Pust.
Har precis lämnat barnen på förskola och skola, och skulle helst av allt vilja sova i 24 timmar. En sån där morgon ni vet, då allt blir fel. Den börjar mysigt med en stor balja kaffe vid frukostbordet, men sedan är motgångsdominot igång. Något pyssel i ryggan har gått sönder, tröjor knölar, skor är osköna, blixtlås krånglar och mitt uppe i allt en katt som måste gosas. Trots att tiden hunnit bli knapp när skor sanerats och blixtlås testats. Klockan tickar och förseningen nosar en i nackhåren. Väl på skola/förskola. Någon vägrar gå. Skolklockan ringer in och klassrummen fylls. Utanför står vi. Det vägras. Det skriks. Högt.

Nu fryser båda barnen. Jag föreslår att vi går in. En part vägrar. Det andra barnet föreslår att vi bara lämnar det vägrande barnet och gå, ja, så vi kommer i tid. En bra plan i teorin, men jag förklarar att en inte kan lämna barn vid vägen där bilarna kör.
Men tackar för ett innovativt förslag.

Efter både hot och ömma ord lyckas jag få med barnen. Jag ångrar de hårda orden för jag vet att det varit en tuff vecka, då jag egentligen lovat mig själv att bara krama om, finnas där och prata med kolasås-röst. Men så hör jag mig själv hota om lördagsgodis och säga “nu skärper du dig!”.
Ett av barnen bär jag tillsammans med ytterkläder, väskor och vantar. Tappar vantar och lyckas balansera upp dem på något vis. Barnen i klassrummet intill tittar på spektaklet.
Något av mina barn bestämmer sig för att det är en bra idé att vända vardagsrutinen och lämna stora barnet först. Kaos. Båda barnen ledsna. Flexibla infall i morgonrutinen är inget vi jobbar med.
Några minuters diskussion och tröstande utanför grinden till förskolan följer. Det utmynnar i att jag får lämna ett gråtande barn på skolan och sedan ett gråtande barn på förskolan.

Men famnen full av ratade kläder och hjärtat tungt och tomt lämnar jag området. Möter en i skolpersonalen som frågar om allt är bra.  Säger att det varit en körig morgon, och får svaret “åh, en sån morgon. Jag förstår”. Då brister jag inombords. Mest för att det känns som en famn att släppa loss känslorna i. Håller god min och hälsar trevlig helg. Vill helst av allt bara börja gråta av frustration och känsla av misslyckande … vilket jag så klart gör lite senare när jag är utom synhåll.

Önskar en fik i närheten med ett särskilt rum för föräldrar som haft en jobbig morgon. Vad skönt det hade varit att känna att en inte är ensam. För just där och då så känner en ju sig som DEN ENDA förälder som kommer sent och lämnar ledsna barn som en inte lyckats få på gott humör. Den enda utan öm röst. Piskan är hård och obarmhärtig i stunder som denna. Den säger misslyckad, gräslig förälder. Även om en innerst inne vet att en är långt ifrån ensam.

Just den här söndagen, precis innan åskan drog in med full kraft, så anordnade vi ett litet kalas. Barnen ville att vi skulle vara på tomten, så åååål rajt.

En bra bit från byggkaos, rivning och stök så öppnade vi upp för ett litet utomhus-kalas.
För tre år sedan (?) hade vi ett stort kalas på vår innergård. Ett gemensamt kalas för båda barnen, eftersom den ena fyller år i mars (kalas inomhus kräver sina begränsningar) och den andra i juli (alla bortresta). Sedan dess har ju inte kalasen duggar särskilt tätt så att säga. Särskilt inte under de senaste 1,5 åren av förklarliga skäl.

Men så nu, innan semestrarna, fick barnen bjuda in några få kompisar från förskolan. Barnen de hänger med varje dag. Vi gjorde en glasskiosk i lusthuset, lekte saftförsäljning i barnens kiosk och hade skattjakt!

I fredags regnade det som bara den, så vi satt inne hos min mamma och ritade och pysslade.
Glass-skylt och skattjakt! Gillar att göra små skattjakter till kidsen. Brukar ge dem en till lördagsgodiset ibland, men de börjar tröttna, haha. De vill bara ha sitt sabla godis, inte bli runtdragna över ängar och skogar! Men till kalaset fick det bli skattjakt till fiskedammen.

På tomten har vi gjort en liten lekskog för barnen. Så de vill hänga där medan vi grejar med hus och trädgård. Vi kan ha ballat ut en gnutta. Den lilla kiosken skulle egentligen ha blivit en lövkompost, men ena barnet tyckte det var en dålig idé. En kiosk skulle det bli! Och sedan byggde vi mer och mer.

En bra plats för vuxna finns också!

Barnen lekte, sprang runt och hade så fantastiskt roligt, och precis när alla åkt hem drog åskan in. Vi hade spritt ut oss över halva Svealand, så när gästerna pep hemåt blev det bra fart på mig. Jag fick undan det mesta på tomten innan det började smattra på trädgårdsbord och trädgårdssoffor. Ett riktigt, rejält sommarregn.

För fem år sedan kom hon till världen. Min Majken. Mitt älskade, roliga, omtänksamma, busiga, egensinniga, morgonpigga, spexiga, bebis-gullande, kik-skrattande barn.

Hon kom till världen den 15 mars 2015, på Södra BB i Stockholm. Efter ett missfall som tog hårdare på mig än jag trott, frustrerande väntan och en nio månader lång oro kantad av foglossning och sammandragningar kom hon äntligen. Hon skulle egentligen ha hetat Sickan, men när hon kom så vi var så sköra att hela världen kändes taggig. Majken mjukare just då. Men en rivig Sickan finns helt klart representerad i världens goaste onge.
På den här bilden, tagen på Åstol i slutet av sommaren 2014, så vågar jag knappt hoppas, även om magen är uppsvullen och graviditetstestet visat ett plus ett par veckor innan.

Så kom hon. Hon som vill gå i pyjamas hela dagen.

Som tycker om vackra hus, precis som jag.

Som har det lockigaste håret och skrattande ögon.

Och som klättrar som ingen annan och älskar djur.

har bestämt sig för att bli vegetarian vid fyra års ålder, ritar så fantastiska kreationer och helst av allt vill äta sushi på sin födelsedag.

Jag älskar dig Majken.
För dig vill jag göra allt.

Jag vill skapa en vacker framtid för dig, och en varm nutid där du alltid känner dig älskad och trygg.