Jobbade mig igenom förmiddagen, bytte tåg i Herrljunga, kom fram till Borås och sedan åkte jag buss till Svenljunga. De sista skälvande kilometrarna till Strömsfors tänkte jag ta med taxi. Inknödd mellan gymansieungdomar på bussen mot Svenljunga googlar jag taxi i Svenljunga. Slår mig för Stockholms-boende-pinsammhets-panna. Det finns inga taxibilar i Svenljunga. Så klart. Det gör det ju banne mig inte på min lilla ort i mitt barndoms Värmland heller.
Jag mitt nöt hade bara förutsatt att jag kunde slänga mig in i en taxi och åka de 9 minutrar som Google maps så fint hade visat.
Nöt!
Sandbergs kunde så klart hämta mig, men det skulle ta ett tag. Så vad gör en? Liftar så klart!
Jag ställde mig utanför Ica Kvantum och grabbade tag i första bästa trevliga kvinna som inte såg ut att ha ett mordvapen i bakluckan. Hittade Gerd. Hon skulle egentligen inte mot Strömsfors-hållet, men hade inget bättre för sig så hon skjutsade mig <3 och hon tyckte inte heller att jag såg ut som någon rånmördare så det var ju ändå dagens komplimang.
Nio ljuvliga minuter babbel och sightseeing senare var jag framme. Sa adjö till Gerd, tog en bild på henne till Insta stories efter att hon frågat sig om det var nödvändigt. Det var det kvittrade jag.
Klev av och förstod varför den här platsen är så omtalad.
Forsen i Strömsfors brusade och flöt så vackert förbi de gamla industrilokalerna där det en gång i tiden har tillverkats glas och tändsticksaskar.
Klev in och blev betagen. Och lite stressad. Det var så mycket vackert överallt att jag kände att jag liksom inte skulle ha tid att lägga ögonen på allt under det knappa dygnet jag skulle vara här.
I den stora salen hade Sandbergs dukat upp till middag extra allt.
Jag var lite rufsig, tufsigt och med glipande gylf. Vissa kallar det post-semester. Jag kallar det fashion statement.
Och Linda.
Jag, Linda och Lollo bodde i samma rum. Sån lyx!
Ps. Kolla soffan! Hej drömsoffa! Skulle vilja ha en exakt sådan här fast tresitsig. Det hade varit gøy.
Med ett glas bubbel i handen fick vi titta in i alla rummen på Villa Strömsfors. Den här verandan ville jag ta med mig hem. Men vettetusan var jag skulle ha den i Midsommarkransen … !?
Vi gick en trappa upp och fick se var vi skulle bo över natten. Vi passerade art nouveau:iga fönsterpartier,
vackra komoder.
blå badrum
Och en sådan stilmässig fullträff. Varenda detalj var som klippt och skuren.
Sedan gick vi in i köket och alltså herregud vad vackert. Precis så där skulle jag vilja ha det i mitt framtida drömhus (läs: öde stenhus på Gotland?).
Jag som gillar skafferier blev icke besviken.
Att åka i väg på sådana här äventyr är lite läskigt tycker jag. Eller så här. Jag är en social person som gillar människor, men det gäller ju också att en är upplagd för det. Känner att venerna ligger i linje, kläderna känns lena mot huden och ser alla människor som varma famnar. Jag trivs ofta som katten, men jag kanske inte var helt i fas under detta lilla äventyr. Men så glad att jag åkte ändå. För det bästa med att våga fast en kanske inte riktigt är i fas är ju att en träffar så många nya bekantskaper och ÄNDÅ överlever. Det här är exempelvis Ida som driver @Idwi.studio.
Efter bubbel, rundvandring och kik på nya kollektionen försvann vi upp på rummen och svidande om. Det blev en vit spetsklänning för min del.
Sedan skulle vi laga mat, med inspiration från tapetkollektionen.
Det gick lite så där. En paj som aldrig blev klar och en tårta som rasade mitt under Anna Kubels spatel, men herregud vad roligt det var.
En pangmiddag senare var klockan över midnatt och vi kröp till kojs.
Och vaknade upp här. Inte fy skam.
Gick ner till middagsbordet som hade förvandlats till frukostbord med Studio Elwa på.
Fotade några hörn med Sofia i, klippte till några tapetprover från den nya kollektionen och vinkade adjö till alla fina.
Och så swischade jag hemåt med SJ innanför rocken. Eller om det var min rock som satt på SJ. Hur som, jag kom hem med en hel massa tapeter. Nyfiken på mina favoriter?
Dagarna på torpet puttrar på, besöken kommer och går (min syster och hennes familj kom i går kväll) och mellan varven fixar vi i torpet, planerar badrum (!?) och renoverar gamla cyklar som vi köpte på loppis förra året.
Jag sätter upp olika tapetprover kors och tvärs och detta är mitt senaste påhitt!
De förra ägarna målade sovrummet i Tant Johannas gröna, som är en helt fantastiskt behaglig nyans. Men jag vill ju så klart tapetsera och skapa prunk överallt!
Den här underbara tapeten hade jag tänkt på övervåningen innan jag kärade ner mig i Carnation garden från Boråstapeter. Och jag bara måste ha den någonstans! Tänker att det mörka sovrummet skulle må bra av den här fina, blommiga tapeten, eller vad tycker du?
Minns ni spegeln som jag köpte på Stockholms stadsmission? Jag lovade ju att visa en bättre bild, så nu kommer den! Här har vi min hall, eller alla-dörrars-samlingsplats som en också kan kalla den.
Jag tänker att den ska hänga där på väggen i hallen. Flott va?
Samtidigt som jag njuter av Köpenhamn i ett par dagar tänkte jag visa några bilder från torpet. Och övervåningen som börjar ta form.
Så här såg det ut när jag tapetserade ett av rummen i Carnation Garden från Boråstapeter. Vad tycks?
När jag kommer tillbaka till toppen ska jag måla lister och piffa. Då ska vi få se slutresultatet!
God morgon!
Alltså vilket åskväder det var här på Gotland i går! Inte det värsta jag varit med om här, men kurade ihop mig som en liten igelkott iallafall och somnade sedan tjongpang klockan 22 (rekord för nattugglan Emma Sundh kan jag lova).
Just nu skränar Barnkanalen från vardagsrummet och jag varvar blogg med att skriva ihop ett reportage som jag egentligen skulle ha lämnat i går kväll, men internet klarade inte av att skicka det genom stormen.
Sedan blir det fix i trädgården, mäta taklucka på Rosa bussen (det saknas en taklucka som ska ersättas) och så ska barnen få göra plakat. Vi ska förmodligen åka in till Visby för 1 maj-tåg nämligen.
Men innan det tänkte jag blogga fem bilder från förra veckan.
Första pionen.
Där stod den. Högst upp på läkarskåpet i min favoritvas. Hade plåtat försommarjobb någon dag innan, där denna fått spela huvudrollen.
Dålig hårdag.
Min gedigna utväxt fångade jag upp med min basker. Vad skulle jag göra utan min basker? Räddningen alla dåliga hårdagar.
Frukost.
Cyklade in till Söder på min gröna cykel och hade morgonmöte på Pom & Flora med Emily. Vi gick igenom helgens workshop, åt rabarberkompott och hinkade kaffe. Sedan skulle jag bara jobba kvar en timme. Men blev kvar. I SEX TIMMAR. Opps.
Bara axlar.
Räddade ännu en dålig hårdag, men denna gång med margaretaflätor. Vältrade mig i bara axlar-toppar, hämtade lånebil och packade väskor inför Gotland.
Tadaaa och välkommen in i min nytapetserade hall.
Det här är min bästa vy just nu.
Den gamla dörren som vi hittade på vinden, spegeln som jag köpte på loppis i somras och så klart: den underbara tapeten Siri frånBoråstapeterskollektion “Anno”.
Med sirliga mönster, knoppar och blomblad som snart vissnar. Inte för pluttigulligt, utan helt igenom perfekt.
Vårt hus i Midsommarkransen är byggt på 1910-talet, med kakelugnar och spegeldörrar. Alla väggar har en historia och jag älskar verkligen att vältra mig i detta årtionde.
Och krydda dem med sötsaker anno 2016.
Art deco-skåpet som jag stod i vår förra hall passar utmärkt just precis här.
En piedestal istället för krukan och hallen är klar. Eller vad ger ni?
Vad tycks?
Är ni nyfikna på min hall som jag håller på att tapetsera? Så här såg det ut i fredags när jag tapetserade upp den fantastiska tapeten Siri från Boråstapeters kollektion Anno.
Älskar kombinationen av rosa och grönt mot den gamla dörren med gult glas som vi hittade i vårt vindsförråd. Riktigt art nouveau-igt!
Rester från alla proppskåp och tusen dörrkarmar som jag letar mig fram mellan. Det är sju stycken dörrar i vår hall. En ytterdörr, en totalettdörr, en köksdörr, två garderobsdörrar, en sovrumsdörr och en dörr in till vardagsrummet.
Och här är jag i full tapetseringsmundering. Snart klar! Älskar hur snabbt det går att tapetsera ändå. Och det blir så himla stor förändring. Ska visa lite före- och efterbilder senare på hallen.
Fulla med tapetlim!
Imorgon kikar vi det färdiga resultatet. Så pirrande peppad på att få visa er.
Denna regniga aprilonsdag har jag rivit fram stege, tapetklister och gnuggat fram extra starka mönsterpassningsögon. I dag har jag nämligen börjat operation tapetsera hallen i vår nya lägenhet.
Wiiihooo!
Jag har sonderat varenda litet tapetserat hörn av internet, fnulat, ratat och fnulat igen. Och ratat. Eftersom jag älskade tapeten i vår förra hall har det varit svårt att hitta en värdig ersättare. Men så damp det ner ett mejl från Boråstapeter för ett par veckor sedan. De frågade om jag hade sett deras kollektion Anno? Och där, bland ett gäng ljuvliga tapeter var den. TAPETEN.
Om vår förra lägenhet var ett ihopplock av älskade tapeter och färger, så vill jag verkligen ta vara på den nya lägenhetens gamla charm. Vårt gamla Midsommarkransen-hus är från 1910-talet och min tanke är att kika mot just denna tidsperiod när det gäller färgsättning och tapeter. Och där kom Anno-kollektionen som ett tapetprov på posten – ordagrant.
Jag är ju lätt svag för vissnade blommor, sirlig växtlighet och rosa. Allt det fanns i den Art Nouveau-prunkande Siri i grönt och rosa.
Igår kom min underbara granne Karin förbi, hade hemmakontor, hjälpte mig att spackla (HUR SNÄLLT!?) och ta bort lysknappar. Så nu kommer det bli så flott!
Nu ska tapeten upp, häng med på förändringen vettja (uppdateringar kommer inom kort)!
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Som ni vet är jag uppvuxen långt ute på den värmländska vischan, med jord under naglarna och en så häftig naturromans att det värker i hjärtat.
Jag har hittat mitt lilla Värmland i Gamla Midsommarkransen i Stockholm, men ibland blir längtan till lövträd runt knuten, trädgård och knarrande dörrar för stor.
Då flyr jag in i Blocket bostads förtrollade värld. Letar torp för fulla muggar. Och när alla torp är tittade på, ja, då går jag över till hus, villor, gårdar … slott.
Drömmar i husform, längtan efter att ta hand om och vårda ett gammalt hus (har jag sagt att byggnadsvårdare är mitt drömyrke?). Och ett annalkande driv att köpa enorma mängder trisslotter.
Nyfikna på att se mina pinnade drömhus?
Var så goda.
En bit Provence på Gotland. Ont-i-magen-vackert – i varenda vrå. Finns ungefär hundra hus på tomten, så jag skulle kunna ta med alla mina vänner, skapa ett eget rike och leva lycklig tills jag dör.
Vildvuxen trädgård – precis som jag vill ha det.
Och så där rustikt … franskt och ändå så gotländskt. Skulle lätt behålla alla möbler!
God morgon trädgårds-frukost.
Finaste inredningen också. Lampan! Stolarna! Skåpet! Ge mig nu.
Om jag inte skulle flytta till Gotland (vilket jag och John for real har varit inne på ett par gånger), så kanske ett falurött hus i Sigtuna. Det är ju inte så fasligt långt från Stockholm ändå …
På en riktig Astrid Lindgren-gatan, med den lummigaste trädgården, bastu och bibliotek.
Jag vet inte vad jag skulle göra med alla rum, men det är något med sådana här stora, vackra hus som jag faller för. Och puts. Älskar putsade hus, mest för att de påminner om min barndoms drömhus hemma i Värmland (jojk, minsann, jag har ett drömhus där också. Men det är inte till salu).
Och mysiga sovrum med blommig tapet. Åh, jag skulle frossa i tapeter!
Eller här, i det här maffiga huset skulle jag kunna bo. Känna mig lite dansk på något vis.
För visst känns detta hus enormt kontinentalt? Skulle ha ungefär 150 krukor med lavendel där på trappan och kanske en köksträdgård runt husknuten. Fem katter och ett ståtligt fullblod. Lite så skulle livet se ut.
Det var alla drömmar för den här gången. Nu ska jag fylla alla mina tankar med pärlspont, lummigt vilda trädgårdar, tapeter och farstutrappor. Så kanske lant-längtan stillar sig. Ett tag.