Metan vaddå? Här är allt du behöver veta om växthusgasen metan (och kossor som rapar)
i betalt samarbete med LRF
Varför snackar en egentligen så mycket om kött och klimat?
Vad har kossor med klimatet att göra? Kossor, som gynnar biologisk mångfald, men rapar metan. Är de miljöhjältar och samtidigt klimatbovar? Kan vi få dem att rapa … mindre?
Hur ska vi äta i framtiden för att både gynna biologisk mångfald – och sänka utsläppen?
Och vad tusan är metan egentligen?
Tillsammans med Maria Soxbo försöker jag ständigt reda i frågor gällande klimat och miljö. Och tillsammans med LRF har vi haft ett gäng digitala klimatluncher där vi lyft allt från hållbar mat, framtidens mat (och jordbruk) till den heta frågan om skogen tillsammans med lantbrukare, skogsägare, klimat- och miljöorganisationer och forskare. Det har varit så intressanata samtal, så varför inte köra ett till?
Denna gång med rubriken kossor och klimat.
I panelen hade vi Victoria Thuillier, som är hållbarhetsexpert på LRF Mjölk, Jenny Jewert, jordbruksexpert på Världsnaturfonden WWF och Rebecca Danielsson, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU.
Du kan se hela samtalet nedan, men eftersom jag gillar sammanfattningar så kommer en här i raketfart.
Metan vaddå?
Vår planet är ju omgiven av växthusgaser som fungerar som tak och väggar på ett växthus (som det ovan). Ja, jag snackar så klart växthuseffekten! Den där effekten som gör det varmt, göttigt och gynnsamt på vår planet. Vi människor är beroende av växthuseffekten. Men i takt med att vi släpper ut allt mer växthusgaser så blir växthuset för tätt. Det blir helt enkelt för varmt.
Metan är en extremt kraftfull växthusgas som står för en femtedel av alla utsläpp. Metan är lååååångt mer kraftfull än koldioxid, meeeeen kortvarig. Utsläppen av koldioxid ligger kvar och påverkar i upp till 1 000 år (kan vara bra att känna till med tanke på inställningen till att sänka utsläppen nu vs sätta långsiktiga mål om att sänka dem långt in i framtiden), medan metangas däremot försvinner ur atmosfären efter sisådär en tio år.
Så metan kan liknas vid ett godis-tefat. Sur som tusan, men vips så är den borta, medan koldioxiden är mer en seg kola. Försvinner fasen aldrig.
Men till skillnad från godis är utsläpp något vi inte vill ha för mycket av – varken metan eller koldioxid.
Ungefär hälften av alla metan-utsläpp är naturliga och kommer från våtmarker och vilda idisslare som exempelvis älg. Det liksom ingår i konceptet natur.
Den resterande hälften då? Den står människan för genom naturgasledningar (remember läckan från Nord Stream?) och jordbrukets utsläpp (hej gödsel och kor som rapar metan).
Jenny Jewert från WWF berättade att våtmarker är viktiga för den biologiska mångfalden, men metanutsläppen från våtmarker är lika stora som utsläppen från jordbruket och avfallshanteringen tillsammans. Många våtmarker dikades ur (torrlades kan en säga) för många decennier sedan för att skapa odlingsmark, men problemet med detta är att dessa marker nu läcker koldioxid. Så vad ska en göra? Ha våtmarker som är bra för biologisk mångfald, men läcker metan? Eller ha marker som läcker koldioxid?
Svaret? Att återställa våtmarkerna räknas ha en större vinst för klimat och miljö.
Koldioxidutsläppen måste nämligen ner till noll eftersom effekterna är så långvariga, medan vi faktiskt kan tolerera en viss mängd metanutsläpp. Men det gäller att hitta en balans.
Hitta balansen mellan utsläpp och sänkor
Innan den industriella revolutionen var alla utsläpp naturliga, berättar forskaren Rebecca Danielsson från SLU. Sen kom vi på den briljanta idén att elda kol och olja, och att vi kunde använda fossila bränslen till allt från bilar till flygplan till prylar.
Det blev en jädra fossilfest och utsläppen ökade i rasande takt. Där och då ruckades den där naturliga balansen.
Växthusgaser är ju inget dåligt – så länge det finns stora och många kolsänkor – skogar exemelvis – som suger upp gaserna. Men i dag är utsläppen tok för stora och sänkorna tok för små och få. Och CCS-teknik – lovordad teknik som ska suga upp koldioxid – är fortfarande något som ser bra ut på pappret, men tekniken är långt ifrån fullt utvecklad. Och ni vet, den knappa tiden …
Så vad göra? Är det kossorna som ryker?
För att klara klimatmålen behöver vi minska metankoncentrationerna med 55-60% från dagens nivåer och det viktiga är att plocka bort de metanustläpp som inte medförnågra nyttor, enligt Jenny Jewert från WWF. Något alla i panelen var ense om.
Vad är det för utsläpp som är lågt hängade metan-frukter då? Redo att plockas bort? Jo, i första hand är kan vi minska på fossila bränseln som naturgas, minska och också ta hand om avfall på ett smartare sätt (soptippar osar metan) och dessutom minska utsläppen från jordbruket. Enligt Victoria Thuillier på LRF står jordbruket för 13% av Sveriges territoriella utsläpp, och av de 13% är 40% metan från kor. Meeeen, när det gäller korna så kommer ju de med en miljönytta. De håller våra landskap öppna och bidrar till den bilogiska mångfalden. Så hur göra?
Men hur är det med kossorna då? Är de klimatbovar eller miljöhjältar?
Visst saknar en tecknade filmklassiker där det otvetydig finns en skurk och en genomgod. Men så lätt ska vi inte ha det. Kossor är nämligen – FANFAR – både skurk och välgörare. Kossorna må rapa metan, men de förser oss också med mat, betar och ger oss öppna landskap och en artrikedom som är svårslagen:
”Naturbetesmarker är Nordens motsvarighet till de tropiska regnskogarna när det gäller artrikedom” som Jenny Jewert så fint uttryckte det.
“it’s not the cow, it’s the how”
Men även om kossorna bidrar till mycket gott så måste metan-utsläppen ner. Rebecca Davidsson lyfte att vi bör använda korna till det de är bra på. Alltså att beta, hålla landskapen öppna, bidra till den biologiska mångfalden och – om en är lagt åt kötthållet – bidra till livemedelsförsörjningen. Inte hålla kossorna i stall och utfodra dem med spannmål och kraftfoder, för då försvinner liksom miljöhjälte-spåret.
Meeeeen, ja, det kommer alltid ett men.
Ett. Vi kan ju själva äta spannmål, men kanske inte är superhaja på att beta landskap.
Två. Och det ska sägas att om kossorna får spannmål så växer de snabbare, producerar mer mjölk och slutnotan för köttets koldioxidavtryck blir lägre. Men det forskas mycket på just det här: “it’s not the cow, it’s the how”.
Så okej, vi har kommit fram till att kor är grymma på att beta, att de bidrar till öppna landskap och biologisk mångfald just därför. Så varför driver LRF frågan om att ta bort beteskravet (som slår fast att mjölkkor ska ha tillgång till bete en viss tid av betessäsongen)?
Victoria Thuillier från LRF svarade att det fanns flera skäl till att det driver frågan. Bland annat på grund av konkurrenskraft. Den här typen av lagstiftning (beteskrav) saknas i många andra länder, och då blir det svårare för svenska bönder att konkurrera rent prismässigt. LRF har samtidigt haft ett förslag om att bönder ska få ersättning för att man håller djur på bete och därmed bidrar med mångfaldsnytta, men det är svårt att få igenom detta på EU-nivå.
WWF är starkt emot att ta bort beteskravet. Men låter (i min otränade icke-bonde-hjärna) vettigt att ge bönder ersättning? Eller vad tycker du?
Men pja, lite cow är det allt.
Globalt sett ökar antalet kor, medan antalet minskar i Sverige. Här har vi hälften så många nötkreatur idag som på 1930-talet. Med minskat antal betande kor så minskar också naturbetesmarker vilket i sin tur drabbar den biologiska mångfalden.
Och den här: Hälften av allt kött vi äter är importerat.
Importerat kött innebär generellt sett att djuren vuxit upp med sämre djurvälfärd, mindre bete, mer antibiotika och att det används mer bekämpningsmedel till fodret. Det är väl lite sisådär med miljötjänsterna så satt säga. I Brasilien – som är en av världens största producent av nötkött – genererar köttet enorma summor pengar, vilket ofta leder till att känsliga, artrika områden – som Amazonas djungler – får stryka på foten till förmån för den luckrativa köttindustrin.
Summa sumarum?
Vi bör helt klart dra ner på köttätande (och ja, det går så klart bra att skippa köttet helt om en så vill), och vi kan göra det utan att svenska bönder kommer i kläm (apropå att hälften av allt kött är importerat). Och om/när vi väl väljer att äta kött så ska vi så klart efterfråga naturbeteskött som bidrar vi till att korna får uträtta sina miljötjänster.
Och hallå, det här med beteskravet, det måste vi ju komma till rätta med – right? Som Jenny Jewert sammanfattade frågan: Alla som sett ett kosläpp vet hur mycket korna älskar att komma ut.
Vad tror ni: Är extra ersättning en väg att gå?
Själv så är jag köttätare som i stort sett aldrig äter kött. Jag äter i säsong, och nästan uteslutande veganskt eller vegetariskt. Men ibland äter jag kött, och då efterfrågar jag närodlat naturbeteskött.
Se hela samtalet här: