Ah. Imorgon börjar det.
Jag har gått runt hela veckan och längtat till att börja jobba. Dra igång. Men nu, mitt under brinnande söndagkväll, har jag sådan separationsångest.
Barnen är så taggade på förskola, men helt plötsligt är det … jag som inte är det.
10 veckor har vi varit haft semester. Eller ja, semester och semester, det är väl en definitionsfråga som egenföretagare. Både jag och John har jobbat och varvat barn med jobb (hej utmaning). Men så här i sista timmen, när barnen gått och lagt sig, en pussat kinder god natt och de sträckt sina små armar kring ens hals, ja, då börjar jag funderar på vad som var så himla härjigt.
Ja, jag har sämst minne. Har alltid haft. Glömmer ständigt bort jobbiga prövningar, men ömmar för de härliga glimtarna. Liksom lindar in dem och vårdar dem, låter dem ta över och måla skiten ur alla prövningar. Oerhört selektivt, och ibland naivt. En ganska bra egenskap, för det blir ganska färgglatt även om förutsättningarna och själva målarduken går i svart.

Ja, så där är det, förutom vissa saker som så klart etsar sig fast för livet. Där jag har svårt att glömma. Men sådana där vardags-betongklumpar med bajs på, de minns jag aldrig särskilt länge (även om de varit rejält bajsiga just i stunden).
Som när jag skulle betygsätta min första graviditet och gav den en stark 7:a. John tittade häpet på mig och började rada upp illamående, sammandragningar, foglossning från vecka 12 och att jag var i stort sett sängliggande de sista veckorna. Haha, jag i ett nötskal. Fick sänka den där 7:an till en 4 sen för övrigt. Men jag var glad, det hade ju kommit ut en unge, så måste ju graviditeten varit bra, eller?

Nåväl. Imorgon börjar jag jobba. Och det kommer bli en intensiv höst, med boksläpp, projekt, föreläsningar, klimatfrukostar och mycket flängande. Jag har försökt att planera in hemmadagar, andningshål och mjuka, fina saker. För även om jag är en social katt, så behöver jag lapa mjölk i min ensamhet ibland.
Herregud vad många liknelser i ett och samma blogginlägg!?!?!

Börjar morgondagen med att gå till frisören och kapa sommarrufset en aning. Och så ska jag styra upp veckans mest spännande: säsongens första klimatfrukost med tema inredning! Tjohoo!

Är ni med mig? Snälla, säg att ni är det? Behöver er den här hösten <3

Det här är jag just nu. Såååå förkyld, igentäppt och orkeslös att hälften vore nog. Men ändå rätt skönt (intalar jag mig) att riva av det här nu istället för när en kommer tillbaka till stan.

För visst är det en garanti, hahaha? Att inte få både och?
Nä, okej, gott försök.

Hoppas innerligt att jag är frisk imorgon, för då levereras 1,5 ton grus till vår grusgång …. eh.

God morgon!
Sista söndagen på torpet, och bara några ynka dagar kvar tills det är dags att återvända till verkligheten. Gah, så dubbelt det där. Saknar vännerna i Stockholm, men älskar ju den här platsen djupt. Nåväl. Det kommer bli en del göttande i Gotland även när jag kommer tillbaka till Stockholm för jag jag lever snabbare än jag bloggar, hahaha.
Här kommer exempelvis en gäng bilder från en mulen, regntung dag för ett par veckor sedan, när vi åkte in till Visby för att göra ett par ärenden och passade på att gå runt bland stockrosorna inne i stan.

Så overkligt vackert precis överallt.

Särskilt i Botaniska. Är inte det här världens vackraste plats?

När vi sprungit av lite spring så började vi bege oss till nästa stopp. Men första ta kort på alla fina hus så klart.

På eftermiddagen lämnade vi Visby och begav oss norrut, till Maria, Jossi och deras två barn som bor … eller ja, bodde … på Själsö. De var mitt i flyttkaos, men bjöd in till lite fika och lek. Och shit vad våra barn trivdes där. Ville aldrig åka hem. Bra betyg, Maria!

Här, i världens finaste hus från 1930-talet, skulle de bo ett par ynka dagar till. Fyllt med Marias fantastiska kreationer överallt. Som de här fina sängarna.

Och de här som Maria gjort under namnet Tellkiddo.
Maria alltså. Så härlig, öppen och vettig. Hon kvistade fram till mig i en lekpark i Visby för ett par år sedan, kanske två år sedan, och här stod jag nu i hennes fina hus. Mitt i en flytt. De har nu bosatt sig i Stockholm, så nu hoppas jag på att vi ses där istället. Eller ska jag säga “också” kanske.

Hur fluffig och härlig?
Pja, det var allt för denna dag.