Så kom dagen då min rosa buss hittade ett nytt hem. Det var en lååååååång process vill jag lova.

Att bestämma sig för att sälja torpet var ett svårt beslut. Att bestämma sig för att göra sig av med bussen var om något ett ÄNNU svårare beslut, eftersom jag tvärsäkert vet att jag aldrig kommer att stöta på en rosa buss från 1960-talet igen. Så det kändes så fint när det stod klart att Lyckliga gården skulle ta över den. Elin, som driver Lyckliga gården, känner jag sedan länge, och jag visste att bussen skulle få det bra där.
Efter att luskat och dragit i bogeringsmöjligheter hela långa sommaren (tydligen var det fler människor på ön än vi i somras, och det fanns så klart mer akuta problem att ta tag i än att flytta en buss) stod det klart att det inte gick att bogsera till Lyckliga gården. TILL Lyckliga gården skulle funka, men sista biten var den aning riskabel så att säga.

Så lagom till att flyttlasset kommit fram til Värmland så var vi tillbaka på ruta ett. Och nu var vi inte längre på ön. Så det har varit knepigt, minst sagt. Sedan la jag upp ett inlägg på Instagram och det bara ramlade in erbjudanden, bud och härliga personer som ville ta sig an denna godbit. Jag blev så himla glad över att det fanns ett sådant intresse för denna buss som jag kommit att älska så mycket, trots att den sett sina bästa dagar. Jag hade gärna sett bussen på flera ställen, men så en kväll ramlade ett mejl in från Jessica. En person som jobbade på mitt stammiscafé, som alltid mötte mig med ett leende, och som jag sprang in i varje sommar på Gotland. Ni vet, en sådan där person som en gillar på stubinen.

Jessica driver en loppis på östra Gotland som heter Skatan & Ruth, i närheten av platsen där jag började mina Gotlands-somrar tack vare en drös med vänner. Så det kändes givet. Jessica skulle få bussen.
Så tidigare veckan, precis innan jag ska börja föreläsa i Säffle får ett mejl från Jessica där hon visar bilder på när bussen bogserades. Så fint! Jag blev så himla glad och sjöng hela vägen hem från Säffle.
Där kommer den ha det bra. Och det bästa är att Jessica sagt att jag får komma förbi och klappa på den om jag har vägarna förbi Gotland.
Det har varit svårt att lämna Gotland, alla vänner där och platser som betytt så mycket. Stigar där mina barn tagit sina första steg. På ängar där jag fick första värkarna när jag väntade Bodil. Och så mycket lycka.
Det känns ändå fint att kunna återvända till något där på ön som får stå symbol för alla de där viktiga åren. Och kunna visa barnen att bussen – som de älskar – får älskas dubbelt upp och igen och igen.
Det känns fint tycker jag.

Den här sommaren var ju lite upp-och-ner. Min vanliga lunk – jobba järnet under vinter och våren, jobba aningen lite mindre i juni, vara “ledig” (med det menar jag att endast blogga) i juli och mjukstarta i augusti – vändes upp-och-ner på grund av pandemin. Alla jobb försvann i slutet av mars, april gick åt till vabb och att svara på avbokningar. Maj och juni handlade om att försöka återuppfinna mig själv och dra igång @planbpodden. Juli, när jag skulle vara ledig, började jobben droppa in och i augusti flyttade vi ur torpet.
Så ja, det är kanske inte konstigt att det känns som att kameran är full av bilder som aldrig nådde bloggen.
Så nu lever jag om sommaren genom denna kanal istället.

För första gången i torphistorien var vi självförsörjande på gräslök. Det växte och växte och jag åt som en tok tillsammans med färskpotatis och annat smarr. Detta måste vara min favoritblomma, jämte nepeta, solhatt, pion och kaprifol.

Trädgården på torpet var vildvuxen …

Och de första veckorna i juli gick både jag och John runt med lie. Morgonpigga John gick upp i gryningen när en SKA slå gräs, medan jag tog kvällspasset. Svettig in i bara knävecken sjönk jag ner i trädgårdsstolen efteråt, drack en öl och såg solnedgången. Vi ägde så mycket mark att det lätt skulle varit som ett månadskort på gymmet.
Förr i tiden samlades en ju i gryningen för slåttern och jag kan så gå igång på den tanken. Jag gillar ju att umgås och kan på riktigt inte tänka mig en göttigare start på en försommardag. Vem har jag blivit?

Trädgården vid torpet prunkade, jag rensade ogräs och sörjde samtidigt att jag inte skulle se höstens blommor blomma här. Tänk ändå, att denna perennrabatt inte fanns när vi flyttade in. Det var bara gräsmatta här.
Hoppas de nya ägarna tycker om den lika mycket som jag.

Det blev regn och rusk i juni, och det var så mysigt. Vi satt och kurande inne i köket med tända ljus och fika.

Katten låg i fönstret och njöt av svamlet.

En så tydlig day off.

Trädgårdslandet var fortfarande igenväxt och gången likaså. Den var sned efter vinterns stormar och humlen hade knappt växt en meter. Jag undrar just hur det ser ut nu.

Vallmorabatten hade jag glömt att jag anlagt. En sådan fantastisk överraskning när en anlände.

Höstsådd – bästa grejen! För jag glömmer alltid vad jag sätter och så blir det en liten överraskning. På nästa ställe ska jag sååååå föra bok på allt jag pillar ner.

Fyllde ögonen med det här och försökte lära mig den där sången med rörelser om hur en ser skillnad på de olika sädesslagen. Uppväxt på landet och jag kan med näppe skilja dem åt.

Jag badade. Gör alltid bomben. Det liksom passar med min natur på något vis.

Fyllde pallkragarna med gräs och satte små fröer trots att det var tok för sent.

Värmeböljan kom.

Vi åt lunch i skuggan av äppelträdet …

Åkte och badade gjorde vi också.

… På vägen hem besökte vi Berså.

Där det blev fika i vanlig ordning.

Och en kik in deras café. Så fint.

Att ta ett kvällsdopp i badkaret var kutym.
Och vissa dagar doppade jag huvudet däri och satte en blöt handduk på huvudet.
Det var så varmt, så varmt.

Nästan varje kväll ville Bodil gå till kossorna. Hon vill ha fyra stycken när vi flyttar ut på landet.

Vi åkte förbi våra kompisar i Visby och möttes denna fantastiska skylt.
Vill tapetsera den på ögonlocket och aldrig glömma.
Plockade som bara den!

De bor nära havet så vi gick ner för att bada.

Gjorde flädersaft av all fläder.

Och stökade mest av allt på torpet. Lekte med barnen, rensade torp och försökte få styr på allt.
Ska snart visa hur juli såg ut, och så njuter vi sommar så mycket vi bara kan (och så länge jag är sjuk, hehehe).

9 dagar kvar på torpet. Och jag rensar som bara tusan inför helgens loppis.

Och något som måste säljas inför flytten är två stycken enkelsängar. De har stått på övervåningen på torpet, det som är vårt gästrum, så de har bara använts sporadiskt och sällan. Med andra ord som nya!

Sängarna är från IKEA, modell Snarum, madrass + bäddmadrass (+ sängben), medium fast, Talgje, 80×200 cm. Megasköna!
Nypris: 1395 kr.
Säljes för 600 spänn styck, eller båda för 1000 kr.

Mejla sundh.emma@gmail.com vid intresse!

Något av det bästa med den här platsen är kvällspromenderna med barnvagnen. Barnen är ju egentligen för stora för dubbelvagnen, men det är något visst att komma ut, lunka fram, se sig om och snickilisnacka om ditten och datten.
Se solnedgången, höra alla ljuden när vinden mojnat.
När en bor i lägenhet så är det ju inte superofta en ser världen utanför past midnight tillsammans. Så detta är en lyx, helt klart.

Lite som kor på grönbete.

Som sagt.

Och detta kan ju helt klart kategoriseras under fliken platser jag kommer att sakna.
Men ser fram emot andra platser att upptäcka i dess ställe. Var vi nu hamnar.
Det kommer att bli bra.

Den 15 augusti ska vi lämna över torpet i nya händer. Vi har träffat de nya ägarna, som kommer att bo här på heltid. Kan inte tänka mig något bättre! Att de dessutom tycker om återbruk och inte har planer på att renovera bort all charm det lugnar mitt hjärta. Och det var så fint att visa runt och säga att här kommer det komma stockrosor, här någonstans, under fyrahundra kilo äng finns ett jordgubbsland.
Det 49 dagar kvar. Vi kommer förmodligen att lämna tidigare, eftersom det är mycket som ska klaffa. Flyttlass till Värmland, och där måste vi också ta emot lasset när det kommer.
Men på den sista tiden här på torpet ska vi försöka njuta järnet, fira Bodils födelsedag (tänk att hon föddes här på Gotland, och hennes första tid i livet var i det här torpet!), göra utflykter med elbilen, förhoppningsvis smaka en sista skörd från trädgårdslandet … och så ska vi packa. Men var börjar en?
Ska en leva på som vanligt och packa järnet de sista dagarna, packa lite hela tiden? Vi har rensat en hel del i torpet, men har inte ens kollat vad vi har i förrådet och på loftet. Jag ser sjukt mycket fram emot att rensa förrådet, men det måste nog dröja ett par dagar eftersom det råder värmebölja. Men sen!
49 dagar låter så mycket. Ska en leva i flyttkaos eller njuta av allt det fina till sista stund?

Det är ju minst sagt en gnutta förvildat, men nu är vi i alla fall här. På torpet på Gotland, i den överväxta trädgården.
Här för några veckors rensa-packa-bada-flytta. Och njuta. En sista sommar.
Det gör ont, men det kommer bli bra. Början på något nytt.

Trädgården är som en djungel, och jag och John turas om att gå runt med lie.

Vårt lilla torp (några veckor till). Och perennrabatten! Tänk att det bara var gräsmatta här när vi köpte torpet. Det har hänt en del om en säger.

Det rosa bussen (som förmodligen har hittat ett hem (ej mitt)), och övervuxna pallkragar. Ett hav av vallmo har letat sin in och det är så vackert. Jag brukar ha sallad, kryddor och kål i pallkragarna, men i år får vallmon stå här, jämte lite sallad och kryddor.

Det finaste träd jag vet. Vårt äppelträd som fungerar som lekplats åt kidsen dagtid …

När barnen gått och lagt sig tar katten Jumanji vid.

Detta! Älskar hur naturen tar över!
Så himla glad och tacksam för att jag får spendera några sista veckor här, innan allt det här blir någon annans. I veckan ska vi fixa flyttkartonger och börja rensa. I mitten av juli kanske jag ställer till med en loppis. Vi får se! Men alltså landet, som jag älskar lugnet, ljuden, dofterna och att gå runt och dra upp ogräs, pilla med någon växt och försöka fånga vartenda ögonblick.

På söndag, pretty much imorgon, drar jag mot Gotland, till torpet och trädgården. Förmodligen en totalt igenvuxen trädgård, och ett torp som jag längtat så fasansfullt mycket efter.
Det är också sista sommaren där, och nu börjar det kännas verkligt. Och göra ont.
Vi ska kasta oss ut i något nytt, okänt. Det kommer bli bra, men omvälvande.
I veckan som kommer piper de nya ägarna förbi och det ska bli så fint att träffa dem, berätta om alla fantastiska ställen, alla snälla grannar och fråga vilka grejer de vill ha kvar.
Tänk att de ska bo i torpet på heltid! Lyllos!

Därefter börjar operation tömma torpet. Rensa, tömma, sälja, packa, städa. Och njuta en gnutta.
Eller en hel del. En sista sommar på torpet. Garanterat inte den sista på Gotland.