För precis en vecka sedan ålade jag på mig min gamla sjömansklänning, packade väskan och gjorde i ordning …
… en frukostbricka. Linda knackade på dörren vid halv tio och sedan smög vi ner två trappor …
… till Lollo. Här skulle nämligen överraskas med en “hej bebis”-fest!
Vi dukade upp frukost, hade hemma-spa, lade ansiktsmasker, gav fotmassage, babblade över kaffe och spanade in Lollos alla fina fix.
Hon har nämligen pysslat järnet i bebishörnan. Sytt, stickat, dekorerat och gjort så himlans fint för den kommande bebisen. Det finaste jag sett. Måste eventuellt konsultera henne för vår lilla bebishörna som just nu ser ut som ett byggprojekt.
Lollo kommer säkert visa upp en massa bilder på allt hon gjort i sin bloggså småningom.
Ny-spa:ad och superlurad tog vi Lollo under armen och gav oss ut i novemberkylan.
Frida anslöt också.
Vi fräste i väg söderut med Fridas bil, band halsduken runt Lollos ögon och ledde in henne …
…här. In i Fatimas lägenhet (där Lollos svägerska Bobo och lille Vilhelmina lurade i fönstret).
Innanför dörren väntade en finfin lunch, vänner och massor av presenter. Men det fick jag minsann inga bilder på, men fint som snus var det i alla fall.
I lördags var jag och mina vintagekompanjoner Volang och Vintageprylar på Antikmässan i Stockholm. Klockan 14:30 skulle vi stå på scen för att prata om vår bok Vintageparty som släpps i butik i mars ( i veckan kan ni förhandsbeställa boken till specialpris här på emmasundh.com). Men innan hann vi gå ett par varv inne på mässan, titta på gamla kartor, koffertar, burkar, klänningar, skor och hattaskar – här fanns nämligen ALLT!
Lollo testade hattar. Den här var så flott! Man borde verkligen bära mer hatt.
Suktade efter Zebra-koppar.
Liksom en annan svaghet – gamla spel. Jag kan liksom inte riktigt få nog av dem.
Trippade förbi den här godingen också, en sjömansklänning!
14:30 stod vi på scen. Vi blev intervjuade av Pontus Silfverstolpe från Barnebys om vår bok Vintageparty. Om ni undrar vad vi har i våra händer, så är det några av de vintageklänningar som florerar i boken. Vi berättade vad som var typiskt för tidsepoken de kom från och hur vi knytit an till tidseran i bokens alla teman. Till vår hjälp hade vi några av alla de underbara bilder som Martina Ankarfyroch Anna Larsson har tagit för boken. Att stå på scen på Antikmässan var veckans höjdpunkt, helt klart!
Efteråt traskade vi ytterligare några varv på mässan, och det var mängder av härliga människor som kom fram och tyckte att vi hade varit så bra på scen. Det tackar vi och backar vi för så oerhört mycket. Bock, bock!
Den här härliga sjömansklänningen bar jag i fredags, när jag var på överraskningsfest. Om jag inte minns fel så köpte jag den av min kära vän Lisa för en hel massa år sedan. Så fort hon yppade “till salu” fullkomligt kastade jag mig över den. Proppade pengar i hennes hand och hängde kärleksfullt in den i min garderob. Som den sailorsuktande ärta jag är hade jag så klart suktat efter den i åratal …
Förra fredagen anordnade Lollo en överraskningsfest för sin make Hasse som fyllde år. Jag höll på att pinka på mig av nervositet, eftersom vi bor granne med detta herrskap, och jag var fullkomligt livrädd för att jag skulle försäga mig.
Så fort jag träffade Hasse i trappuppgången, så låtsades jag liksom ha lite bråttom bara för att undvika alla tillfällen att råka droppa något olämpligt. Jag måste ha verkat oerhört nonchalant.
Lyckades undvika Hasse hela veckan. Tills det blev fredag. Självklart såg han mig och John – kittade till tänderna med present i handen – när vi var på väg till våningen där festen skulle hållas. Hasse låtsades inte se oss och vi trodde att vi kommit undan, men födelsedagsbarnet anade ugglor i mossen …
Festen hölls i Lollos brors lägenhet på andra sidan stan. Det skulle bli middag och hela tjottakalaset.
Jag bar sjömansklänning kvällen till ära. Håret låg i hårnät eftersom det var lite fuktigt ute.
Alla gästerna anlände klockan 18, skålade i skumpa och försökte prata tyst – i fall Hasse skulle anlända till festen tidigare än väntat. Hasse trodde att han skulle på middag hos Lollos bror Gustav och hans fru Bobo klockan 19. Så vi hade en timme på oss att vara nervösa på …
Jag hade gjort Hasse-etiketter och Hasse-gnuggistatueringar. Min specialitet.
Alla förväntansfulla gäster.
Och till slut plingade det på dörren. Hasse klev in och vi började vråla “Ja, må han leva” så högt vi bara kunde.
Gustav och Bobo lagade mat i massor, serverade drinkar och var de bästa festvärdarna.
Middagen serverades och hela sällskapet satte oss till bords.
Därefter dracks det drinkar, öppnades paket och skålades till sena natten. Vissa till tidig morgon …
Ligger för närvarande hemma och kurerar mig, och passar på att kika på hur förra veckan såg ut genom Instagram (heter emmasundh där om du vill följa mig). Den kan sammanfattas med jobb, jobb och jobb. Och en fest och en bilbomb.
Veckan började med att jag gömde mig i min luvkappa. Det hade nämligen blivit kallt. På tisdagen trotsade jag höstkylan, genom att trippa till Riddarholmen iklädd ballerinaskor. Jag och Lollo skulle nämligen på möte hos vårt förlag, Norstedts.
Trippilitripp.
Jag bar sjömansklänning dagen till ära. Ni vet, den här klänningen som jag visade upp. Det blev onsdag och jag började morgonen med en höstpromenad till Stockholmsmässan.
Där var det nämligen Hem & villa-mässa. Blev helt betuttad i de här Sailor-kopparna från Gustavsberg och har inte kunnat sluta tänka på dem sedan dess. Men eftersom jag var tjänstledig i somras för att jobba med boken så lever jag som en kyrkråtta just nu. Se men inte röra.
På torsdag eftermiddag gick jag fest på Damernas Världs redaktion. Jag, stylisten Robert Nordberg, AD:n Caroline Therstam och redaktionschefen Rebecka Edgren Aldén skulle firas av, vilket gjordes med bubbel, ballonger, tårta, presenter, blommor och fantastiska tal av Martina Bonnier. Tårarna sprutade från moi. Milt sagt.
Fredagen kom och hittade den här fina postern, gjord av ToveLisa. Jag gillar ALLT som ToveLisa gör. Än en gång: Se men inte röra.
När lördagen kom hade jag ont i hela kroppen och hade svårt att öppna ögonen. Jag älskar ju att jobba med min bok och alla mina projekt, men ibland blir kroppen så klart trött av att ha två jobb. Lördagen var en sådan dag.
Visade upp att jag var med i nya numret av Damernas Värld. Tyvärr hade det smugit sig in ett litet fel, som jag upptäckte först när en läsare här uppmärksammande det (tack). Tråkigt, men det är ju sådant som händer. På lördagskvällen tog jag på mig finskorna, tog John under armen och gick på utflyttningsfest hos Volang-Linda och David. Där träffade jag bland annat supertrevliga Isabelle Pedersen, ett stycke superskicklig designer (Ida, jag kommer höra av mig snart till dig) och fick jag prata en hel massa med en av mina närmsta kompisar, Chrille. Det var länge sedan. Det blev en tidig kväll, eftersom jag skulle jobba dagen därpå. Trodde jag. För när jag och mina vänner gick till tunnelbanan, smällde en bil inte långt från oss och en annan bil pep i väg i en jäkla fart därifrån. Det kan ha varit en liten bomb, eller så var det bara bensintanken som small. Eftersom vi hade sett allt var vi tvungna att stanna kvar tills polis och brandbilar kom. Helt galet.
Söndagen började med en promenad och sedan jobb, jobb, jobb. Efter jobbet åkte jag hem och jobbade med boken, sedan sa kroppen ifrån och gick och blev sjuk. Det är allt bra det där med kroppen alltså. För jag kände i hjärnan att det blev lite för mycket jobb, men när kroppen säger i från, ja, då är det inte mycket man kan göra mer än att kapitulera. Lägga sig ner under duntäcket, sova och … sova ut. Kommer inte i håg senast jag gjorde det. Herregud vad jag behövde det. Tack lilla kroppen för att du lade mig ner, och förlåt att envisa jag promt försöker pressa dig till orimliga gränser. Jag ska bli snällare mot dig. Från. Och. Med. Nu.
Den började med ett chilifinger i ögat, en skavande kontaktlins, ett skvasår, ett skyfall och en jobbig start på dagen.
Sedan vände nästan allt.
På eftermiddagen tog jag en brutalt sen lunch, tryckte i mig en Wasa knäckebröd och Yoggi (jag vet, världens sämsta lunch ever, men det fick duga) på tunnelbana, mötte jag upp Lollo i Gamla stan och gick på möte med vårt förlag Norstedts.
Där träffade vi en helt underbar människa som heter Kajsa. Vi pratade om vår kommande bok, drack kaffe och smidde storslagna planer.
Så många gånger som jag har pratat om denna bok, och jag tröttnar banne mig aldrig. Hoppas inte ni heller gör det. I mars 2013 smäller det! Peppen alltså.
Dagen till ära hade gjort mig extra piffig i en sailorklänning som jag bytt till mig från min kära vän Lisa. Den sitter som ett smäck, har den perfekta längden och ja, så påminner den så klart om min Lisa.
