Metan vaddå? Här är allt du behöver veta om växthusgasen metan (och kossor som rapar)

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

i betalt samarbete med LRF

Varför snackar en egentligen så mycket om kött och klimat?
Vad har kossor med klimatet att göra? Kossor, som gynnar biologisk mångfald, men rapar metan. Är de miljöhjältar och samtidigt klimatbovar? Kan vi få dem att rapa … mindre?
Hur ska vi äta i framtiden för att både gynna biologisk mångfald – och sänka utsläppen?
Och vad tusan är metan egentligen?

Tillsammans med Maria Soxbo försöker jag ständigt reda i frågor gällande klimat och miljö. Och tillsammans med LRF har vi haft ett gäng digitala klimatluncher där vi lyft allt från hållbar mat, framtidens mat (och jordbruk) till den heta frågan om skogen tillsammans med lantbrukare, skogsägare, klimat- och miljöorganisationer och forskare. Det har varit så intressanata samtal, så varför inte köra ett till?
Denna gång med rubriken kossor och klimat.

I panelen hade vi Victoria Thuillier, som är hållbarhetsexpert på LRF MjölkJenny Jewert, jordbruksexpert på Världsnaturfonden WWF och Rebecca Danielsson, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU.

Du kan se hela samtalet nedan, men eftersom jag gillar sammanfattningar så kommer en här i raketfart.


Metan vaddå?

Vår planet är ju omgiven av växthusgaser som fungerar som tak och väggar på ett växthus (som det ovan).  Ja, jag snackar så klart växthuseffekten! Den där effekten som gör det varmt, göttigt och gynnsamt på vår planet. Vi människor är beroende av växthuseffekten. Men i takt med att vi släpper ut allt mer växthusgaser så blir växthuset för tätt. Det blir helt enkelt för varmt.

Metan är en extremt kraftfull växthusgas som står för en femtedel av alla utsläpp. Metan är lååååångt mer kraftfull än koldioxid, meeeeen kortvarig. Utsläppen av koldioxid ligger kvar och påverkar i upp till 1 000 år (kan vara bra att känna till med tanke på inställningen till att sänka utsläppen nu vs sätta långsiktiga mål om att sänka dem långt in i framtiden), medan metangas däremot försvinner ur atmosfären efter sisådär en tio år.
Så metan kan liknas vid ett godis-tefat. Sur som tusan, men vips så är den borta, medan koldioxiden är mer en seg kola. Försvinner fasen aldrig.
Men till skillnad från godis är utsläpp något vi inte vill ha för mycket av – varken metan eller koldioxid.

Ungefär hälften av alla metan-utsläpp är naturliga och kommer från våtmarker  och vilda idisslare som exempelvis älg. Det liksom ingår i konceptet natur.
Den resterande hälften då? Den står människan för genom naturgasledningar (remember läckan från Nord Stream?) och jordbrukets utsläpp (hej gödsel och kor som rapar metan).

Jenny Jewert från WWF berättade att våtmarker är viktiga för den biologiska mångfalden, men metanutsläppen från våtmarker är  lika stora som utsläppen från jordbruket och avfallshanteringen tillsammans. Många våtmarker dikades ur (torrlades kan en säga) för många decennier sedan för att skapa odlingsmark, men problemet med detta är att dessa marker nu läcker koldioxid. Så vad ska en göra? Ha våtmarker som är bra för biologisk mångfald, men läcker metan? Eller ha marker som läcker koldioxid?
Svaret? Att återställa våtmarkerna räknas ha en större vinst för klimat och miljö.
Koldioxidutsläppen måste nämligen ner till noll eftersom effekterna är så långvariga, medan vi faktiskt kan tolerera en viss mängd metanutsläpp. Men det gäller att hitta en balans.

Hitta balansen mellan utsläpp och sänkor
Innan den industriella revolutionen var alla utsläpp naturliga, berättar forskaren Rebecca Danielsson från SLU. Sen kom vi på den briljanta idén att elda kol och olja, och att vi kunde använda fossila bränslen till allt från bilar till flygplan till prylar.
Det blev en jädra fossilfest och utsläppen ökade i rasande takt. Där och då ruckades den där naturliga balansen.
Växthusgaser är ju inget dåligt – så länge det finns stora och många kolsänkor – skogar exemelvis – som suger upp gaserna. Men i dag är utsläppen tok för stora och sänkorna tok för små och få. Och CCS-teknik  – lovordad teknik som ska suga upp koldioxid – är fortfarande något som ser bra ut på pappret, men tekniken är långt ifrån fullt utvecklad. Och ni vet, den knappa tiden …

Så vad göra? Är det kossorna som ryker?
För att klara klimatmålen behöver vi minska metankoncentrationerna med 55-60% från dagens nivåer och det viktiga är att plocka bort de metanustläpp som inte medförnågra nyttor, enligt Jenny Jewert från WWF. Något alla i panelen var ense om.
Vad är det för utsläpp som är lågt hängade metan-frukter då? Redo att plockas bort? Jo, i första hand är kan vi minska på fossila bränseln som naturgas, minska och också ta hand om avfall på ett smartare sätt (soptippar osar metan) och dessutom minska utsläppen från jordbruket. Enligt Victoria Thuillier på LRF  står jordbruket för 13% av Sveriges territoriella utsläpp, och av de 13% är 40% metan från kor. Meeeen, när det gäller korna så kommer ju de med en miljönytta. De håller våra landskap öppna och bidrar till den bilogiska mångfalden. Så hur göra?

Men hur är det med kossorna då? Är de klimatbovar eller miljöhjältar?

Visst saknar en tecknade filmklassiker där det otvetydig finns en skurk och en genomgod. Men så lätt ska vi inte ha det. Kossor är nämligen – FANFAR – både skurk och välgörare. Kossorna må rapa metan, men de förser oss också med mat, betar och ger oss öppna landskap och en artrikedom som är svårslagen:
”Naturbetesmarker är Nordens motsvarighet till de tropiska regnskogarna när det gäller artrikedom” som Jenny Jewert så fint uttryckte det.

“it’s not the cow, it’s the how”
Men även om kossorna bidrar till mycket gott så måste metan-utsläppen ner. Rebecca Davidsson lyfte att vi bör använda korna till det de är bra på. Alltså att beta, hålla landskapen öppna, bidra till den biologiska mångfalden och – om en är lagt åt kötthållet – bidra till livemedelsförsörjningen. Inte hålla kossorna i stall och utfodra dem med spannmål och kraftfoder, för då försvinner liksom miljöhjälte-spåret.
Meeeeen, ja, det kommer alltid ett men.
Ett. Vi kan ju själva äta spannmål, men kanske inte är superhaja på att beta landskap.
Två. Och det ska sägas att om kossorna får spannmål så växer de snabbare, producerar mer mjölk och slutnotan för köttets koldioxidavtryck blir lägre. Men det forskas mycket på just det här: “it’s not the cow, it’s the how”.

Så okej, vi har kommit fram till att kor är grymma på att beta, att de bidrar till öppna landskap och biologisk mångfald just därför. Så varför driver LRF frågan om att ta bort beteskravet (som slår fast att mjölkkor ska ha tillgång till bete en viss tid av betessäsongen)?
Victoria Thuillier från LRF svarade att det fanns flera skäl till att det driver frågan. Bland annat på grund av konkurrenskraft. Den här typen av lagstiftning (beteskrav) saknas i många andra länder, och då blir det svårare för svenska bönder att konkurrera rent prismässigt. LRF har samtidigt haft ett förslag om att bönder ska få ersättning för att man håller djur på bete och därmed bidrar med mångfaldsnytta, men det är svårt att få igenom detta på EU-nivå.
WWF är starkt emot att ta bort beteskravet. Men låter (i min otränade icke-bonde-hjärna) vettigt att ge bönder ersättning? Eller vad tycker du?

Men pja, lite cow är det allt.
Globalt sett ökar antalet kor, medan antalet minskar i Sverige. Här har vi hälften så många nötkreatur idag som på 1930-talet. Med minskat antal betande kor så minskar också naturbetesmarker vilket i sin tur drabbar den biologiska mångfalden.
Och den här: Hälften av allt kött vi äter är importerat.
Importerat kött innebär generellt sett att djuren vuxit upp med sämre djurvälfärd, mindre bete, mer antibiotika och att det används mer bekämpningsmedel till fodret. Det är väl lite sisådär med miljötjänsterna så satt säga. I Brasilien – som är en av  världens största producent av nötkött – genererar köttet enorma summor pengar, vilket ofta leder till att känsliga, artrika områden – som Amazonas djungler – får stryka på foten till förmån för den luckrativa köttindustrin.

Summa sumarum?
Vi bör helt klart dra ner på köttätande (och ja, det går så klart bra att skippa köttet helt om en så vill), och vi kan göra det utan att svenska bönder kommer i kläm (apropå att hälften av allt kött är importerat). Och om/när vi väl väljer att äta kött så ska vi så klart efterfråga naturbeteskött som bidrar vi till att korna får uträtta sina miljötjänster.
Och hallå, det här med beteskravet, det måste vi ju komma till rätta med – right? Som Jenny Jewert sammanfattade frågan: Alla som sett ett kosläpp vet hur mycket korna älskar att komma ut.

Vad tror ni: Är extra ersättning en väg att gå?

Själv så är jag köttätare som i stort sett aldrig äter kött. Jag äter i säsong, och nästan uteslutande veganskt eller vegetariskt. Men ibland äter jag kött, och då efterfrågar jag närodlat naturbeteskött.

Se hela samtalet här:

Loading Likes...

#klimatlunch – hållbar mat, que?

  • Kommentarer på inlägget:5 kommentarer

I samarbete med LRF

Vad är hållbar mat? Hur ska vi veta vad som är bäst? Vad ska vi välja om valet står mellan ekologiskt eller närproducerat? Vad går vi miste om när vi matsvinnar bort så mycket mat som vi gör? Kan vi äta kött om vi skulle vilja? Vilket kött i så fall? Är mat för billig? Hur kan god, vettig mat bli mer rättvis? Apropå rapporten från Oxfam som landade i veckan, hur kan vi få fler att ändra sina vanor? Och varför är det så svårt att få få tag i ekologisk, närproducerad mat i säsong?

Gah, så många frågor. I går försökte jag och Maria Soxbo grotta lite i svaren när vi anordnade vår andra digitala #klimatlunch (den första klimatlunchen – om framtidens mat – kan du läsa om här, och också se i efterhand)  tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund LRF.

Som bollplank för att nöta olika vinklar av det här enorma ämnet – hållbar mat – hade vi:

Jens Berggren, hållbarhetsexpert på LRF.
Madeleine van der Veer, ansvarig samhällspolitik, WWF
Paul Svensson, matsvinnsstjärna och kock.

Hela samtalet (förutom några minuter i början) kan du kika på här:

Samtalet var så jädra trevligt och lärorikt, även om lösningarna sällan är så där busenkla. Den otåliga konsumenten i mig vrålar. För matfrågan är för snårig.

I min lilla, enkla Disney-värld skulle jag vilja ha en ond bad-ass-grönsak som spänner musklerna mot en god variant med glittrande gloria och rosiga kinder. I min värld ska valet stå mellan en elak tomat och en räddar världen. Stora, feta döskalle-märkningar på det som inte är good enough och höga payback-matpoäng i livsmedelsbutiken på det som gynnar att fler arter överlever.
Eller nu ljög jag.
Jag vill ju inte att de dåliga alternativen ens ska existera. Jag vill att producenterna – vars jobb inte bara ger livsviktig mat på bordet, håller landskapen öppna och gynnar den biologiska mångfalden – ska ha de högsta lönerna. Samtidigt som god, hälsosam mat är till för allas plånböcker.
Men riktigt så ser ju inte världen ut. Tyvärr.

Det finns så många olika infallsvinklar att ta hänsyn till, och precis som i vårt förra samtal göddes insikten att det som är bra för klimatet inte alltid är det bästa för miljön. Det som är bäst för miljön kanske inte alltid är lönsamt för producenterna. Och det kanske inte ens finns en efterfrågan?

Mitt i denna soppa ska ju konsumenten försöka fatta medvetna beslut, vilket är svårt. Det sprinklas med märkningar, tusentals varor och val, val, val. I ett uppsnurrat samhälle på speed blir uppdraget nästintill omöjligt, om en inte odlar sin egen mat då. Det finns för lite styr tycker jag. Är det verkligen fler val vi behöver? Eller behöver vi färre, jädrigt bra val?

Hållbar mat, kött och biologisk mångfald

Som tur är finns det ju guider som hjälper oss i den djungelsnåriga matfrågan, som WWF:s geniala Fiskguiden, Köttguiden och den nya Vegoguiden som gör det enklare för konsumenten att navigera rätt. Guiden synar inte bara maten genom klimatglasögon, utan tar också hänsyn till kriterer som biologisk mångfald (alltså att det finns ett mångfald av arter, och att de arterna har möjlighet att överleva), kemiska bekämpningsmedel, djurvälfärd och antibiotika.
En önskar ju att varor i butik hade just WWFs märkning med rött, gult och grönt ljus, right? Eller varför inte hela avdelningar? En röd handla-sällan-avdelning, en gul handla-ganska-sällan-avdelning och en grön kör-i-vind-avdelning. Okej, jag förstår att det finns pengar att tjäna på att det är mer … fritt, men om en för sekund tänker bort det …

I korthet säger WWFs guider att vi bör äta mindre kött, mer baljväxter, ärtor, linser och bönor – grödor som har en fjuttig klimatpåverkan jämfört med exempelvis nötkött. Men Madeleine på WWF konstaterar också vi behöver djur som betar för att kunna gynna den biologiska mångfalden. Vissa arter är beroende av att det går djur och betar på markerna.
Lösningen? Äta mindre kött, och om eller när vi äter kött ska vi välja bra, naturbeteskött. Inte använda kött som en varje-dag-ingrediens, utan kanske något vi unnar oss någon gång i bland. Och då kan lägga en extra slant på bra, ekologiskt naturbeteskött.
Naturbeteskött står i dag för en liten del av produktionen, och WWF vill dubbla ytan naturbetesmark.
Sedan ska en ju så klart hålla isär olika köttslag. Nötkött har ett annat klimatavtryck än viltkött exempelvis.
Kan vi bara ha naturbeteskött då, undrade jag? Men i dagsläget saknas efterfrågan och lönsamhet.

Vi måste också komma ifrån detta kött-substitutande (nytt ord?). Alltså att vi tänker att vi ska ersätta köttet med ett vegetariskt alternativ. För det första kommer vi bli besvikna om vi förväntar oss en köttbit och istället får en vegetarisk schnitzel. Det kommer inte smaka samma sak. Kanske kan vi tänka utanför köttboxen? Laga helt nya rätter? Utgå från goda smaker som Paul så fint beskrev det, istället för att hitta nya veganska varianter av helstekt oxfilé.  Laga rätter som är dubbelt så goda men som från början inte utgick från kött?
Madeleine pratade också om den proteinhets som har dykt upp i kölvattnet av kött vs inte kött. Ett behov av att ersätta proteinet i köttet, men konstaterade att det ska krävas mycket om en ska få proteinbrist i dagens Sverige.

Självförsörjning – vad ska vi äta?
I Sverige är vi bara självförsörjande på socker, morötter och spannmål. Nog för att en gillar morötter, men är det inte lite vanskligt att förlita sig på import i tider av pandemi och eskalerande klimatkris?
Borde vi inte rimligtvis producera mer mat?
Madeleine från WWF berättade att det finns mycket mark att odla på, som tidigare användes för odling. Så möjligheten finns.
Jens från LRF lyfte självförsöjningsfrågan ytterligare ett pinnhål. Dels så kan vi inte odla vissa saker i vårt land – exempelvis kaffe –  men så måste vi också lyfta blicken en aning. Försöka producera så mycket bra mat som möjligt.

Under förra klimatlunchen berättade Jens om framtidens odlingsmöjligheter runt om i världen. Och med temperaturhöjningar kommer vissa platser – som i dag har rika odlingar – bli svårodlade. Det sätter större press på länder som Sverige, som på grund av det geografiska läget, kommer lindrigt undan. Han menade att vi inte ska prata om självförsörjning, utan snarare prata om hur vi kan försörja andra med mat. Rimligt.
Låter onekligen som att lantbrukare är ett framtidsyrke, inte sant?

Vår vän Paul, som vi träffar var och varannan dag numera känns det som (vi intervjuade Paul till Plan B-avsnittet om matsvinn), pratade dels som att vi måste bli bättre på att gräva där vi står, men också se nya möjligheter. “Vi är för jäkla dåliga att käka vilt”, konstaterade Paul samtidigt som han frågade sig hur vi kan få fler att konsumera säsongsbetonat. En pusselbit som Paul såg var food-tech. Alltså  att vi kommer bli mer självförsörjande genom att odla mer gröna blad, örter och salladsväxter under vintern.

Undrar just varför det inte säljs mer viltkött i matvarubutikerna? Och var är säsongsavdelningarna som berättar vad som är i säsong just precis nu i Sverige?

Ekologiskt vs närproducerat
En fråga som STÄNDIGT kommer upp när det snackas hållbar mat är vad en ska välja: Ekologiskt eller när närproducerat?
För det första ger inte transporterna något gigantiskt klimatavtryck konstaterade Jens från LRF. Och för det andra har vi ett avlångt land, med olika förutsättningar. I bördiga Skåne odlas flera typer av grödor, medan gräs (som lämpar sig för djurfoder) är det som växer allra bäst i norra delar av landet. Eftersom vi har ett avlångt land kan dessutom närodlat för vissa vara halvvägs ner i Tyskland likväl som innanför Sveriges gränser. Kort och gott: Att handla närproducerat ser annorlunda ut i Skåne och i Norrbotten.
Däremot vill svenska bönder producera mer mat till människor  om efterfrågan finns.

Madeleine från WWF tyckte att handeln har blivit bättre på att ta in närproducerat, men sa att det inte är automatiskt hållbart för det. “Vi behöver lägga om vår kost, äta mindre kött och mer vegetabilier”, och vad som är hållbart är helt beroende på vilken produkt vi pratar om. Ser en på mat ur ett klimatperspektiv är kanske svenska och spanska tomten bäst, till skillnad från de holländska tomaterna uppdrivna i växthus som vämts upp av naturgas. Vill en undvika kemiska bekämpningsmedel då kanske det inte är de svenska, konventionellt odlade tomaterna du ska välja. Då kanske de ekologiska från ett annat land är att föredra.
Kort och gott: det finns olika parametrar att ta hänsyn till.

På mängder av platser i Sverige har reko-ringar dykt upp, där en kan handla närproducerat direkt från leverantören. Reko-ringar är något Paul hyllar, eftersom det är enkelt och pengarna landar hos producenten – utan mellanhänder. Dessutom får en se en producent i ögonen, kanske får en respekt för maten? En respekt som het klart behövs.

Är maten för billig?
Och så till (ännu) en knivig fråga. Vi har aldrig spenderat så få procent av vår inkomst på mat som nu, och samtidigt måste ju alla ha råd med bra mat. Är mat för billig? Det beror nog på vem du frågar.
Frågar du lantbrukaren som plöjt ner timtals med jobb i jorden så kanske svaret är ja,  frågar du personen som vänder på varenda krona för att ha råd att ställa middag på bordet? Ja, då är svaret garanterat nej.
Ökade klyftor i det här landet gör inte frågan så mycket enklare kan jag tycka.

“Kostar maten för lite så är det något som inte är bra”, menade Madeleine från WWF. Är den för billig så är det något som går snett till i produktionen. Får grisarna böka ute och får hönsen gå fritt och picka?
“Vi betalar inte för det enorma jobb som de svenska bönderna gör”, sa Madeleine samtidigt som hon tyckte att matvarukedjorna kunde bli bättre att hjälpa konsumenten. Bli mer noggranna med vad de pushar för och ger röda prislappar. Reas kyckling och fläskfilé ut för en billig peng då är det någon som får betala det verkliga priset. Är det bonden, djuren eller miljön som får stryka på foten?

Matsvinn
Mat står för en fjärdedel av alla utsläpp, samtidigt som en tredjedel av all mat som produceras – slängs. Inte bara ett enormt resursslöseri, utan vilken nål i ögat på den som kämpar för varje liten tugga.
Det största matsvinnet sker hos hushållen, trots att vi skulle kunna spara 3000-6000 kronor per år … bara genom att äta upp!?
Så hur löser vi detta?
Eftersom vi hade matsvinnets posterboy – Paul Svensson – på besök var vi ju bara tvungna att snacka om detta. Dels lyfte han tanken om smak. En gammal morot smakar inte samma sak som en färsk. Men smakar den dåligt? Nej, den smakar annorlunda och kan därför användas till andra saker. I en gryta, eller rostas i ugn.
Paul funderade på om vi kanske bunkrar för mycket i denna tid av storhandling? Inte hinner äta upp innan maten blir dåligt, och ser frysen som ett mausoleum. Hand upp alla som håller med?

Kanske ska vi handla mindre, men ofta? Och hur kommer vi då undan med utsläpp från bilen?

Mina tankar …
Älskar de här klimatluncherna. Att få förra olika infallsvinkar – samtidigt. Fler klimatluncher åt folket! kanske med en livsmedelsbutik?
Men okej, vad tänker jag om allt som sas?

Asch, jag kanske är väl radikal, men jag tycker att det borde finnas färre val. Det borde finnas säsongsavdelningar och rädda-maten-avdelningar i livsmedelsbutikerna. Och vill en ha någon mat som är importerad, ja, då kanske en ska gå in på en avdelning som är just till för detta. Behöver en flygimportetad mat som färska bär och sparris just i februari, ja, då kanske det är en beställningsvara.
Jag tror att konsumenten behöver puffas i rätt riktning, och jag tror stenhårt på nudging.
Herregud, så intressant det hade varit att bygga upp framtidens matbutik där fokus ligger på att slussa kunden mot så hållbara val som möjligt. Hur skulle den butiken se ut?

Gällande kött så gillar jag tanken på att det är något vi äter ytterst sällan, och om eller när vi äter kött så äter vi naturbeteskött. Jag äter ju i säsong (så här års väldigt mycket rotfrukter) och till 99% vegetariskt och vegansk. Men jag kallar mig inte vegetarian eller vegan, jag har kopierat Maria och kallar mig för “en köttätare som nästan aldrig äter kött”. Jag älskar att längta efter mat, och när jag väl äter en viss typ av mat som jag annars inte äter så njuter jag till fullo. Första tomten för säsongen! Sockerärtor på sommar. Mmmm. Och även kött om det ska lyxas någon gång per år, eller om köttet riskerar att matsvinns bort.

Ska vi handla mindre och ofta? Detta sticker ju i hamsterns ögon härhemma, hahaha. Men kanske ska vi sträva efter konceptet 15-minutes city, där alla ska ha tillgång till det mest basala inom 15 minuter. Detta önskar en ju även kunde appliceras på landsbygden, och då hoppas jag så klart på min stora dröm: The revival of the Lanthandeln. Ett nav i bygden, som kan ge så mycket viktigt – förutom tillgång till närproducerad mat.

Rekoringar – genialt koncept där en kan köpa mat dirket från producenterna, och klipper en hel del mellanhänder. Pengarna går med andra ord raka vägen till den som gör det stora jobbet. Däremot: Hur hållbart är det att 100 personer tar bilen till en parkering där utlämingen ofta sker? Kan det centrala torget vara ett alternativ, dit kollektivtrafiken går? Torghandel (eller ja, utlämning) av grönsaker är ju inget nytt, kanske läge att damma av? Och så klart: en given plats i lanthandeln.
I mina hemtrakter i Värmland har det funnits lanthandlar i var och varannat hus. Uppe på en kulle i bygden finns ett hus som en gång var grönsakshandel, med en väl kyld källare i. Den fungerar som förråd om jag inte förstått fel. Kanske kan en damma av den? Och på andra platser kan en köpa ägg och grönsaker från obemannade bodar.

Nu befinner jag mig mitt uppe i en flytt. Men min dröm är att starta igång en lanthandel där närproducerade grönsaker och andra viktiga varor kan säljas. Kanske är det drömmen om att bygga framtidens matbutik?

Vad gick du för tankar efter att ha läst detta? Eller sett klimatlunchen? Vore intressant att höra!

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta