersom jag skjutit fram besök efter besök. Någon försöker lugna med “du behöver ju inte besöka så ofta – han märker ju ingen skillnad”. Men besöken är för mig. Och för pappa. Jag vill träffa honom (och inte) och jag hoppas ändå att jag deep down kan skänka någon form av ljus när allt hans mörker.

När min fantastiska farmor Ellen – värmen själv – drabbades av demens så minns jag att pappa grät desperat efter besöken. Farmor hälsade på pappa som det var första gången de träffats, “nämen hej, vem är du då” sa hon på sitt kvittrande Ludvika-mål. Trots att hon burit honom i sin kropp, vaggat honom till sömns, älskat honom, tröstat honom och varit där vid skrubbsår som hjärtesorg.
Pappa dunkade huvudet i ratten och tittade rödgråten på oss barn i baksätet. Jag minns orden kristallklart. “Drabbas jag av detta så lås in mig och släng bort nyckeln”.  Han ville skydda oss, bespara oss sorgen att se någon tyna bort.
Men det går liksom inte. Det går inte att låsa in och slänga bort nyckeln, pappa. Jag har försökt, men det går inte.

Ibland när jag är där hos honom leker jag med tanken att det fanns ett botemedel. En strimma hopp. Jag tänker på hur fruktansvärt hårt jag skulle ha hållit i det hoppet. Ända in till slutet skulle jag hoppas. Hur mycket enklare det hade varit att besöka honom intalar jag mig. Att försöka se en öppning? Men när alla dörrar är stängda, allt bara blir värre, sämre och allt mer ovärdigt. Då är det svårt.
Att veta att han inte sover om nätterna, är instängd i sin egen kropp, kryper på golvet för att ta sig fram eftersom kroppen inte fungerar längre, inte längre kan prata, inte kan uttrycka sin vilja och bara väntar på att få dö, då är det inte hjärtekrossande. Det fullkomligt pulvriserar varenda hjärtkärl i kroppen på mig.

En del i mig vill att han ska fortsätta leva. För jag vill inte släppa taget. Jag vill att min pappa ska leva. Men en del av mig vill att han ska dö. Får en säga så?
Mest av allt för att han ska få slut på lidandet.
Samtidigt så går jag sönder när personalen berättar att “det är inte mycket kvar av honom nu”.

Pappa, det behövs fler av dig i världen. Inte färre. Ska jag gå vidare i världen, med dina anletsdrag, utan dig?
Nej, det går inte.
Jag har inte lyssnat klart på dina tofflor som liksom dansar ner för trappan, träskorna som klapprar över grusgången, ditt nynnade och orden som skrattas fram. Jag minns inte dina fruktansvärt dåliga historier. Hur ska jag kunna återge dem nu, när du inte hjälper till? Och hur var historien från din barndom om bananerna? Jag minns inte riktigt och jag måste ju minnas allt detta.
Kan du inte komma tillbaka nu?
Pappa