Ååååkej. Ska vi snacka skärm, barn och klimat?

Skärmfrågan har ju seglat upp till ytan gång på gång sedan i somras, och inte minst sedan flera länder aviserat att de vill ha tydligare restriktioner – som en hälsoinsats för unga. Senast i raden är Australien som höjer åldersgränsen för sociala medier till 16 år, efter en rad tragiska incidenter.

För ett par veckor sedan körde vi skärmfri vecka – ett initiativ som kom från ena barnets lärare. Upplägget var söndag-söndag och sedan fira med klassfest. Vad skärmfritt innebar fick man tolka fritt, men här hemma stängde vi av kranen helt så att säga.

Inga spel, ingen TV, inget “sätta på en låt på Spotify” (ofta en maskerad handling för att få tillgång till skärm), utan verkligen off screen.
Det var en utmaning (särskilt eftersom vi tajmade in vabb mitt i allt), men det gick. Och det var så himla lärorikt! Och samtidigt fint att ha en klassfest som vi kunde längta efter och kämpa för. Kort och gott: bra morot!

Både inför och under utmaningen började samtalen smattra. Samtal som aldrig tidigare sett dagens ljus. Men som borde ha gjort det – långt tidigare.
Det startades trådar med föräldrar och det snackades vitt och brett om skärmfria veckan vilket gjorde att en fick möjlighet att snacka skärm med såväl vänner, bekanta och klassföräldrar, dryfta orosmoln och utmaningar.

Och vet ni. Jag tror verkligen vi behöver göra det mer. Prata, snacka ihop oss och våga ta i frågan.
Både Folkhälsomyndigheten och skärmfluencern Sara Wimmercranz snackar ju mycket om att prata ihop sig med andra föräldrar och jag måste säga att det gav så otroligt många insikter. Och en hel del förståelse för allas olika utmaningar och förutsättningar.

Det snackades om när kids ska ha mobil och vad de ska använda den till,  men också vilka spel de spelar, vad det finns för fallgropar/risker med spelen, hur en som vuxen begränsar dem och och en diskussion om vad våra barn egentligen upplever där bakom skärmen.

Var det lätt? Nej.

Att snacka skärm är exakt lika ångestframkallande för föräldrar som att snacka klimat. Båda ämnena kopplar an till våra barn, och grundar sig så klart i omtanke. Vi älskar dem, vill dem väl och vill öppna upp världen för våra barn. Låta dem vara en del av den.  Ge dem charter till solen, upplevelser, en ny garderob, senaste tekniken, sociala kontakter och unlimited speltid! Oh, gosh vilken pang-förälder en är då. Eller?

Som en dygnetrunt-öppen godisbutik! Så bra! Eller?
Har vi fortsatt ha skärmkranen stängd? Nej. Men jag tycker detta är fasligt intressant att vända och vrida på.

Vi vet att den där fria leken egentligen kräver att vi säger stopp och sätter begränsningar – för vi vill ju våra barns bästa.  Vi kanske heller inte säger stopp, nej och tyvärr tillräckligt?
Och vips så känner vi oss som askassa föräldrar. Eller som så jädra foträta och törra att vi förmodligen pinkar i pulverform. VI SOM VAR SÅ BRA OCH LAJ!
Så vad göra? Jo, strutsa så klart.
Det funkar toppen både vad gäller klimatkris som skärm. Vi bara orkar inte grotta i vad vi gör fel/inte tillräckligt. Vi vill bara vara lite härliga. Och vi gör ju bara som alla andra ju. Outsourcar ansvaret.
Skönt. Löst. Punkt.
Funkar både för skärmtid (“alla andra barn i klassen har ju snapchat”) och klimatkris (“grannen flyger till sin lägenhet i Italien flera gånger per år” eller “Men kina då”).
Vi duckar ansvar.

Vi vill väl.
Vi vill ge våra barn något och öppna upp världen för dem genom resor, leksaker, skärm. Klart att en vill vara en bra, kul, givmild förälder. Samtidigt som vi vet att det är något som bör begränsa. För våra barns skull. Precis som att vi säger stopp i godisbutiken med hänvisning till att vi bryr oss om dem (och deras tänder).

Om skärmfrågan skaver? Hell ya.

Just detta att ge upplevelser och bredda världen för våra barn är något vi verkar vara besatta av, men vad gör det med våra barn? Samtidigt som skärmfrågan galopperar in i media, så dyker också snackisen om Kardashian-kidsen upp. Barnen som får hela världen serverad och aldrig behöver längta och tråna efter något. Och den efterföljande diskussionen om vad de har kvar att längta efter? Uppleva. Hur kan de trumfa sina upplevelser om de redan upptäckt allt? Vad finns kvar som kan bräcka upplevelsen? Är det substanser som gäller då?

Menar jag att man ska hålla barnen på sparlåga? Upplevelse-diet. Nej, jag är inget fan av att berätta vad folk ska göra, däremot – om det handlar om klimat och skärm – vill jag gärna höra era tankar. Snacka. Resonera.
Kanske ta en svängom kring samtiden, jakten på att fylla livet och servera upplevelser.

Australien & flockdjur
Australien går före med sina restriktioner. För det ska inte vara upp till gemene person att försöka göra vettiga val när förutsättningarna att göra så är kassa. För vi människor är för mycket flockdjur. För sammanflätade.
Har kompisen Tiktok, då vill vi också ha det. Kommunicerar hela klassen via Snapchat, då vill vi inte vara den enda som står utanför.
Får ett barn i klassen fri skärm trots att det är skärmfri vecka, då vill alla andra också ha det.

Och för att sätta detta i ett klimatperspektiv? Om klasskompisarnas familjer åker till Thailand över jul, varför ska vi avstå? Och hur lätt är det för en ynka person att förändra ett helt system? Jag tänker på klimatreportrar, miljöombud och hållbarhetschefer – enskilda personer som har världens största utmaning på sina axlar. Och i uppgift att förändra en hel koncern. Spoiler: det går inte. Det behövs satsningar som gäller ALLA.

Kort och gott: Vi behöver styr. Ramar. Det kan inte vara upp till någon sorts “god vilja”. Då blir det struts- och ångest-soppa.