Lyckan i att kvista hemifrån, skippa sin arbetsplats sedan tre månader tillbaka –köksbordet – och sätta av i riktning mot sitt alldeles egna kontor. Obeskrivligt. Låsa upp dörren med skylten som pryds av en temporär skylt, Vintagefabriken, hänga av sig kappan, koka kaffe och sedan slå sig ner. Vi kan kalla det den totala jobblyckan. Bara en sådan sak att ha skor på sig på kontoret. Jag har ju såsat i strumplästen i tre månader. Knappt tagit mig utanför dörren. Knappt pratat med någon om dagarna. Bara jobbat, jobbat, jobbat.

Denna jobblycka är så lökigt att jag till och med åker hit om kvällarna bara för att vara här. Igår cyklade jag förbi Vintagefabriken, spejade och tittade in genom fönstret. Skulle bara kolla så att ingen tjyv var där. Inte för att jag förstår vad de skulle ta – förutom våra pastelliga post-it-lappar. Vände om och cyklade tillbaka. Cirkulerade några varv runt kvarteret och kände mig som en privatspanare. Tänk att man kan tycka om en plats så mycket. En puttrande liten Vintagefabrik som än så länge är ganska så tom, men som snart ska fyllas av tusen drömmar och lite till.

Happiness is to leave my home, skip my old workplace since three months back, the kitchen table – and set off in the direction of my very own office. Indescribable. Unlock the door with the sign that is decorated with a temporary sign, Vintagefabriken (Vintage Factory), hanging off my coat, make coffee and then sit down. On my chair. We can call it the total happiness. Just the little thing to wear shoes in the office. I’ve walked around in stockings in my kitchen for three months. Barely went outside the door. Barely talked to anyone in a day. Just worked, worked, worked.

This happiness is so cheasy.  I even come here in the evenings just to be here. Yesterday I cycled past the Vintagefabriken, watched and looked in through the window. Just checking so that no thief was there. Not that I know what they would take – except our pastel post-it notes – but anyway. Turned around and rode back. Circulated a few laps around the neighborhood and felt like a private investigator. It’s so strange that you can like a place so much. A little factory which so far is pretty empty, but that will soon be filled with a thousand dreams and then some.

Här står jag utanför Vintagefabriken i kappa från Beyond retro i Brighton och runda solglasögon från Monki. I den här trappan kommer jag sitta i sommar. Dricka milkshake, jobba och klappa någon katt kanske. Då får ni komma förbi och säga hej vettja.