Fyra lata dagar ute på landet. Med en lurvig katt i famnen, pyjamasen på armlängds avstånd, friska promenader i skogen och 11-kaffe tillsammans med mamma, pappa och John. Precis vad jag behövde. Det här är mitt vattenhål. Jag måste liksom åka till landet, till Värmland, med jämna mellanrum för att fungera.
Där kan jag skrota runt i för stora koftor, äta små praliner till frukost, sova djupt i manglade lakan och titta ut på ängarna från köksfönstret. Och pusta ut.
Här är jag uppvuxen. Bland lador, äppelträd och total tystnad.
Katten Sockan tog efter de lugna stegen jag tog. Hittade en favoritplats.
I vardagsrumsfönstret.
Där låg han, kurrade högt och gnydde åt småfåglar som flög förbi utanför fönstret.
När solen nådde sydgaveln traskade jag ut och drack kaffe på en naggad bänk. Virade en filt runt benen och spelade kort med John.
Törpet mitt. Den bästa plasten jag vet. Nu kalt och fruset, men annars lummigt och varmt. I bildens högra hörn har vi en historisk plats. En sommar under slutet av 1980-talet kom dagen som jag hade väntat på. Medan kompisarna åkte på semester till Grekland, Disney land eller fick ett nytt badlakan på Mallorca, stod jag inför något mycket större. Jag skulle få mitt eget trädgårdsland. Det var ungefär 1 x 1 meter och jag fick så VAD JAG VILLE! Den stora lyckan. Jag sådde brudslöja, morötter och rädisor. jag ägnade flera timmar åt att mödosamt göra små skyltar, vattna och kratta. Och sedan … vänta.
Vid det här laget förstår ni nog vilken lantis jag är i grunden. And still are.
Efter solkaffe gick det promenad. Förbi huset och kullen som pappa alltid körde fort förbi för att det skulle pirra i magen. Ner för backen där solbussen aldrig kom upp om vintrarna och ett häls eller två på bekanta ansikten.
Mammas överfulla bokhyllor.
Truten. Han har stått där i urminnes tider den där truten. När jag var yngre och ställde till med FF-fester var truten alltid med. Ofta på dansgolvet. Eller agerade hatt på någon av gästerna. Stackars trut.
Utsikten från mitt sovrum. Äppelträd, krusbärsbuskar och ett utedass som min syster har byggt. Min farbror Gunnar brukar alltid säga att man ska ha byggt en monument innan man dör. Det här är min systers monument. Själv filar jag fortfarande på mitt. När jag var liten låg det en damm framför dasset. Den hade en liten plank över sig, så att man kunde balansera över vattnet. Dammen var överväxt med blommor och porlade alltid om natten. Där kunde man också släcka törsten under kurragömman, för där kom dricksvatten ur en liten fontän. Dammen växte igen med tiden och i takt med att kurrigömmans barnben slutade springa upp stigar. Nu finns inget kvar.
Loading Likes...
Helt fantastiska bilder! Och härligt att höra att det finns fler som förstått det här med 11-kaffet;) Stor kram och tack för din inspiration! /Fru Vintage
Lite nördigt jag vet (men så är man ju bibliofil också) men min favorit är din mammas bokhyllor!
Fint inlägg Emma, men jag känner mig nödgad att göra en anmärkning. Det heter faktiskt LANNE! 😉
SANT!
Vilka härliga bilder!
Kjære Emma, nå var det utrolig fint å klikke seg inn på bloggen din igjen! Nå har jeg hatt besøk av kjæresten min i fem dager, så jeg har nesten ikke vært på internett i det hele tatt, men nå har jeg tatt det igjen. Jeg har hygget meg med å lese om bryllup, pyssel, reiseoppskrifter og borddekorasjoner. Mes av alt elsker jeg kattebildene, hihi. Takk for en fin onsdagslbonus! Klem fra Paris!
Hej! Åh, va jag tycker mycket om din blogg. Du ger så mycket energi och utstrålar genom dina bilder och ditt språk så mycket värme och godhet. När jag känner mig lite vilsen och deppig brukar jag kika in på din blogg och då hamnar jag lättare på rätt köl igen och blir lite gladare,kärleksfullare, tacksammare och mer accepterande mot mig själv och min omgivning. Tack!
♥♥♥♥♥
Åh, jag tror jag vet precis vilken backe din pappa körde fort i för att det skulle pirra i magen. Jag känner igen den lilla stugan där det då bodde en man med skinnjacka och moped. Vi körde den vägen till vår båt när jag var barn och pappa gasade alltid på lite extra precis där. Ifall det nu är samma lilla stuga…
Men alltså vad underbart att ha en kittel-i-magen-kompis!
Eller hur! 🙂 Åkte förbi den lilla stugan igår, men det var min kompis som körde så det blev inget pirr i magen… 😉