Rosa hår när det är som bäst. Påhittig utöver det vanliga. Och för att inte tala om en skicklig penna. Jag talar så klart om den härliga illustratören Annika Bäckström som har gjort ett porträtt av mig. Snofsigt va?
Loading Likes...
Vilken dag! Pjuu. Jag har ilat fram och tillbaka för att förbereda ett evenemang som är kopplat till min bok. Med ett leende på läpparna. I morgon äger själva evenemanget rum och jag ska ta mängder av bilder, så att ni får se vad som upptar mycket av min vakna tid. Bildkavalkad utlovas, var så säker.
Dagen till ära bär jag en ny, alldeles underbar klänning från Jumperfabriken, strumpbyxor från H&M och skor från Stadsmissionen.
Loading Likes...I vanlig nyveckas-ordning tänkte jag vara lite nostalgisk och visa vad jag gjorde förra veckan. Alla bilder ni ser här kommer från min Instagram (där kan du så klart också följa mig, genom att söka på emmasundh).
Måndagen började med att jag var sjuk. Huvudvärk och uschlig till tusen. Det fick bli sängen för min del både måndag och tisdag.
På onsdag deklarerade jag mig själv frisk och började med att skrämma mig själv genom att ha Iphonekameran vänd åt del hål. Vet inte hur många gånger det har hänt mig. Och vacker det är man banne mig inte. Firade min friskhet med ballerinaskor och med att visa upp den nya vardagsrumsmattan. Ni ska så klart få se en bättre bild än den där. Mattan är ett riktigt kap. Det är min kära fyndarmake som kom bärandes på den där enorma mattan en solig eftermiddag. Han hade köpt den av en antikhandlare för 300 bagare!
När det vankades torsdag sprang jag på massor av möten, tog kort i Bonnier-hissen och tittade på hösten en smula.
Fredagen firades in med en fika med den eminenta Emily Dahl. På kvällen hängde jag med John och fixade i lägenheten. Vår fina lya ska nämligen få vara med i en tidning, så den behövde väldigt mycket kärlek. På lördagsmorgonen pep jag i väg till Retroella och fick landningsbanan (utväxten) fixad. Tack gode gud för Retroella säger jag bara.
Och resten av helgen kan sammanfattas si så här: På lördagen hjälpte jag Volang-Linda och David att flytta in i en underbar lägenhet på Kungsholmen. På kvällen röjde jag i lägenheten inför fotograferingen. Och på söndagen städade jag skafferiet. Gick knappt utanför dörren. Ska bli ändring på dessa fixar-helger snart. Lovar.
Loading Likes...
Det händer en hel massa konstiga och spännande saker i mitt liv just nu. Mest spännande så klart. Jag springer på en massa möten, kläcker idéer som om jag vore en värpande höna och skriver långa listor. Inte att förglömma: Jag går långa promenader. Det är mitt nya. Och inte helt okonstigt det heller,
Jag deltar nämligen i en tävling. Jag, min syster Ellen, min snubbe John och min svåger Christer tävlar i att gå … längst. Det ni!
Vi använder en app som räknar hur långt vi går, och på en sajt på internet kan man se vem av oss fyra som ligger i topp och hur mycket man måste gå för att gå om alla.
Den av oss som har gått längst den 23 december vinner en spa-dag som de andra bjuder på. En tävling och motionsaktivitet helt i min smak.
Bilden är från i morse när jag är ute på morgonens runda. Inga gympakläder där inte. Jag försöker kvala in som vinnare i tävlingen genom att ta rollen som fashionablast på skogsstigarna. Som Bike in Tweed, med den enda skillnaden att det bara är jag som har nappat på klädkoden. Nåja. Får se om det hjälper i slutändan …
Loading Likes...Vakna upp av bländande solskensstrimmor genom tunna gardiner. Frasiga lakan, bekanta fotografier och barndomstrygghet. Söndagen i Värmland började just så.
Spegelbord inne i mitt rum. På fotografiet skönjar du halva jag och min syster Ellen.
Gula löv på träden, kyligt i luften, svampsmörgåsar i magen och mammas röda basker på sned. På promenad runt ängar, längs snirklande grusvägar och förbi en liten, saknad katt. Här är jag klädd i full höstmundering. Hälften hittat, hälften lånat.
Mina hemtrakter.
Efter promenaden gick vi förbi min kusin och hälsade på den här skrutten. Katten Winston som jag och John var kattvakter till i ett och ett halvt år. Storsakn!
Alldeles fulla av kattgos strosade vi sedan hemåt, till mitt lilla hus som gömmer sig bakom ett hav av syrénbuskar och lönnar.
Från andra hållet ser det ut så här. Detta är alltså på baksidan av mitt hus. Till vänster ser du min kusins hus där Winston numera bor.
I lillstugan på gården står den här pjäsen. Det är Johns. Han har önskat sig ett skepp sedan urminnes tider, men aldrig hittat det perfekta. Tills detta hissade segel på en värmlänska nätauktion för ett par veckor sedan. Jag fick äran att ropa in det och mina föräldrar fick äran att hämta det. Nu står skeppet i lillstugan och väntar på att få komma till Stockholm. Hur är emellertid lite oklart, eftersom skeppet möter hela 150 centimeter från för till akter. Men väl på plats kommer den bli så mäktig!
Loading Likes...God morgon sailors! Som många av er vet, så for jag på en miniweekend till mitt älskade Värmland för ett par veckor sedan. Jag tog John, min syster Ellen och min svåger Christer under armen, satte mit på tåget och tuffade västerut. Till den friska luften. Till lugnet. Till mor och far. Och till svampmackorna.
Det bästa jag vet när jag kommer hem är att gå genom den lummiga trädgården. Det är min favoritplats. Om jag någon gång köper mig en sommarstuga så ska jag ha en trädgård så lummig att det knappt går att gå raklång genom den. Gärna med små gångar, en liten äng och trollska partier.
Mina föräldrars trädgård är lummig, men kanske inte så igenväxt som jag önskar. Däremot är den proppad till bredden med grönsaker, äpplen, bär och träd. När frosten kommer åker allt upp ur jorden och in i vår gamla jordkällare. Där kan lök, äpplen, potatis och morötter hålla sig hela vintern.
Njut.
När jag lever vardag i Stockholm så jäktar jag hitan och ditan mest hela tiden. Jag tar mig aldrig tid att se mig om. Titta på naturen. Däremot tar jag igen det tusen gånger om när jag kommer ut på Värmlands-landet.
På lördagen traskade jag upp till min moster Katarina som bor två hus bort. Halva släkten bor i trakten och det är lite som Barnen i Bullerbyn. Det ränner barn mellan husen, man äter lunch i ett hus, middag i ett annat. Här har jag ränt mycket kan jag lova. Hon lärde mig att baka bullar, och så brukade jag hjälpa henne att städa. Jag gillade nämligen att vara i hennes närvaro. Hon kunde läsa mig och förstod mig när alla missförstod mig. Här hos min moster Katarina lekte man också “Påven bannlyser” vid den stora lönnen, eller burken som jag har förstått att det heter utanför min lilla bubbla. Och så åt man bakverk, tittade på solnedgången från verandan och klappade katter.
Uppe hos min moster kan man stöta på en och annan sådan här.
Katarina är nämligen hönstokig. Här avnjuter en höna en pastarätt minsann.
Här står jag utanför min kusins hus. På en hög. Taket ni ser längst till vänster, ja, det är mitt lilla hus det.
Vår lilla “gata”.
Suktade lite utanför mitt drömhus som ligger ett stenkast från mitt barndomshem.
På kvällen dukade vi upp för ett parti monopol. Jag blir verkligen hemskt när jag spelar det spelet. Särskilt när det går bra för mig …
Och det gjorde det. Vi körde på “Fri parkerings-pott” och jag tror jag vann potten fyra gånger. Mohahaha.
När det gick som bäst för mig ropade mamma och pappa att maten var klar. Öppnade köksdörren och möttes av det här. Svampsmörgåsar i massor.
Mitt bästa.
Min morgon började med regnsmatterpromenad till Södermalm och fikajobb med laptop och långa att göra-listor på Mellqvist kaffebar. Jag har nog aldrig varit så effektiv i hela mitt liv. Idéerna sprutade och tangenterna smattrade som om en ångvält åkte över en bit bubbelplast.
Min kära man John kom inspringande i lägenheten med ett fång rosa rosor i går kväll. Till mig, där jag stod i randig sjukdoms-pyjamas, frisyr på sned, mönstrade mockasiner och påsar under ögonen, lika stora som välfyllda ICA-kassar. Det var banne mig ingen vacker syn ska gudarna veta.
Borrade ner näsan i rosorna, dukade fram middag och finglas.
Den där mannen för mig helt snurrig i bollen minst sagt. Kär. Sockerdrickig i varendaste ven. Lycklig. Min John är världens bästa. Inte bara för att han ger mig rosor så klart, utan för att han gör mig till en bättre människa. Påminner mig om vem jag är, vill vara. Dessutom är han kan vara kommuns peppigaste person.
Rosa rosor.
Detta är för övrigt mina nya, fyndade glas. Klickade hem ett helt gäng på Tradera för nästan inga pengar alls. Jag har varit på jakt efter sådana här glas i flera år, men det var först nu de blev mina.
Ligger för närvarande hemma och kurerar mig, och passar på att kika på hur förra veckan såg ut genom Instagram (heter emmasundh där om du vill följa mig). Den kan sammanfattas med jobb, jobb och jobb. Och en fest och en bilbomb.
