Förra veckan premiär:ade vi bussutflykt!
Sommarens mission är att använda vår hyrbil så lite som möjligt, och istället klumpa ihop ärenden, cykla och använda busstrafik. Så tidigt en morgon kastade vi oss upp på våra cyklar med badkläder, fika och parasoll under armen och cyklade till busshållplatsen.
Både jag och John var nog lite nervösa inför detta eldtest, hahaha. Hitta busshållsplats, hålla tiden och sedan operation vänta på buss vid vägkanten med två vilda barn. Försökte joxa med bussappen, fick ett bryt, för att sedan komma i håg att jag ju hade köpt ett busskort på båten, hahaha. Älskar min hjärna extra mycket ibland, i detta här extra mycket.
Så kom bussen och en hade det där Stockholms-stress-vi-måste-fort-in-på-bussen-annars-åker-den-mentaliteten. Men där tog en glad gotlänning emot oss, sa att hen var urbota sen men att det inte gjorde något och frågade var hen skulle köra oss. Jaja, busshållplatser hit och dit, “var passar det att jag släpper av er”.
Jag blir så ödmjuk – och samtidigt irriterad – över att jag blir förvånad över den totala vänligheten och hjälpsamheten. Vi satte oss på bussen och där och då släppte allt. Den där hinna-med-stå-still-sluta-härja-stylen en hade haft mot sina barn sköljdes av och då blev ju de som små ljus också.
De känner ju av prick allt. Och det här är ju inte Stockholm. Det här är Gotland.
Busschauffören släppte av oss utanför Tempo i Katthammarsvik, log när vi tog tid på oss när vi joxade ut alla ungar, parasoll och fika. LOG! Inte suckade och stönade, LOG! Hen hade ju ingen stress i världen den människan, och det smittar ju av sig.
Vi handlade lite fika på Tempo i Katthammarsvik, hivade upp en varsin unge på axlarna och gick ner mot stranden.
Så många gånger jag gått här om somrarna, när min kompis Mick anordnade sommarkollo för alla kompisar här. Varje sommar. Saknar det så enormt mycket. Alla kompisar, hänget, de långa middagarna, spelkvällarna och det extremt oplanerade.

Väl nere på stranden var det en i familjen som var trött. Vi parkerade oss här ett par minuter …

För att därefter sätta oss på den folktomma stranden.

Det var vi och en segelbåt.

Barnen badade vid strandkanten, kastade sten från bryggan, tittade på fiskar och hejade på mig och John när vi turades om att slänga oss från bryggan. “Heja mamma, heja mamma”.

Det var lagom piggna-till-kallt i vattnet.
Efteråt började jag hemnet:a hus i Katthammarsvik och drömma om ett annat liv. Som innehöll mer av sådant här.
Så svårt att få ihop allt i livet just nu. Jag drömmer om ett ställe, men behövs på ett annat. Så jag bor mittemellan. Vill och behöver vara på två ställen samtidigt, som geografiskt är sina motpoler. Jag tycker stundvis att livet är svårt att få ihop på så vis.
Men jag njuter av det här nu, för jag vet inte riktigt var livet kommer att lotsa mig. Och jag är ganska öppen för att det kommer att förändras.

Efter en hel dag på stranden packade vi ihop alla grejer, hivade upp ett varsitt barn på axlarna och började promenera mot busshållplatsen. Slog läger i skuggan och snart kom bussen, med en trallande busschaufför som frågade: vill ni åka lite buss idag?
Och som så vänligt släppte av oss där det passade. Gotlands kollektivtrafik alltså. Jädra fin om du frågar mig. Med busskort.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!