Det händer en hel massa konstiga och spännande saker i mitt liv just nu. Mest spännande så klart. Jag springer på en massa möten, kläcker idéer som om jag vore en värpande höna och skriver långa listor. Inte att förglömma: Jag går långa promenader. Det är mitt nya. Och inte helt okonstigt det heller,
Jag deltar nämligen i en tävling. Jag, min syster Ellen, min snubbe John och min svåger Christer tävlar i att gå … längst. Det ni!
Vi använder en app som räknar hur långt vi går, och på en sajt på internet kan man se vem av oss fyra som ligger i topp och hur mycket man måste gå för att gå om alla.
Den av oss som har gått längst den 23 december vinner en spa-dag som de andra bjuder på. En tävling och motionsaktivitet helt i min smak.
Bilden är från i morse när jag är ute på morgonens runda. Inga gympakläder där inte. Jag försöker kvala in som vinnare i tävlingen genom att ta rollen som fashionablast på skogsstigarna. Som Bike in Tweed, med den enda skillnaden att det bara är jag som har nappat på klädkoden. Nåja. Får se om det hjälper i slutändan …
Vakna upp av bländande solskensstrimmor genom tunna gardiner. Frasiga lakan, bekanta fotografier och barndomstrygghet. Söndagen i Värmland började just så.
Spegelbord inne i mitt rum. På fotografiet skönjar du halva jag och min syster Ellen.
Gula löv på träden, kyligt i luften, svampsmörgåsar i magen och mammas röda basker på sned. På promenad runt ängar, längs snirklande grusvägar och förbi en liten, saknad katt. Här är jag klädd i full höstmundering. Hälften hittat, hälften lånat.
Mina hemtrakter.
Efter promenaden gick vi förbi min kusin och hälsade på den här skrutten. Katten Winston som jag och John var kattvakter till i ett och ett halvt år. Storsakn!
Alldeles fulla av kattgos strosade vi sedan hemåt, till mitt lilla hus som gömmer sig bakom ett hav av syrénbuskar och lönnar.
Från andra hållet ser det ut så här. Detta är alltså på baksidan av mitt hus. Till vänster ser du min kusins hus där Winston numera bor.
I lillstugan på gården står den här pjäsen. Det är Johns. Han har önskat sig ett skepp sedan urminnes tider, men aldrig hittat det perfekta. Tills detta hissade segel på en värmlänska nätauktion för ett par veckor sedan. Jag fick äran att ropa in det och mina föräldrar fick äran att hämta det. Nu står skeppet i lillstugan och väntar på att få komma till Stockholm. Hur är emellertid lite oklart, eftersom skeppet möter hela 150 centimeter från för till akter. Men väl på plats kommer den bli så mäktig!
God morgon sailors! Som många av er vet, så for jag på en miniweekend till mitt älskade Värmland för ett par veckor sedan. Jag tog John, min syster Ellen och min svåger Christer under armen, satte mit på tåget och tuffade västerut. Till den friska luften. Till lugnet. Till mor och far. Och till svampmackorna.
Det bästa jag vet när jag kommer hem är att gå genom den lummiga trädgården. Det är min favoritplats. Om jag någon gång köper mig en sommarstuga så ska jag ha en trädgård så lummig att det knappt går att gå raklång genom den. Gärna med små gångar, en liten äng och trollska partier.
Mina föräldrars trädgård är lummig, men kanske inte så igenväxt som jag önskar. Däremot är den proppad till bredden med grönsaker, äpplen, bär och träd. När frosten kommer åker allt upp ur jorden och in i vår gamla jordkällare. Där kan lök, äpplen, potatis och morötter hålla sig hela vintern.
Njut.
När jag lever vardag i Stockholm så jäktar jag hitan och ditan mest hela tiden. Jag tar mig aldrig tid att se mig om. Titta på naturen. Däremot tar jag igen det tusen gånger om när jag kommer ut på Värmlands-landet.
På lördagen traskade jag upp till min moster Katarina som bor två hus bort. Halva släkten bor i trakten och det är lite som Barnen i Bullerbyn. Det ränner barn mellan husen, man äter lunch i ett hus, middag i ett annat. Här har jag ränt mycket kan jag lova. Hon lärde mig att baka bullar, och så brukade jag hjälpa henne att städa. Jag gillade nämligen att vara i hennes närvaro. Hon kunde läsa mig och förstod mig när alla missförstod mig. Här hos min moster Katarina lekte man också “Påven bannlyser” vid den stora lönnen, eller burken som jag har förstått att det heter utanför min lilla bubbla. Och så åt man bakverk, tittade på solnedgången från verandan och klappade katter.
Uppe hos min moster kan man stöta på en och annan sådan här.
Katarina är nämligen hönstokig. Här avnjuter en höna en pastarätt minsann.
Här står jag utanför min kusins hus. På en hög. Taket ni ser längst till vänster, ja, det är mitt lilla hus det.
Vår lilla “gata”.
Suktade lite utanför mitt drömhus som ligger ett stenkast från mitt barndomshem.
På kvällen dukade vi upp för ett parti monopol. Jag blir verkligen hemskt när jag spelar det spelet. Särskilt när det går bra för mig …
Och det gjorde det. Vi körde på “Fri parkerings-pott” och jag tror jag vann potten fyra gånger. Mohahaha.
När det gick som bäst för mig ropade mamma och pappa att maten var klar. Öppnade köksdörren och möttes av det här. Svampsmörgåsar i massor.
Mitt bästa.
Min morgon började med regnsmatterpromenad till Södermalm och fikajobb med laptop och långa att göra-listor på Mellqvist kaffebar. Jag har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv. Idéerna sprutade och tangenterna smattrade som om en ångvält åkte över en bit bubbelplast.
Kappa från Beyond Retro, senapsgula strumpbyxor från H&M, kängor från Gengåvan och läderväska från mammas garderob.
Min kära man John kom inspringande i lägenheten med ett fång rosa rosor i går kväll. Till mig, där jag stod i randig sjukdoms-pyjamas, frisyr på sned, mönstrade mockasiner och påsar under ögonen, lika stora som välfyllda ICA-kassar. Det var banne mig ingen vacker syn ska gudarna veta.
Borrade ner näsan i rosorna, dukade fram middag och finglas.
Den där mannen för mig helt snurrig i bollen minst sagt. Kär. Sockerdrickig i varendaste ven. Lycklig. Min John är världens bästa. Inte bara för att han ger mig rosor så klart, utan för att han gör mig till en bättre människa. Påminner mig om vem jag är, vill vara. Dessutom är han kan vara kommuns peppigaste person.
Rosa rosor.
Detta är för övrigt mina nya, fyndade glas. Klickade hem ett helt gäng på Tradera för nästan inga pengar alls. Jag har varit på jakt efter sådana här glas i flera år, men det var först nu de blev mina.
Ligger för närvarande hemma och kurerar mig, och passar på att kika på hur förra veckan såg ut genom Instagram (heter emmasundh där om du vill följa mig). Den kan sammanfattas med jobb, jobb och jobb. Och en fest och en bilbomb.
Veckan började med att jag gömde mig i min luvkappa. Det hade nämligen blivit kallt. På tisdagen trotsade jag höstkylan, genom att trippa till Riddarholmen iklädd ballerinaskor. Jag och Lollo skulle nämligen på möte hos vårt förlag, Norstedts.
Trippilitripp.
Jag bar sjömansklänning dagen till ära. Ni vet, den här klänningen som jag visade upp. Det blev onsdag och jag började morgonen med en höstpromenad till Stockholmsmässan.
Där var det nämligen Hem & villa-mässa. Blev helt betuttad i de här Sailor-kopparna från Gustavsberg och har inte kunnat sluta tänka på dem sedan dess. Men eftersom jag var tjänstledig i somras för att jobba med boken så lever jag som en kyrkråtta just nu. Se men inte röra.
På torsdag eftermiddag gick jag fest på Damernas Världs redaktion. Jag, stylisten Robert Nordberg, AD:n Caroline Therstam och redaktionschefen Rebecka Edgren Aldén skulle firas av, vilket gjordes med bubbel, ballonger, tårta, presenter, blommor och fantastiska tal av Martina Bonnier. Tårarna sprutade från moi. Milt sagt.
Fredagen kom och hittade den här fina postern, gjord av ToveLisa. Jag gillar ALLT som ToveLisa gör. Än en gång: Se men inte röra.
När lördagen kom hade jag ont i hela kroppen och hade svårt att öppna ögonen. Jag älskar ju att jobba med min bok och alla mina projekt, men ibland blir kroppen så klart trött av att ha två jobb. Lördagen var en sådan dag.
Visade upp att jag var med i nya numret av Damernas Värld. Tyvärr hade det smugit sig in ett litet fel, som jag upptäckte först när en läsare här uppmärksammande det (tack). Tråkigt, men det är ju sådant som händer. På lördagskvällen tog jag på mig finskorna, tog John under armen och gick på utflyttningsfest hos Volang-Linda och David. Där träffade jag bland annat supertrevliga Isabelle Pedersen, ett stycke superskicklig designer (Ida, jag kommer höra av mig snart till dig) och fick jag prata en hel massa med en av mina närmsta kompisar, Chrille. Det var länge sedan. Det blev en tidig kväll, eftersom jag skulle jobba dagen därpå. Trodde jag. För när jag och mina vänner gick till tunnelbanan, smällde en bil inte långt från oss och en annan bil pep i väg i en jäkla fart därifrån. Det kan ha varit en liten bomb, eller så var det bara bensintanken som small. Eftersom vi hade sett allt var vi tvungna att stanna kvar tills polis och brandbilar kom. Helt galet.
Söndagen började med en promenad och sedan jobb, jobb, jobb. Efter jobbet åkte jag hem och jobbade med boken, sedan sa kroppen ifrån och gick och blev sjuk. Det är allt bra det där med kroppen alltså. För jag kände i hjärnan att det blev lite för mycket jobb, men när kroppen säger i från, ja, då är det inte mycket man kan göra mer än att kapitulera. Lägga sig ner under duntäcket, sova och … sova ut. Kommer inte i håg senast jag gjorde det. Herregud vad jag behövde det. Tack lilla kroppen för att du lade mig ner, och förlåt att envisa jag promt försöker pressa dig till orimliga gränser. Jag ska bli snällare mot dig. Från. Och. Med. Nu.
Aldrig sinande tårar, starka känslor, massor av skratt och en fantastisk nyhet. Så har min kväll sett ut. Jag är nämligen precis hemkommen från redaktionen på Damernas Värld. Under kvällen har jag och tre andra helt underbara kollegor avtackats. Min kära före detta chef, Martina Bonnier, höll tal så att ögonen fylldes av tårar, jag fick en prickig klänning signerad en av mina favoritdesigners Maria Westerlind (klänningen ska jag visa upp så snart jag bara kan) av mina gamla finneringaordfina kollegor, en illustration av min överdjävligt skickliga praktikant Linnea (I love you), vackra blommor, en alldeles speciell DV-present (som jag också ska visa upp på bloggen) och massor av pepp från alla kära vänner (ni värmer mitt hjärta). Känslorna är på utsidan, på insidan, ja, överallt. Tänk att ett team, en redaktion, en tidning och en arbetsplats kan trigga i gång ett värmländskt hjärta så till den milda grad.
Inte nog med det. Jag hann knappt komma innanför de ballongprydda dörren på DV-redaktionen innan jag blev varse om att min baby, Damernas.se, som jag har slitit med och utvecklat tillsammans med min redaktion i två år (fram tills för en och en halv vecka sedan) har blivit nominerad till Årets Tidskrift Digitala Medier på Tidskriftspriset 2012. Jag började grina. Och grinet, det liksom fortsätter in på nattakvisten här i det Sundhianska hemmet. Nu ska jag krypa till kojs med min klänning, min alldeles speciella present, mina rödgråtna ögon, Martinas fina ord och med ett varmt hjärta. Och med ett stycke man som stöttar mig mest hela tiden.
Titta vad jag hittade när jag klickade in på underbara Anna Ilebys blogg. Där är ju jag med min cirkusdräkt, min prickiga kjol, mina kashmirkoftor, min favoritvintageklänning och bästa brallan. Skickliga, skickliga Anna, som dessutom verkar ha massor av spännande saker på gång. Jag är mäkta nyfiken.
Vet ni vad förresten? Jag och Anna kommer från samma by utanför Karlstad. Vi har bott ganska nära varandra under hur många år som helst – utan att veta om det.
Jag träffade Anna för ett par år sedan när hon ställde ut på en konstutställning. Jag föll pladask för Anna och hennes vackra konst, och tyckte att hon var så himla spännande som person. Så ofantligt kreativ och skicklig. Och hon håller stilen. Inte bara för att jag får bli klippdocka.
Är det någon som jag önskar att det går riktigt bra för så är det just Anna. Så det så. Hejja dig, Ileby!
Höstuniformen på. Varm halsduk, skörtjackan från H&M, min egensydda pennkjol och skorna med T-slejf från Stadsmissionen. Fullt munderad traskade jag hela vägen till Stockholmsmässan i Älvsjö i morse. Från i morgon torsdag är det nämligen Hem & villa-mässan, och jag är på plats för att hjälpa till i Leila’s General Store minsann. Jag jobbar ju på hennes förlag, Walter and books nuförtiden.
Dagen har spenderats med att packa upp allt från randiga sugrör till emaljkastruller, stylat, fixat och trixat tillsammans med teamet. Det kommer bli hur fint som helst. Vill ni se några sneakpeak-bilder månne?
Jag har bara hunnit med att gå en minirunda inne på mässan, men jag kan redan berätta att det finns mängder av godbitar. Hittade bland annat en underbar, diamantmönstrad kopp från Gustavsberg, illustrerade konstverk och vackra tyger.
Håll i inredningshatten, för ujuju vad det kommer bli svårt att hålla i min redan så magra portmonnä …
