Efter ett dygn i Katthult, Vimmerby och Astrid Lindgrens värld tog vi sällis med våra kompisar Mick, Emelie och Ester mot Skåne och Österlen. De flyttade nämligen ner till Skåne (från Stockholm) för ett år sedan så när vi ändå var på fastlandet passade vi på att hälsa på, hänga och – framförallt – bada!
Värmen denna sommar alltså. Skön, fantastisk, oroande och en total kris för jordbruken.
Direkt efter frukost åkte vi ner till stranden – i pyjamas. Termometern letade sig nämligen upp mot 30 grader.
Där, vid havet på Österlen, spenderade vi hela långa dagen. Byggde sandslott, åt lunch, plaskade och svalkade oss.
Efter strand och bad åkte vi till Åhus. Mick och Emelie ville visa mig en bra vintagebutik där. Och OM den var bra? HERREGUD! Bästa jag besökt på år och dag. Tyvärr tog batteriet i kameran slut efter jag tog den här bilden, men om du har vägarna förbi Åhus så besök Torget 11: vintage och secondhand.
Jag fyndade så mycket fint där! Till exempel den här Air France-väskan! Love it! Ska visa upp alla mina fynd, lovar!
Jag har precis bokat tid för att fixa pass till mig och Bodil, för i höst tar vi tåget till kontinenten!
John har redan köpt interrail-kort, så när mitt pass är klart så köper jag också. Så orimligt peppad på detta.
Vi har inte fnulat så värst långt på rutt ännu, men en dag i Köpenhamn, ett par stopp i Frankrike, franska rivieran och Italien är på tapeten. Tips mottages tacksamt!
Wiiiii!!!!
Sist vi tog tåget ner i Europa var 2015, då Majken var 6 månader gammal. Då åkte vi rakt ner till Frankrike (med ett stopp i Tyskland). Den här gången är vi sugen på en regelrätt tågluff, med många stopp och – bästa – nattåg.
Medan våra klättringspeppade kompisar besteg stenbumlingar i Fontainebleau-skogen åkte vi runt i området på jakt efter pittoreska, franska byar. Det var ju ett ganska så lätt uppdrag. Särskilt det där kravet på att de skulle vara franska.
Först gjorde vi en snabbvisit i Fontainebleau. Gick på marknad, tittade på husen och käkade crêpes. Härjade runt, the french way. När det var gjort ville vi ha variant mindre by.
Därför åkte vi istället till den galleritäta (övervuxna) konstnärsbyn Barbizon.
Kikade bakom stora portar och in i hemliga trädgårdar, klädd som ett blåbär. Den bästa blå nyansen om du frågar mig.
Lämnade Barbizon med ögonen tankade med fransk idyll (så de stackars suktande ögonen klarar sig ett tag i betongen).
Som en 80-talsaffisch (minus det hånglande paret i Hawaii-vattenfallet) tornade semesterhimlen upp sig en kväll. Jag kastade kameran om halsen, lade ner Majken i barnvagnen och sprätte med benen ner mot havet. John var hack i häl.
Ville fånga det här.
De där bilderna som man kan ta fram i snöstormande december och liksom nästan känna doften av havet, de kalkiga grusvägarna och de sensommarblommande växterna.
Nere vid hamnen var det så perfekt stilla att jag inte kunde bestämma mig för om scenen kunde tas ur en romantisk roman eller en kuslig deckare.
Trots att hela Gotland var full av semesterfirare var allt liksom … öde. Det var liksom den ultimata motsatsen mot T-centralen i Stockholm. Inges sus, inget brus. Bara svalor, prasslande löv i vinden och tusen pirrande deckaruppslag i hjärnan. Huvamejjen och hurra på samma gång.
Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva? Tack för en inspirerande blogg! /Åsa. A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.
Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.
Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana härkollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfattill små, små torp.
Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma
Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn? Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma
Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den? Caroline A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma
Q: Hej Emma Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran? Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma
Q: Hej Emma! Jag behöver hjälp! Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade). Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit. Hur ska jag ”hjälpa” henne? Vad hade du gjort? Väldigt tacksam för svar! Kram A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer “värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.
Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John “det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, “då kan vi göra ditten och datten” och “tänk när ni också får barn, DÅ … “. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.
För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att “om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.
En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid. Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma
Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i. Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp? Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram
A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.
Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.
Drink i handen, runda solglasögon på näsan, bikini på kroppen och ett parasoll över knoppen. Lite så ser mina vardag ut just nu. Sakta men säkert kommer jag ner i hawaiianernas sakta lunk.
Dagens Mai tai, på sandigt bord med utsikt över horisonten.
John. Det är hans sista lediga dag, sedan kommer han vara på konferens resten av veckan medan jag ska leva la vida loca.
Eftermiddagen spenderas här, i solstolen. Blekfis som jag är undviker jag mittpådagen-solen och lägger mig på stranden först vid tre-snåret.
John tar ett dopp och räds det stora fartyget i horisonten.
Tar en promenad längs med stranden, tittar på våghalsiga surfare och är så varm att T-shirten smiter åt fastän den inte är tajt. Puh!
Hittar nya gator, fulla med jeepar, juicebarer (med ananas från landsbygden), surfingbrädor och spännande restauranger som ska testas.
Aloha! Efter en 22 timmar lång resa (pjuu) har jag och John äntligen landat i underbara Honolulu. Jag var förbredd på en myllrande, svettig, avgasfylld och exploaterad stad, men Honolulu är inte alls som jag föreställt mig. Det är otroligt vackert på ett retro Mallis-vis om ni förstår vad jag menar. Rosa hotell, vajande palmer, långa stränder, prunkade trädgårdar, glidande beachbike-rastafaris, jeepar med surfbrädor på taken och trevliga parasoll-snubbar med spegelglasögon. En barfotastad invirad i kulörta blommor. Precis så där som man vill att Honolulu ska vara.
Här ska vi vara i en vecka. Därefter lutar det åt att vi åker över till Maui, där bananer och mangos växer mitt i städerna och vattenfallen porlar inne i regnskogen.
Just precis nu spenderar vi emellertid lata dagar i Honolulu, med bikinis och badlakan i korgväskan.
Dagens utsikt.
Och med en John i, plus två Maj tais.
Havet framför, palmer (och jag) bakom.
Amerikanska barn beundrar min klänning, framgrävda solglasögon skyddar liten vinterpupill och jag längtar efter skugga. När jag går där i Sverige med vinterkappan åtdragen kan jag för mitt liv inte minnas om det här med skugga var något eftersträvansvärt. Och om man överhuvudtaget kan gå utan kofta utan att frysa ihjäl. Någonsin. Det kan man.
Fotograferar vackra, japanska turister i prickig tyll.
Sportar beachen.
Moi i min nya bikini (som förhoppningsvis kommer finnas på Vintagefabrikeninom kort), under parasollet.
Dagens gåta. VAD ÄR DET HÄR?
Monsters jam goes beach.
Det är perfekt varmt. Så där varmt att man vill bada, men hela tiden med en svalkande bris.
Visst blir man sugen?
I en korsning står det här praktfulla trädet. De kan bli enorma. När jag var på Maui för en massa år sedan hittade jag ett träd som sträckte sig runt ett helt kvarter …
Vintage Honolulu.
Efter bad, parasollhäng och Maj tais vandrade vi hemåt, mot hotellet.
Försökte uttala alla gatorna namn. Gick så där.
Här bor vi just nu. I ett hotell med turkosa balkonger!
Väl hemma på hotellet gick vi upp på taket. Där, ovanför den 12:e våningen, dolde sig nämligen en swimmingpool med utsikt över hela Honolulu.
Och där, till höger, ser ni våra bad-kollegor.
Vi spenderade resten av kvällen precis här. Ovanför taken.
Denna regniga tisdag tycker jag att vi tittar i backspegeln istället för ut genom det regnprickiga fönstret. Låt oss kika på vad jag hade för mig förra veckan, sett ur mitt Instagram-flöde. Vill du följa mig där så heter jag praktiskt nog emmasundh.
Vecka 30 började på stranden. I Sandviken på Gotland.
Dagen därpå puttrade vi i väg på tur med en bubbla som vi fått låna av våra Visby-kompisar Jens och Mallan. Det är livet det!
Veckan förflöt i lugn semestertakt. Cyklade på vägar jag aldrig cyklat på förut, tillsammans med min hattbeklädda make.
Gassade sol sent på kvällen och hoppade från piren i Katthammarsvik.
Mitt reportage om “Axlar – mode som maktspråk” i Sofis mode landade i butik (spring och köp vettja!). Med tidningen i högsta hugg hoppade jag, John och några vänner in i bubblan igen och åkte till en Gotlands-favorit …
Fyren i När. Sveriges vackraste fyr. Picknickade bland korna och spelade yatsy, sedan åkte vi hem. På vägen hittade vi kanske världens bästa loppis och ungefär tusen vackra hus och milsvidda ängar. Då mår en allt bra.