Hej på er och tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg.
Det är mellan varven obarmhärtigt tungt, men jag håller näsan ovanför ytan. Är faktiskt mest av allt glad, men så dagarna innan besöken och dagarna efter så är jag lite av ett vrak. Måste gräva ett hål eller bygga en bod för att hålla ihop.
Ibland försvinner jag ett par dagar härifrån, men jag kommer alltid åter med kameran full i bilder och huvudet fullt av projekt. Jag tänker ofta på det där, behovet av att göra, för att liksom inte gå sönder.
Kanske är det kanalen ut, pyset i ångpannan.
Om det så är en döende pappa eller om det är att jobba med klimat som drabbar miljoner och kommer att kosta ytterligare miljoner livet, men allt för få bryr sig om. Att inte sysselsätta händerna skulle eventuellt göra mig knäpp.
Hur som helst (högt, lågt, sorgset, glatt, allt får samsas här på blögga) så har jag fyllt orangeriet med mina odlingar.
Jag tänker lite på den där personen som jag träffade när jag skulle köpa en barnsäng via Blocket. Hon hade slutat röka och behövde sysselsätta sig, så hon målade om gamla möbler. Lite så känner jag mig med odlingarna.
Mitt blåregn som jag införskaffade förra året av oklar anledning har börjat växa. När jorden och orangeriet är redo ska den grävas ner vid husknuten och så kan Familjen Bridgerton slänga sig i väggen med sitt blåregn. Det kommer bli så fint att rådjuren tappar hakan.
Någon kan ha varit “lite tidig” med sina odlingar så nu står det plantor huller om buller i orangeriet. Tomatplantor, pumpor, solrosor, stockrosor, palmkål …
Och 21 stycken alldeles för stora gurkplantor.
Kommer garanterat vara självförsörjande på gurkor i år – det är ett som är säkert.
Loading Likes...