Det är onsdag. Det är säsongspremiär för min rutiga höstkappa och strumpbyxorna har åkt på, fast jag vet att de kommer att hasa ner till knävecket framåt lunch. Grått dis ligger över Stockholm och det har blivit höst. Och kallt. Så oroande, främmande kallt.
Jag går förbi en löpsedel som pratar om trygghet för Sverige, tillsammans med en infälld bild på en välbekant nuna. Det är han, vars politikervänner pratar om trygghet ena sekunden och slår med järnrör i andra. Han är signerad SD, precis som hon som önskar livet ur ensamkommande asylsökande flyktingbarn på ett internetforum, han som jämför invandrare med skadeinsekter och hon som visar upp sin hakkorsprydda arm.
På en TV-skärm flimmrar en finansminister förbi när han talar om att vända på varenda krona och sätter en prislapp på invandrande människors huvuden. Kött och blod blir till dollartecken. Är detta trygghet?
Klappar på min växande gravidmage och viskar att “du därinne, jag ska göra världen varm för dig”.
Jag tar tunnelbanan till Slussen, slingrar mig fram bland stressade människor som tittar rakt fram, igenomen och förbi. Får en armbåge i den växande magen av en hålögd kvinna som försöker ta sig fram i folkmassan. Hon låtsas inte om det, troligen för att hennes armbågar har gått som en centrifug genom perrongen. Men det är inte hennes fel, det vet jag ju, för egentligen är ju hon som jag. En snäll filur, som kanske drömmer om torp på landet och tycker om att skratta. Men just nu minns hon inte hur man drömmer. Inte hur man skrattar. Hon jobbar troligtvis 200% på sitt jobb, mest för att chefen insett att det är mer lukrativt att bränna ut folk på löpande band än att ha två anställda.
Men jag vet också att en dag tar det stopp. Precis som det gjorde för mig.
Jag klappar magen och viskar “lille vän, jag ska göra den här världen frisk för dig, vänta bara, snart så mår världen bättre. Och jag ska lära dig skratta, för nu minns jag hur man gör”.
Det är inte längre “Survival of the fittest” som gäller, utan” survival of the superman”. Ju mindre människa du är desto bättre. Men jag vägrar. Vägrar vara robot. Jag vill ju vara jag. Den där människan med svidande känslor, empati och värme. Som skrattar alldeles för högt, stundvis är för översvallande mot nya bekantskaper, inte tvekar att tala om för andra människor när de får mitt hjärta att banka. Och är snabb på att byta stela handslag mot varma kramar.
Och när du, lilla vännen, är här om ett par månader, så ska jag visa att det är precis så man målar världen i färg.
Byter tunnelbana mot Fruängen och blir sist in i sällskap av en gammal tant med käpp innan dörrarna stängs. Det är fullt i tunnelbanan, folk sitter med näsan nere i sina Iphones och det är tyst. Så ofantligt tyst, fast vi är så många. Någon råkar titta upp mot den gamla tanten, men inser snart sitt misstag och tittar ner på sitt scroll igen. Låtsas inte se käppen, det fårade ansiktet och livet som levts så länge.
Jag vill helst av allt säga till alla i vagnen att “sitt för all del ni söta ni, för när ni blir gamla och grå får ni stå”, men jag vet ju också någonstans att det inte är deras fel. De är bara vana att rå om sig själva, inta ta hand om andra. För det är så vår värld ser ut.
Inte deras fel.
Lägger en hand på magen och tänker att “lille vän, du och jag vi ska banne mig ställa oss upp när någon annan behöver vår plats. Är du med på det? Tillsammans kan du och jag göra världen omtänksam”.
Jag går av tunnelbanan i Hornstull, möts av en vägg av avgaser. Så fort jag är innanför tullarna känns det som att köra upp två cigaretter i näsborrarna, med glöden inåt. Tar sikte mot Midsommarkransen, där jag bor. En oas precis utanför stan, omgiven av lummiga parker, lundar, berg och vatten. Där är luften så frisk, eller ja, den är inte tillräckligt frisk för att man ska kunna bygga en enda skola (på grund av luftföroreningarna), men den är i alla fall i 2014 års måttmätt “frisk”. Just precis där, i pittoreska Midsommarkransen jämnas parker och vildvuxna skogsgläntor med marken. Här ska nämligen fler bostadshus uppföras – något som ger rejält med klirr i kassan. Området är nämligen så omtyckt och mäkta populärt – på grund av sina vackra grönområden. Grenarna på de maffiga, gamla träden i lundarna börjar bli allt kalare och det går inte längre att bada i vackra Vinterviken, eftersom platsen är så förorenad att det är “rent” hälsofarligt att ta sig ett dopp.
Klappar på magen och viskar att “jag vill ge dig naturen, vida ängar, löv i träden, frisk luft och sommarnattsbad. Jag ska ge dig det”.
Promenerar hem över Liljeholmsbron och fyller lungorna av bilköns parfym samtidigt som jag ursäktande klappar magen. Den där älskade magen, där framtiden ligger.
Jag vet inte vem du är, men det spelar ingen roll för mig. Det spelar ingen roll om du är pojke eller flicka, för när jag är klar med den här världen så är kvinnor och män lika mycket värda, får lika lön för samma arbete och har samma chanser i livet. Det är det finaste jag kan ge dig. Ett värde. För det är det inte alla som har.
Viskar att “på söndag, då, då ska jag rösta för dig lille vän. För att du ska leva i en värld där vi tar hand om varandra, där vi kan picknicka i parker och bada i sjöarna. Och jag ska rösta för att du, och dina medmänniskor, ska ha ett värde. Utan prislapp.
Jag vill skapa ett land där inte allt – hela tiden – handlar om att maxa plånboken. Med naturen och människor som insats. Jag vill skapa ett land byggt på värme, medmänsklighet, stora visioner och vackra drömmar. Ett land där man minns hur man drömmer, minns hur man skrattar, minns vad livet är.
Ett land som finns till för alla, där alla har en plats och ett värde. Ett medmänskligt land som jag kan vara stolt över.
På söndag röstar jag för att göra skillnad.
Jag röstar för att slippa berätta för mina framtida barn att jag inget gjorde när nazister marscherade in i vår politik, med hakkors på ena armen, ett järnrör i det andra. Ett Sverige som stängdes för dem som behövde vårt fina land som mest.
I min trygga sfär, här i Midsommarkransen, kommer jag aldrig kunna förstå hur det är att komma hit, på flykt undan våld, terror och otrygghet. Men det halmstrå av förståelse som jag kan greppa efter är vad jag själv skulle vilja ha om jag var i samma situation. Om jag flydde från förtryck, förföljelse eller med risk för mitt liv så skulle jag vilja ha trygghet, ett värde bortanför dollar-tecknen, en fristad från terror och ett öppet land som tog emot mig med värme.
Jag vill skapa det landet, därför röstar jag på söndag. Och jag hoppas att du också gör det. Tillsammans kan du och jag göra skillnad.
Rösta vad du vill, men rösta med hjärtat, på en värld som ni själva skulle vilja möta om det var ni som var utsatta.
Själv kommer min röst att hamna på Fi, i hopp om att beröva SD sin vågmästarroll. Men också för deras skarpa miljöpolitik och deras antirasistiska och medmänskliga jämställdhetssyn (där alla människor ska ha samma chanser i livet). Det är det finaste jag kan ge min växande mage, men det är också det finaste jag kan tänka mig att ge dig.
#ImittSverige tar vi hand om varandra. Oavsett kön, bakgrund och härkomst.
Klicka även in hos fantastiska UnderbaraClara, Emily Dahl, Elsa Billgren, Bonjour vintage och Jessica Silversaga och läs om hur de vill att Sverige ska se ut. Tillsammans gör vi världen lite varmare.
Använd taggen #imittsverige på Instagram, Facebook eller Twitter och dela med dig av hur du vill att det ska se ut i ditt Sverige. För att läsa andras inlägg under samma hashtag, klicka här. Och glöm inte att rösta på söndag!
Loading Likes...
Fantastiskt fint skrivet! <3
Oh Emma! Tack, så himla bra och vackert. Älskar dig vännen. Upp till kamp!
Så vacker och så bra! Själv är jag feg och vågar inte riskera att min röst på FI gör att SD blir det tredje största partiet istället för MP, därav går min röst till MP. Men som du säger, det viktigaste är att man röstar och att man gör det med hjärtat!
SÅ bra skivet! Den delas på Fejjan!
Så vill jag att vårt Sverige ska vara! ♥ kärlek till dig och lillen i magen!
Gåshuden efter det här: kronisk.
Så väldigt bra skrivet och så sant! Det är precis så jag också tänker!!
Så fint att jag grät lite!
Åh Emma vad vackert du skriver! Jag sitter här med mitt eget lilla knyte i famnen och tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser dina ord. Jag vill viska det du skrivet i örat på honom men då vaknar han. Så istället koncentrerar jag mig allt jag kan och tänker på hans mjuka kinder, skrattande ögon och knubbiga små händer. För honom ska jag göra världen varmare. För honom ska jag göra allt.
Så vackert skrivet! Det alla föräldrar vill ge sina barn, får man hoppas. På söndag har vi chansen att ta ett steg mot en bättre värld, hoppas alla tar den.
Finaste Emma! Jag satt just på 4:ans buss och åkte genom stan när jag läste ditt inlägg. Jag åkte över Västerbron, min vackraste plats i hela Stockholm, när jag samtidigt läste ditt inlägg. Jag fick blinka så många gånger för att inte börja gråta på bussen.
Ditt inlägg var så himla fint. Att jag skulle rösta på att parti som vill ha ett solidariskt Sverige var sedan länge självklart, men det finns ju flera och i över en vecka har jag haft en sån ångest för att jag inte vetat exakt vad jag ska rösta på. Nu känner jag mig plötsligt lugn, för nu vet jag att jag bara ska följa mitt hjärta. Men ditt inlägg har inte bara fått mig att veta vad jag ska rösta på. Det har också fått mig att vilja göra mer. Från och med nu vill jag bli bättre på att resa mig på bussen. Alltid se de som sitter på gatan. Göra mer. Vilja mer. Förvänta mig mer. Tack! <3
Såååå himla fint! Blev alldeles rörd!
Pingback: #imittsverige ‹ Kammebornia
Så väldigt fint skrivet. jag sitter här instängd på mitt kontor med en mage som buffar och knuffar och förväntas komma till oss inom kort. Och jag vill inget hellre än att det lilla livet ska få uppleva det som är LIVET. Leenden från främlingar på bussen, höstlöv i tusen färger som man kan hoppa omkring i, saltstänk från vågor, vildplockade björnbär från snåren längst vägen och det vackraste ändå – medmänsklighet.
Tack för ett viktigt inlägg. Det handlar om vad vi vill lämna över. Jag är också på: http://www.kammebornia.se/imittsverige/
Varm kram!
Så fint att du skrivit det här Emma! Tänk om vi fick mer sånt här från politiker och “andra bestämmare”, liksom en tydlig bild och vision om vad vi vill med vårat land, tillsammans. Fint initiativ av er fem!
Så vackert skrivet och vilken viktig text! Den fick mig att börja gråta. Jag känner igen mig i allt, väldigt träffsäkert beskrivet! Har precis röstat idag utomlands på konsulatet. Det känns otroligt viktigt att faktiskt rösta och utnyttja sin rösträtt för att kunna påverka. Förhoppningsvis kan min röst påverka så att det blir en politik som faktiskt kan vara med och verka för ett jämställt samhälle och att SD inte får något att säga till om. Kram
Alltså bara själv titeln “Jag ska göra världen varm för dig”, det är den finaste rubriken jag läst på länge. Som en boktitel som får en att köpa boken utan att ha läst baksidan, eller finaste dikten om kärlek till ett barn, en älskad livskamrat eller en vän. Bra skrivet Emma! Heja dig och din framtidsönskan!
Så bra och viktigt inlägg! Har en liten son på sex månader och jag känner precis som du, jag vill göra allt jag kan så att han får växa upp i en värld där medmänskligheten är stor, alla lika mycket värda och en miljö som man mår bra i! Det är underbart att du sprider ordet så att fler och fler får upp ögonen om vad som håller på att hända med vår värld! Jag ska absolut rösta på söndag, rösta för mitt barns bästa! Tack för en fantastisk blogg och grattis till fina magen:)
Så otroligt vackert skrivet. Sitter här med tårfyllda ögon och kommer göra allt som står i min makt för att göra världen till en lite mer kärleksfull värld. Tack för att du är så inspirerande!
Så fina ord, de går rakt in i hjärtat. Jag ska rösta för att du ska kunna ge den lilla människan i din mage den värld hen förtjänar.
Fint att se dig idag. Mitt i allt det där när folk inte såg varandra så fick du mig att le. Det var fint. 🙂
Åh alltså brukar inte kommentera men det här gick direkt in i hjärtat! Helt fantastiskt skrivet, sätter fingret på de flesta funderingar jag haft på sista tiden. Har liksom flera andra här delat på facebook, för att göra skillnad. Och för att slippa berätta för mina framtida barn att jag inget gjorde när nazister marscherade in i vår politik, med hakkors på ena armen, ett järnrör i det andra.
Tack för ett välskrivet inlägg i dessa valtider!
Så bra du skriver, blir verkligen berörd. Hur kan något som är så lätt vara så svårt? Medmänsklighet är det finaste vi har!
Hela dagen har jag gått omkring och varit så arg. Arg på alla som är rasister. Arg på alla som vill rösta på SD fastän en gång på gång försöker lägga fram om vilka slags politiker de egentligen är, vilken människosyn de har. Jag har känt mig maktlös och stundtals tappat tron på Sverige. Framför allt har jag varit arg.
Så läser jag ditt inlägg, och tårarna börjar rinna. Med tårarna så rinner även all ilska bort. Du, Emma Sundh, ger mig tillbaka tron på att Sverige kan bli ett vackert land. Ett land där alla kan känna sig välkomna och trygga. Där alla är lika mycket värda. Du, med dina ord, gör mig glad och hoppfull igen!
All kärlek till dig!
Hej, allas röster i det här valet är så himla viktiga. Just därför har jag gjort ett gäng bilder som man kan använda sig av i sina sociala nätverk för att peppa alla som funderar på att ligga kvar på soffan att istället gå till vallokalen och rösta. De finns på http://din-rost-ar-viktig.tumblr.com och instagram under @dinrostarviktig Dumpa, dela, whatever…
Så himla bra och känslosamt skrivet! Blev riktigt berörd av ditt inlägg!
Det är första gången jag är inne på din blogg men definitivt inte den sista! Tack! Kram Åsa
Jag röstade på Fi idag, för min skull och för mina barns. Kändes jäkligt bra!
Om inte Fi når 4% hoppas jag ändå att den här kraften, viljan, inte är förgäves. Något håller på att hända! Tro på det, och rösta som hjärtat vill, inte på vad som är mest strategiskt. Om alla tänker att en röst på Fi är bortkastad kommer vi ju ingenvart.
Håller med dig i allt! Men bostäder tycker jag måste byggas för det är oroväckande hur ont om bostäder det är. Men det är klart att man måste ta hänsyn till en grön stadsmiljö!
Så himla fin text, och vad jag hoppas att vi nån gång kan få det där samhället där vi inte slits sönder
Tack så fint! Du fick mig att gråta.
Pingback: #i mitt sverige | Händelsevis
Så vackert! Jag hoppas verkligen att vi får se en förändring på måndag!
Emma! Vilken underbar och välskriven text och sådär mitt i prick att det känns allra längst in… Som jag önskar att åtminstone några av alla de som gått vilse på vägen läste detta. Tack!