Förra torsdagen, den 6 juni (alltså på självaste nationaldagen) trampade jag och min man John ut till Djurgården. Där, omgärdad av prunkade blommor och vilda ängar, firar vi vår bröllopsdag. Varje år. Under ett alldeles speciellt träd.

Vi lade ut den randiga picknickfilten som jag har sytt av ett loppisfyndat lakan (ni kan se hur jag gjorde i boken Vintageparty – där finns skisser och allt), hällde upp champagne i vår diamantmönstrade glas och stack ner ett randigt sugrör.  Därefter skålade för att vi varit gifta i fyra år.

Min stora kärlek. Tänka sig va? Jag är så galet fnitter-kär i denna människa. Min själsfrände. Med honom blir jag en bättre människa och känner mig trygg. Han får mig att skratta, är den snällaste människa som går i ett par skor och är skev i huvudet.

Där låg vi på picknickfilten, sörplade champagne, åt pannkakor och spelade kort. Höll om varandra, hånglade och slumrade till i skuggan av det stora kastanjeträdet.

Moi.

Bytte champagne mot sommar-rosé. Och ja, jag köpte den här boxen ENBART på grund av förpackningen. Hej förpackningsnörd!

I gröngräset låg vi och småpratade tills det blev eftermiddag.

Vid fyra-snåret anslöt ett gäng med kompisar. Då byttes slummer mot brännboll. Jag älskar att spela brännboll. Man får använda all sin armkraft att slå iväg bollen, ska gärna få det med ett ihålligt “klåjnk” och sedan springa snabbt.

När kvällen kom lämnade vi vårt fina träd, de magiska ängarna och så hojade vi hem till Midsommarkransen. Bästa dagen Bästa platsen. Bästa mannen.

I söndags, efter jag jobbat på Vintagefabriken, rullade jag och John ner för Svandammsvägen ner till Svandammsparken. Där lade vi oss under ett träd och funderade över livet. Johns cykel agerade skjorthållare eftermiddagen till ära.

John. Världens bästa John.

Jag slängde av mig mina hearts och sträckte upp tårna i luften.

Min vy från filten.

Moi.

Min sprillans nya termos som jag köpte på loppis i Malmö. Love it.

Efter jag och John hade latat oss i parken traskade vi hem de få metrarna.

Trötta söndagsfötter på Midsommarkrans-asfalt.

Här kommer några fler bilder från förra helgens Malmö-besök. På söndagen kvistade jag och Volangen till Vintagemässan i Folkets park. Där signerade vi vår bok Vintageparty, höll ett föredrag om hur man fixar bästa vintagefesten och träffade så många fina människor att jag höll på att smälla av.

Discokulor och vimplar på Vintagemässan.

Träffade en fantastisk trevlig (och stört vacker) danska på mässan.

Pia Storm.

Volangen.

Passade även på att spana runt på alla fina klänningar, smycken och små pinaler. Hittade en underbar klänning … som jag köpte. Nyfiken på att se månne?

Bar min lila Old touch-klänning dagen till ära.

På vintagemässan fanns även en Beauty parlour där man kunde fixa håret och få makeup.

Träffade den här fröken också. Elin Delerud. Vi följer varandra på Instagram, men det här var första gången vi träffades IRL. Det var så himla kul att träffa henne i verkligheten.

När Vintagemässan stängde igen för den här gången traskade jag ut i ett regnigt –och vackert – Malmö.

Hittade gamla fina hus och blommade syrénhäckar,

Helt slut i fötterna åkte vi sedan hem till Lindas föräldrarhem, åt mängder med tacos, kurade under ett tjockt täcke och tittade Top model. High life!

Nu är det vår i Midsommarkransen. Äntligen! Jag har dammat av både vårkappa och ballerinaskor, rullat ut cykeln och putsat ett tjog solglasögon nu. Vi skulle kunna säga att jag är redo att göra våren 2013.

I helgen var jag hemma i Värmland för att fira påsk och vila upp mig. Jag var så trött så trött – var tvungen att sova middag minst en gång per dag – så det blev ett enkelt påskfirande. Vi åt ägg från min mosters höns. Naturligt färgade minsann. Det är samma höns som skymtar förbi på den femte bilden här. Min moster bor nämligen två hus bort. Det är vad jag kallar närproducerade ägg.

Burksill.

Min mormor Ulla kom på påsklunch och valde snaps till mig. Hon tyckte den här – med tre badande damer – passade mig. Sedan sjöng vi snapsvisor, skålade och åt tills magens kändes som den skulle spricka.

Med mat i munnen och sovfrisyrsrufs. Men med läppstift och eyeliner. Prioriteringar.

John.

Efter lunchen var jag tvungen att lägga mig i sängen igen. Jag somnade visst så här jag. Med en katthatt.

Jag tänker alltid att jag är så väl förberedd den 1 april, att jag inte kommer att lita på något som sägs. Men icke. Jag föll dit i år igen.
Denna gång av min syster Ellen som lurade mig. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hälften av allt hon säger till mig är ironi eller lur. Det gör det hela ännu mer … enerverande.
Hon ringde upp mig för någon timme sedan och sa att hon och hennes man Christer ska kolla på lägenhet söder om Söder, där jag och John bor. “Vi har tröttnat på Kungsholmen, vi vill ut utanför tullarna”. Under en halv sekund lyckades min hjärna med följande konststycke: göra en frivolt, korka upp champagne, planera morgonpromenader, långfrukostar, komma-över-på-varm-choklad-dejter och kluckskratt i något trapphus någonstans. En syster dörridörr. Den där systern som känner mig som ingen annan gör. Som förstår varje rörelse och varje osagt ord. Den där systern som jag alltid vill ha nära.
En halv sekund.
Sedan insåg jag att min kära syster spelade på min allra svagaste sträng när hon lurades. Jag som kallas fårkatten av mina vänner för att jag vill ha alla samlade nära. Som blir orolig när någon är lite längre bort än någon annan. Om det så är avståndet på de fyra kilometer mellan Kungsholmen (där syrran bor) och Midsommarkransen (där jag bor).
Vi låter min reaktion på när jag avslöjar luret vara osagt här, men om vi säger så här. Det var inte vackert. Mycket stånkande och stönande. Och svidande fårkattshjärta.
Genialt rent objektivt. Extremt irriterande rent systerivt.
Men hatten av för att hon lyckades. Igen.

Har du blivit lurad i dag? Säg ja, snälla.