Just nu prunkar det i mitt köksfönster av två favoriter, tistlar och hyacinter.
Jag är svag för tistlar och köper minst en kvist i veckan nere på Tellus blommor på hörnet.
Hyacinten fick jag i lördags – när det vankades bokstavsfest (tack, Laura och Sara!) som jag stoppat i en gammal Twinings-burk som jag hittat på en secondhandbutik. Nu letar jag med ljus och lykta efter fler, för hyacinterna passar nämligen perfekt!Voila! Som gjorda för varandra.
När julsäsongen är över byter jag ut hyacinterna mot färska kryddor. Kommer bli finfint i min begynnande köksträdgård som ska bo i fönstret i vår.
2014 års meny har varit minst sagt okulinarisk eftersom den här graviditeten har gett mig smak som en halvfabrikats-suktande 10-åring. Falukorv med makaroner, fiskpinnar med potatis, pizza och köttfärssås och spagetti. Och tacos.
I vanliga fall brukar jag och John äta vegetariskt och mat lagat från grunden, med grönsaker och rotfrukter som grund. Men mina cravings har varit något enklare än så …
Eftersom halvfabrikat har varit mer ett nödvändigt ont än något jag njutit av (och gör sig föga på bild), så skippar jag dem och går direkt på fem finare varianter av dagens uppdrag: En bild på något gott du ätit i år
Är fullkomligt galen i plockmat, och det här beställde jag och John in på Hörte brygga en timme efter att ha varit här. Bästa ever!
Det finns inget bättre än jordgubbstårta under äppelträdet i början av sommaren.
Världens bästa make göra ungefär 100 våfflor till mig, så att jag kan ta med mig till jobbet på självaste våffeldagen. Fina människa.
Det här året har gått i pizzans tecken. Jag, John, Lisa och Per åt oss igenom Österlens alla underbara, ekologiska och megagoda pizzor i början av sommaren.
När mitt gravidillamående tog fart strax därefter så var det bara en sak som alltid gick ner. Pizza från Stockholms bästa pizzeria, Tellus pizza.
Jag älskar att baka bröd. Testa nya smaker, hälla ner fröer och sedan äta ugnsvarma smörgåsar med smält smör. Och gärna iskall mjölk till. Och är det något jag gjort detta år så är det att baka. Det har blivit mycket filmjölksbröd, limpor och fröbröd. Mums!
—-
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
I lördags var det äntligen dags för årets bokstavsfest. Efter sex år är vi nära på F (vi har ett par år kvar till Ö-festen med andra ord).
Hela hösten har gått åt till att outfit-vela inför denna F-fest. Ett tag var jag inne på att vara Fantomen med randiga tanga (mest för att det skulle se så sjukt ut med gravidmagen), Frihetsgudinnan och fullkomligt frigjord (skulle också passat preggomagen).
Men så en dag för ett par veckor kom vi på det givna. Klart att vi skulle vara The Flintstone/ Familjen Flinta.
Och här har ni honom, min man Fred Flinta tillsammans med festens Filosof (David).
Sorry allihopa, men den här fina fisken (Sara) var helt klart snyggast på festen. Och ser ni vem som skymtar i bakgrunden?
Jamen, det är ju Fredrik Reinfeldt (Nina). Han har ju lite mer tid nu när han inte styr landet, så han styrde upp dansgolvet (med sin favoritlåt med Da Buzz) och skumpadrickandet på festen.
FBI (Carin) var stenhård och såg till att alla skötte sig. Ficktjuven till exempel.
Finaste fisken (Emelie).
Ett stycke flugsvamp (Helena) dök också upp.
Och Fredrik kom som fredagsmys, med chips, mysbrallor och snyggaste kamel-tofflorna.
Francoise Hardy (Frida) gjorde svår entré och tittade under lugg hela kvällen.
Till tonerna av Fame dansade detta gullo in, Fatima! Bästa festaoutfiten konstaterade hon, eftersom hon vanligtvis är inventarie på dansgolvet. Så även denna kväll, fast det behöver jag nog inte nämna.
Vilade fötterna i soffan, hos en Farlig snubbe som försökte truga i mig kemiskt avfall. Så farlig.
Fisken igen. För den var så fin.
Alltid lika välklädda Fantomen på Operan (Peter) och Frida Kahlo (Pernilla). Pernilla, du borde ALLTID ha den där frisyren, inklusive blommorna!
Min syster Ellen (ni vet hon som var Estelle på E-festen förra året) hade byggt sig en Flygande matta. Så klart. Inga konstigheter.
Sent på kvällen kom Fakiren (Per) …
… Och den här skapelsen! Ser ni vad det är? Lisa och Per hade åkt hela vägen från farmors 90-årskalas i Mjölby bara för att hinna vara med. Då vill en VERKLIGEN klä ut sig till fitta.
Skulle gärna ha sett Lisas farmors min när Fakiren och Fittan lämnar kalaset …
Två av mina absoluta favvosar här i livet. Mick och Nina.
Fiskaren och flamingon.
Och finaste outfiten! Min gamla vapendragare från studentkorridoren på Lappkärrsberget, Stina, som Frälsningsarmén.
En French Hotdog (Carro)!Freddie Mercury (Erik) hängde på dansgolvet och körde sina moves. Så bra!
Tänk va, att våra vänner vältrar sig i detta varendaste år. Ni knäcker mig!
Fusen fack falla fom fom! Fi fr fäst!
1 december och det betyder att vi ska öppna den första luckan i Emily Dahls julkalender som i år innehåller en hög med nostalgi från året som gått.
Och den första luckan innehåller en bild från en dag jag aldrig kommer glömma:
Efter några dagars härjig bröllopsfest i Skåne roadtrippar jag, John, Lisa och Per Österlen fram. Det är slutet av juni, fortfarande försommarkyligt och ingen av oss har en aning om att det kommer bli den varmaste sommaren i mannaminne. Inte heller att det ska bli den mest omvälvande sommaren som vi upplevt.
Just precis denna dag börjar i Ystad, på ett hotellrum med ett graviditetstest i handen. Jag som smyger till John i sängen, med ett sprickande leende.
Under flera dagar hade tankarna dunkat om en utlagd festklänning som ändå sprack, en kropp som inte orkade dansa till gryning och en begynnande, förlamande trötthet. Det var inte likt mig.
Men jag och John ville inte bli besvikna, så vi väntade. Väntade och väntade.
Och till slut en dag, just den här dagen, vågade vi testa. Och fick svar.
Här i en allé på Österlen gick vi tätt, tätt, magarna pirrade och vi kämpade med att hoppas och samtidigt inte hoppas för mycket.
Vissa sekunder flög tankarna i väg om att kanske, kanske, kanske så skulle det komma en sensommar, då vi passerat den kritiska vecka 12. Kanske skulle det komma en höst som inte gick i samma gråa ton som den förra. Kanske skulle vi möta fallande löv med ett hoppfullt leende på läpparna. En oktober som inte gjorde så satans ont. Kanske skulle vi se första snön med en växande mage. Kanske skulle vi det. Kanske.
Och som jag har mött alla de där dagarna. En potthet sommar som jag bara låg stilla – extremt illamående och orkeslös. Den nervösa sensommaren när vecka tolv gick över i tretton. Oktober när löven föll och det pirrade i magen. Den första snön som föll. I varje upplevd sekund har jag tänkt tillbaka på just den här stunden och svarat mig själv att “jo, det blev precis så, precis så som du inte vågade hoppats på, precis så blev det”.
Livrädd och överlycklig i en och samma känsla.
—-
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:
Du följer mitt liv här på bloggen varje dag, året runt. Genom kluckskratt, hormongråt, pepp och funderingar. Från Värmland till Frankrike, Maui och Gamla Midsommarkransen. Du vet hur mitt kök ser ut, vet vad jag drömmer om och lämnar tankeväckande, peppiga och helt underbara kommentarer som sätter spår. För livet. Sådana där ord som jag kan grunna på i en veckas tid. Du betyder så mycket för mig ska du veta.
Det är som att jag känner dig.
Förutom att jag är sprick-nyfiken på vem du är – en av alla tusentals som klickar in här varje vecka – så vill jag ge tillbaka. Till dig. Och få ta del av en skärva av ditt liv.
Så medan jag laddar in alla bilder från gårdagens bokstavsfest (peppen!), så tänkte jag dra i gång en emmasvintage-klassiker: Har du en blogg som jag kanske älskar?
Tipsa mig om din blogg eller Instaflöde i kommentarsfältet nedan (eller mejla mig på emma@emmasundh.com). Om någon vecka eller så tänkte jag sätta ihop en inlägg med mina nyfunna (eller återupptäckta?) blogg- och instafavoriter, så att vi tillsammans får njuta av nya som gamla inspirerande bloggupptäckter.
Ser så mycket fram emot att få veta mer om dig.
Stor kram
emma
Ja hörrni, nu börjar garderobens utbud tryta en aning. Skulle behöva en pennkjol i varje färg tror jag bestämt.
Har i alla fall skrapat fram en gammal H&M-blus, ett halsband från Paris, en pennkjol från Asos, strumpbyxor från Lindex och skor från Stadsmissionen.
Det blir väldigt mycket o-vintage-strech nowadays. Och en gravidmage vecka 26 på det.
Nu är den lille krabaten därinne ungefär lika lång som en skollinjal.
Som ni vet är jag uppvuxen långt ute på den värmländska vischan, med jord under naglarna och en så häftig naturromans att det värker i hjärtat.
Jag har hittat mitt lilla Värmland i Gamla Midsommarkransen i Stockholm, men ibland blir längtan till lövträd runt knuten, trädgård och knarrande dörrar för stor.
Då flyr jag in i Blocket bostads förtrollade värld. Letar torp för fulla muggar. Och när alla torp är tittade på, ja, då går jag över till hus, villor, gårdar … slott.
Drömmar i husform, längtan efter att ta hand om och vårda ett gammalt hus (har jag sagt att byggnadsvårdare är mitt drömyrke?). Och ett annalkande driv att köpa enorma mängder trisslotter.
Nyfikna på att se mina pinnade drömhus?
Var så goda.
En bit Provence på Gotland. Ont-i-magen-vackert – i varenda vrå. Finns ungefär hundra hus på tomten, så jag skulle kunna ta med alla mina vänner, skapa ett eget rike och leva lycklig tills jag dör.
Vildvuxen trädgård – precis som jag vill ha det.
Och så där rustikt … franskt och ändå så gotländskt. Skulle lätt behålla alla möbler!
God morgon trädgårds-frukost.
Finaste inredningen också. Lampan! Stolarna! Skåpet! Ge mig nu.
Om jag inte skulle flytta till Gotland (vilket jag och John for real har varit inne på ett par gånger), så kanske ett falurött hus i Sigtuna. Det är ju inte så fasligt långt från Stockholm ändå …
På en riktig Astrid Lindgren-gatan, med den lummigaste trädgården, bastu och bibliotek.
Jag vet inte vad jag skulle göra med alla rum, men det är något med sådana här stora, vackra hus som jag faller för. Och puts. Älskar putsade hus, mest för att de påminner om min barndoms drömhus hemma i Värmland (jojk, minsann, jag har ett drömhus där också. Men det är inte till salu).
Och mysiga sovrum med blommig tapet. Åh, jag skulle frossa i tapeter!
Eller här, i det här maffiga huset skulle jag kunna bo. Känna mig lite dansk på något vis.
För visst känns detta hus enormt kontinentalt? Skulle ha ungefär 150 krukor med lavendel där på trappan och kanske en köksträdgård runt husknuten. Fem katter och ett ståtligt fullblod. Lite så skulle livet se ut.
Det var alla drömmar för den här gången. Nu ska jag fylla alla mina tankar med pärlspont, lummigt vilda trädgårdar, tapeter och farstutrappor. Så kanske lant-längtan stillar sig. Ett tag.
100 dagar to go. HUNDRA DAGAR, sedan är det den 8 mars och Cirkus Sundh ska showa sig ut i världen.
Det låter som en smärre evighet, särskilt i dag när jag dövar värsta sortens illamående med att äta fiskpinnar med citron (bästa medicinen).
Man känner sig så himla … härlig. Charmig. På ett fascinerande sätt.
Käkar fiskpinnar som snacks, googlar broddar och stödstrumpor som om det vore ett rafflande avsnitt av “Sunset beach”, fördriver värk-dagar med skräp-TV (alltså, jag slukar ALLT!), lunkar fram med foglossningsbälte (tack du underbara Fabiola som skickade sitt foglossningsbälte på posten – guld värt) och – det bästa, charmigaste och mysigaste – rapar rakt ut.
Jag kan liksom inte hejda mig. Häromdagen skulle jag lämna lägenheten, öppnade ytterdörren och i samma svängande dörr-öppnar-veva rapar jag rakt ut i den ekande trappuppgången. Och rapen tar. Aldrig. Slut. Som en serenad i solnedgången.
Ett hormon-härj på det och showen går sin behövliga svärta.
Tidigare i höstas kan det ha varit så att jag slängde min röda cykel – i ren frustration – i en skog, satte mig på en stubbe och grät en skvätt. Det kan ha varit så. Det kan även ha varit ungefär precis som det här Youtube-klippet. Anledningen? Ingen aning.
Jag försöker intala John att jag är så charmig att det liksom inte får plats i kroppen på mig. Måste ut på något vis.
Allt känns mest av allt … komiskt. Kanske inte riktigt just precis i stunden när jag står där i Årstaskogen, i det vackra, höstliga solljuset, ser min älskade röda cykel fara iväg – över stock och sten – flera meter. Landar med buller och bång i takt med att jag hör min strupe forma avgrundsvrål. Och en John som tittar på mig med chockad, frågande blick. Kanske inte precis just då.
Men ganska snart efteråt så känner en sig lite som en show. Som världens mest oväntade totalshow. En 100 dagar lång show. Det ni!
Det är banne mig inte illa pinkat.
Jag har tagit en paus från snurror, victory rolls och utsläppta, lockiga frisyrer och har istället helt snöat in på hårspännen och hårkammar. Kan. Inte. Få. Nog.
Jag har samlat på mig en hel del vintage-spännen genom åren, som legat och samlat damm i sminkbordets lådor. Tills nu.
I förrigår, när jag var på Söder, smet jag in på Glitter medan jag väntade på Linda och Lollo. Förutom att jag föll pladask för tjejen bakom kassan, så kunde jag inte ta ögonen från det här hårspännet. Så det fick följa med mig hem.
Känns lite som en cocktailfest i håret.
Fint va?
Lika fint att ha på sidan, som att sätta som prydnad i en håruppsättning tänker jag.
Älskar när saker och ting har flera användningsområden så att en kan variera i oändlighet.
I går svängde jag in till stan, gick på jobbmöten, gjorde ett par ärenden och traskade förbi Centralbadet.
Vid ett-snåret mötte jag upp de här tre på Söder. Lollo, Linda och lille Chaplin.
Eller ja, de är ju egentligen fyra på bilden. Den där knodden i Lollos mage (som jag har väntat så länge på) är alldeles strax färdigbakad och klar att komma ut.
Tokfransar.
Och lille charmtrollet Chaplin i sin fina mössa med boll mitt på knoppen som Lollo gjort. Hon är bra skicklig hon.
Kanske sista utflykten innan Lollos bebis kommer. Det kräver Tygverket, för inköp av pysseltyget (ni ska få se vad vi kom hem med!) och fika på kondis.
Wienerbrödssugen preggobert med nytt hårspänne i håret (som ni ska få se i morgon). Fint som snus är det i alla fall kan jag lova.
Några kilo busfrans. Och lyckan att jag ska få barnvakta denna skrutt redan i morgon!
Solen tittade fram precis innan den gick ner. Vi njöt, smet in på kondis, frossade i bakverk och kaffe och sedan åkte vi hem. Lite så såg gårdagens eftermiddag ut.
Voila! Som gjorda för varandra.
Freddie Mercury (Erik) hängde på dansgolvet och körde sina moves. Så bra!
