Precis nedanför vårt hotell i Paia sträckte en underbar sandstrand ut sig som en båge. Jag och John gjorde nya avtryck i den släta sanden, medan havet fylldes med surfare med solblekta, rufsiga kalufser.

Vi slog oss ner i sanden, blundade och pustade ut.

Med jämna mellanrum var jag tvungen att svalka mig i havet. Det forsade in vågor in mot strandkanten. De såg så harmlösa ut, men fällde mig i en handvändning. Vips så gjorde jag en tre-fyra kullerbyttor ner i plurret.

Invigde min nya solhatt som jag köpt inne på secondhandbutiken Savers för en spottstyver.

Och underhöll John från strandkanten, med en nätt liten show. Skojsiliskojs, spexilispex.

Efter en hel dag på stranden i Paia cabbade vi ner, torkade håret i vinddraget och begav oss mot andra sidan ön.

Vi kom fram i skymningen, lagom till solnedgången.

Vi checkade in i på ett gammalt 1970-talshotell. Om Sue Ellen hade semestrat inkognito på Maui hade hon definitivt bott över på detta hotell.

När vi hade ställt in väskorna på rummet gick vi till stranden för att se solnedgången.

Kryssade mellan vadande i havet, sandstränder och vita stenar.

John.

Till ljudet av skvalpande vågor såg vi solen gå ner vid horisonten. Det blev fullständigt kolsvart och sedan försökte vi ta oss hem. Det var svårt kan man lugnt säga.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!