I samarbete med Diakonia

Här är den.
Det kuperade landet-livets räddare i nöden. Den är lerig, den är skitig, den är smidig, den är rejäl.  Och jag älskar den.

Cyklen har varit min följeslagare sedan barnsben. Jag lärde mig cykla när jag var 3 år.
På somrarna cyklade jag, min syster och mina kusiner ner till sjön och slängde oss i plurret, lagom svettiga. Det fanns ingen tid för badkrukeri.
Vi nästlade oss ner bland sommarstugetomterna för att ta ett dopp, eftersom det inte fanns någon cykelbana till den kommunala badplatsen (och gör fortfarande inte) och på den stora 90-vägen fick vi inte cykla själva (rimligt). Men till badplatsen vid sommarstugorna – dit fick vi cykla hur ofta vi ville.

När jag gick i mellanstadiet sparade jag ihop till en alldeles egen cykel. Genom att klippa gräsmattor hos släktingar, städa och spara veckopeng, så blev den till slut min. En silverfärgad mountainbike med 21 växlar. För mig var den frihet. För med den kunde jag cykla till skolan 5 kilometer bort och cykla hem precis nääääär jag ville. Jag behövde inte passa skolbuss, och inte heller förlita mig på skjuts. Jag var friiii!
Hela min uppväxt cyklade jag överallt.
När det blev sommarlov cyklade jag längre strapatser. Runt Nedre Fryken tillsammans min tremänning, och näääääästan hela vägen ner till Tjörn på Västkusten. Lår of steel. Röv af kämpa.

När jag flyttade till Stockholm tog jag med min mammas auktionsfyndade damcykel, som tyvärr blev stulen (sörjer fortfarande), och kryssade fram mellan bilarna på väg till jobbet, cyklade hem från klubbarna och cyklade på utflykt. Jag har upptäckt det mesta av Stockholm – det som går att nå via tunnelbana och cykel.
Och jag älskar faktiskt att cykla i Stockholm. Älskar det urbana, att vara med i det plingande cykelgänget, vara den vettiga flocken vid rustningstid, att cykla över broarna på väg hem från fest och höra sommarnattens koltrastar i ett sovande Stockholm.
Jag kan sakna det så enormt mycket nu när jag bor på landsbygden.
Saknar inte avgaserna som bolmade mig i ansiktet, de vassa armbågarna från andra trafikanterna och de stjärtsmala cykelbanorna.

Här på landsbygden är det inte lika urbant, men å andra sidan andas jag frisk luft och jag hör fågelkvittret just precis jämt. Inte bara när bilbruset har tystnat om natten.
Backarna är mer intense här,  och första cykelturen efter vintern var en pärs. Men jag vet att det snart blir lättare. Benen blir starkare och konditionen vassare. Och det är en oslagbar känsla.
Med tanke på hur många roliga, trevliga människor jag lärt känna de senaste månaderna så gissar jag att det – post-pandemi – blir cykeln hem efter fest här också i sommarnatten.

För ett tag sedan hörde jag att Stockholm ligger närmare 20 år efter i utvecklingen vad gäller cykling.
Nu har jag flyttat till Karlstad – som är en av Sveriges bästa cykelstäder.
Kommer vi se fler som söker sig till städer, orter och landsbygdshörn där det är lätt att leva hållbart, ta cykeln, sänka sina utsläpp och leva i linje med uppsatta miljö- och klimatmål?
Jag är övertygad om det.

I det nya Plan B-avsnittet “Bikes, backar och bekvämlighet“ – som görs i samarbete med Diakonia – så grottas det ner i cykeln.
Detta geniala transportmedel som är en del av lösningen på klimatkrisen.

I bikes, backar och bekvämlighet snackar jag och min trampade podd-kompanjon Maria Soxbo förlegade bil-vanor, mossiga lagar, teknikoptimism hos myndigheter och så går vi loss på en rad lösning!
Och så sneglar vi på Paris – som imponerar! Hur och varför får du höra i podden!
Vi snackar också om barn, och hur de puttas in i en brummande, ohälsosam bilnorm. Trots att vi ska åt ett HELT annat håll för att ge dem en vettig framtid.

Nästan varannan grundskoleelev kommer till skolan i bil.
Världen är upp- och ner.

“På 1970-talet gick eller cyklade 90 procent av barnen till skolan. I dag är den andelen omkring 50 procent. I mitten av 1990-talet cyklade 24 procent av barnen till skolan. I början av 2010-talet hade andelen minskat till 14 procent. Detta trots att sex av tio barn, enligt Trafikverket, har skolan inom två kilometer från hemmet.” Informationen kommer från Svensk cykling, och i podd-avsnittet kan du höra en intervju med Klas Elm från Svensk cykling. Missa inte.

Min dröm är att jag ska kunna ta mig överallt på cykel. Att det ska finnas goda förutsättningar för mig att välja det transportmedlet som ger starka ben, frisk luft och som inte belastar klimat, miljö och ekonomi. Det transportmedlet som ger bättre hälsa och som bidrar till ett bättre samhälle.
Jag drömmer om att att det ska vara enkelt för barn att cykla. Att det ska vara det giva sättet att ta sig till skola. Att det ska ges förutsättningar. Att mina barn ska kunna cykla till sjön. Till den kommunala badplatsen där alla är välkomna, inte behöva doppa sig på nåder i takt med att strandtomterna blir allt fler och strandskyddet naggas. Jag drömmer om att det här samhället, naturen och sjöarna ska vara till för alla. Inte bara de med bil eller pengar på kontot.
Drömmen innehåller också att åka till min gamla hemstad Stockholm, färdas på bilfria gator, njuta av staden och att kunna hyra en eldriven cykel när jag kliver av tåget på Centralstationen.
Eldrivna cyklar som ägs av staden, är en del av staden och skapar arbetstillfällen.
Inte som ägs av företag som är vinstdrivande, och kanske inte riktigt ser vinningen med att ta hand om övergivna elcyklar som gått sönder.

Att ta cykeln kan ju te sig som en självklarhet för oss här i Sverige, som ett sätt att ta sig fram. Men på andra platser är det nyckeln till ett vettigt liv. Ett liv bortom barnäktenskap.

Viktiga organisationen Diakonia driver cykelprojekt i Bangladesh, där flickor lär sig cykla.
Cykeln löser så många problem. Fickorna kan ta sig till skolan, lättare undvika trakasserier och så kan de få en utbildning och en rimligare chans ut ur fattigdom och tvångsäktenskap.
Genom cykelprojektet lär sig också flickorna om sina rättigheter, och får bättre möjligheter att forma sina egna liv.

Detta tycker jag så klart att vi alla ska stötta.

1. Skänk en slant! Det gör du enkelt genom att swisha till 90 33 044., all info hittar du här.
2. Ge bort cykellektioner! Om du skänker 167 kronor får 5 flickor i Bangladesh möjlighet att lära sig att cykla. Och du får ett gåvobevis att ge bort i present till någon.
3. Sprid kampanjen! Dela det här inlägget eller kampanjsidan, så att fler kan bidra och fler flickor kan lära sig cykla!

Skänk en liten eller stor slant, och passa också på att dela bilder på dig själv när du cyklar och tagga med #cykeluppropet. Varför? Vi människor är flockdjur. Vi gör som alla andra. Genom att visa att du cyklar påverkar du andra. Vi behöver också bli många fler som uppmärksammar att samhället måste bli bättre på att prioritera cykeln och oss cyklister. Det behövs en stark opinion för att politiker ska kunna fatta beslut.
Du och jag är opinionen.
Gör skillnad.