Jag älskar TV-serier och knarkar ungefär allt. Sedan jag blev gravid så har detta TV-serie-tittande gått helt bananas i takt med allehanda krämpor som illamående, foglossning eller bara den totala tröttheten. Från att ha varit ganska kräsen sväljer jag allt, jag menar ALLT. Paradise Hotel, Bonde söker fru och har tittat på ALLA dokumentärer på SVTplay. Du kan fråga mig allt om Andra världskriget, Cleopatra till Göteborgs uppbyggnad – jag kan allt nu.
Vissa serier har varit riktigt dåliga (Klondike, hej opepp), andra har varit lite småmysiga medan en tredje TV-serie har skapat hål av saknad.
Så nu har jag satt ihop en lista över några av mina favoriter (både nya som gamla) inför mörka november.
The Knick, HBO Nordic
Kostym-sjukhusdrama med Clive Owen! Behöver jag säga mer? Utspelar sig i början av 1900-talet i det korrupta New York och innehåller allt från omöjlig kärlek, kokain, rasism, vacker interiör och inte så smarta kirurgiska experiment. Inget för dig som är känslig för blod (och inte heller något att se samtidigt som du äter. Tro mig, jag har testat). Väntar nu med spänning på nya avsnitt.
Det blodröda fältet, Svtplay
Kostymdrama (mitt bästa!) som utspelar sig på ett fältsjukhus i Frankrike under första världskriget. I serien får vi följa tre frivilliga, brittiska sköterskor som av olika anledningar vill fly vardagen för att hjälpa till vid fronten. Mitt under brinnande krig får du frossa i hemligheter, kärlek och en läkare med skotsk dialekt. En behöver inget mer.
Maria Langs deckarfilmer, TV4play
Nyinspelade deckarfilmer i idyllisk 1950-taslmiljö med Tuva Novotny som hobbykriminalaren Puck. Spännande intriger, svartsjuka, mord och en dos löööv. Om jag fick bestämma skulle det komma ungefär 10 sådana här avsnitt till – minst.
Fjällbackamorden, Svtplay
Alltså jag är en sucker för deckare (och kan inte låta bli att tycka att svenska dramor är lite mysiga), så när Camilla Läckbergs böcker blir TV kan jag liksom inte motstå att titta. Det är så där lite behagligt, med lagom mycket spänning. Alldeles perfekt att titta på efter att ha haft hjärtat i halsgropen efter …
Game of Thrones, HBO Nordic
Det finns ingen TV-serie som Game of Thrones. Det är den skevaste, vidrigaste, mest våldsamma och fantastiska serie jag sett. Jag kan inte sluta titta. Denna långkörare har jag varit fast i länge och jag blir alltid lika chockad vid säsongspremiären. Det är som att man behöver ett par avsnitt att vänja sig vid den grova Game of Thrones-standarden.
Downton Abbey, SVTPlay
Behövs inga ord eller förklaring. Älskar Violet Crawley, Dowager Countess of Grantham och hejar just nu på Charles Blake. Ta en titt på Downton-eftersnacket också, med den förträffliga Kristin Lundell som jag tycker så mycket om.
House of Cards, Netflix
Ungefär en av de bästa – och mest oberäkneliga – serier som gjorts. Handlar den superläskiga, hänsynslösa och korrupta politikern Frank Underwood (Kevin Spacey) som med alla (ALLA!) medel vill ta sig till makten i USA. Ger begreppet “politiskt spel” en helt ny dimension.
Orange is the new black, Netflix
En skev serie som handlar om den nyförlovade New York-bon Piper som sonar ett gammalt brott som hon begick i sin vilda ungdom. Hon sätts i fängelse, får sitt nyfönade hår tilltufsat och möter ungefär den skevaste arsenal av människor.
Poirot & Miss Marple, TV4play
Två av mina favoritserier, båda gamla Agatha Christie-deckar-dängor i underbara miljöer. Poirot är största favoriten, mest för att den utspelar sig på 1920-talet och för att Poirot själv är så självgod. Love it!
Upp med min nya klocka i bokhyllan, bort med pågående flugverkstad från pysselbordet (psst, vad tycks om vår sprillans nya pysselhörna?) och knöla in ett stycke kalender mellan jordglob, leksakståg och en vintagekamera.
Min nyårsafton började lite så här. Med storstädning och fix inför en högst spontan nyårslunch.
Det här kan ha varit det mest oplanerade nyårsfirande i mannaminne. Bara några skälvande dagar innan fyrverkeriena skulle smattra hade vi ingen aning om hur detta nyår skulle firas. Det var som om den stora veligheten (jag som så sällan velar) hade klivit in i farstun och vägrade gå. Nyårsgeneralen Lisa, som brukar ha en plan redan vid midsommar, flydde landet, så där stod vi – handfallna med ett nyfött nyår i famnen.
Men så ringer telefonen, och så igen och igen. Och helt plötsligt är vi ett par vilsna nyårssjälar (som annars brukar fira under generalens uppsikt) som bestämmer oss för att kasta ihop en nyårslunch. Sagt och gjort.
Medan min kompis Erik handlar ingredienser till en vegetarisk bouillabaisse dukar jag bordet i vardagsrummet med nejlikor och Gröna Anna-porslin.
Fint i all sin enkelhet.
Katten Sockan står i fönstret och tittar på – finklädd i Dr. Johns prima festflugor – the cat version.
Samtidigt sitter John förbereder ett quiz i all hast – om 2013 års filmer och TV-serier.
När skymningen faller – och lamporna i fönstret tänds – anländer gästerna. Hur det såg ut får du se alldeles strax …
Alltså. Jag är så stolt. Nu är de nämligen klara. Doktor Johns prima festflugor som min man John har sytt. De är förpackade i pillerburk med ordination på etikett som jag har gjort … som den etikett-nörd jag är.
Nu är det dags att svara på era frågor igen. Jag har fått in mängder av frågor både per mejl och i kommentarsfälten, så nu tänkte jag beta av några som handlar om sänggavlar, inredning, Paris, vintageklänningar, jobba, kärlek, projekt, blommor, utbildning och vintagebutiker i Stockholm …
Now it’s time to answer your questions again. I have received so many questions both by email and in the comments fields, so now I thought answer a few of them …
Q: En lite lökig fråga kanske, men när går du upp om dagen? Jag är själv frilansjournalist och tenderar att gå upp framåt förmiddagen (läs: tio) och går och lägger mig vid två på natten. Jag tycker det är svårt att ha “normala arbetstider”. Hur tänker du?
A: Ja, jag måste erkänna att jag sitter med samma problematik. Dagar, kvällar och nätter flyter ihop, liksom vardagar och helger. Jag är en nattmänniska. Allt som händer efter klockan 23.00 är alltid dubbelt så roligt, så jag tenderar att sitta uppe sent på nätterna. Skillnaden mellan oss är att jag går upp halv sju, när min man John stiger upp. Det är idiotiskt. I går kom jag till en punkt då dagar av sömnbrist gjorde att kroppen var helt slut. Jag förmådde mig inte att stiga upp, och då är det bara att lyssna på kroppen och vila. Från och med i dag ska jag bli snällare mot mig själv. Inte jobba sent, inte gå och lägga mig sent, inte jobba från sängen och inte jobba i pyjamas. Mitt problem är att jag tycker att det är så roligt att jobba, men jag vill ju också att det ska fortsätta vara roligt, och för det behövs lite ramar. Så nu har jag satt upp ramar. Min plan är att jag ska gå upp halv sju och gå och lägga mig i tid på kvällen. Och vara snällare mot mig själv. Wish me luck.
Q: Hej Emma! Får jag fråga var du köpt dina strumpbyxor? Jag har letat länge efter ett par täckande vita strumpbyxor som inte är liksom grovstickade eller gulvita, och dina ser ut att stämma in på hur jag vill ha dem.
Gillar din blogg mycket förresten, även om jag inte brukar kommentera.. 🙂
Lotta A: Hej Lotta! Ja, fina strumpbyxor är extremt svårt att hitta. Antingen är de svindyra, på tok för tunna, mönstrade eller av dålig kvalité. De vita strumpbyxor som jag bär är köpta via Asos.com. De är lagom tjocka, av bra kvalité, släta och dessutom billiga. Allt i ett!
Q: Hej Emma!
Sökte runt efter sänggavel på google och snubblade in på din blog.
Fina bilder och å vilken fin sänggavel (med den tjusiga hyllan ovanför).
Får man lov att fråga om du köpt sänggaveln eller ordnat den själv?
mvh
Cecilia A: Hej Cecilia. min mjuka sänggavel kommer faktiskt från IKEA. Jag hade världens plan på att göra en sänggavel själv, men utan bil i storstaden är det nästan omöjligt. Så himla sorgligt att det ska vara så. Denna sänggavel kördes hem till min dörr, så det var ju himla praktiskt. Om du vill ha en mjuk sänggavel så tycker jag absolut att du ska satsa på en sådan här, om du inte vill pyssla ihop en själv vill säga. Annars kan jag rekommendera en grymt fin sänggavel från Ellos. Om jag inte redan hade haft en sänggavel hade jag lugnt satsat på den här 1950-talsinspirerade sänggaveln. Jag hade nog spraymålat den i någon pastell, alternativt svart, och knipit fast klämlamor i spjärlorna som sänglampor. Ja, som du märker har jag redan en klar plan hur jag skulle göra. Om det inte hade varit beyond onödigt så hade jag lugnt haft två sänggavlar att byta mellan! Denna sänggavel kostar dessutom bara 800 spänn, och är HUR snygg som helst. Stort lycka till Cecilia!
Q: Jättefin radio!! Får man fråga vart du ( eller din man :P) har köpt den någonstans?By the way, älskar din blogg!
Sofia A: Åh, vilka fina ord! Tackartackar. Radion, som är av märket König, är en gåva från min man och jag råkar veta att han har köpt den på en liten butik på Folkungagatan i Stockholm. Men de finns även att köpa på nätet, exempelvis här. Det är en fantastisk radio – snygg, bra och extremt prisvärd.
Q: Först och främst – du är en sådan med “fin yta”-blogg som ändå alltid känns mänsklig, genuin och varm. Det gillar jag som tusan.
Sen kom jag på en fråga som jag missade att ställa när du hade frågestund! Tar den nu så får vi se om du hinner svara någon gång. =)
Jag vill så hemskt gärna hitta sådana där fina klänningar (tajta kring överkroppen och vippiga från midjan och ner) som du verkar dra till dig som en magnet – men så fort jag går in i en second handbutik blir jag typ apatisk. Det är så plottrigt och liksom kaotiskt trots att det är sorterat och jag vet aldrig var jag ska börja! Antingen hittar jag en fin modell men som är fel storlek, eller så hittar jag en i rätt size men med fult tyg osv. Sen blir jag trött och går hem. Har du något sökar-tips??
Annika http://annikaville.blogspot.com
A: Hej Annika och tusen tack för dina enormt fina ord. Det känns otroligt viktigt för mig att ha en varm blogg, eftersom kalla människor är det värsta jag vet. Så du anar nog inte hur glad jag blir över din kommentar. Nu till din fråga.
Om du vill ha en vintageklänning, men – som du skriver – blir apatisk, så bör du nog bege dig till en välrenommerad vintagebutik. Vill du ändå ge dig in i loppis- och secondhanddjungel – med chans att göra superfynd – då är det träning som gäller. Det roligaste formen av träning. När jag går in på exempelvis Myrorna så bläddrar jag mig igenom sortimentet. Jag hoppar över mönster och färger som jag inte passar i eller tycker om. Det gör att sortimentet som av eventuellt intresse minskar rejält.
Ett tips är att testa dig fram. Hittar du en fin klänning, men är osäker på om den passar? Titta noga hur den är uppbyggd, testa den och gör sedan en utvärdering. Tids nog har du tränat upp ditt ögonmått att du knappt behöver prova klänningen för att veta hur den kommer att sitta.
Gillar du 1950-talestitiken, men känner att det här med att fynda inte är din grej? Ja, då är kanske nyproducerade klänningar din melodi. Det finns en rad skickliga designers och märken som producerar klänningar efter gamla mönster. Några av dem som jag kan rekommendera är Jumperfabriken, Maria Westerlind och Emmy design. Sedan måste jag slå ett slag för designers och sömmerskor som syr upp på beställning. Antingen som driver eget företag eller som utbildar sig i exempel sömnadskonstruktion och är sugen på uppdrag.
Q: Hello Emma! I love your blog, and the translation at the bottom is so helpful 🙂 But I like to read the whole post and have to put it through Google Translate which takes a long time. If it’s possible, would you add a translate button, like the one at the bottom of Elsa Billgren’s blog posts? I would make things much easier! Have a wonderful 2013!
An Scenic World
http://anscenicworld.blogspot.se/ A: Hi! And thank you so much. I have received so many international readers the past weeks – hurray! I apologize to you all that I’ll haven’t got a translate-buttom yet.
I can imagine that it is not completely easy to keep up with my made-up swedish words, so I will write a translation text at the end of every blog post until I learn to write with real words!
So typical me to find my own words when Swedish language is not enough. I promise to get a button. Coming soon! Now have a wonderful 2013!
xx emma
Q: Hej Emma!
En sak som jag tycker är fint är att du verkar ha så härlig relation till dina vänner. Jag undrar lite hur ni lärde känna varandra och om du är bra på att skaffa nya nära vänner? Jag tycker själv att det har blivit svårare att skaffa nya vänner ju äldre man blir.
Sedan undrar jag också vilken utbildning du har och vad som driver dig när du jobbar med dina projekt? Du verkar ha sån glöd!
Nya bloggen ser jättefin ut btw!
Li A: Hej Li! Vad gullig du är. Ja, let’s börjar med vänskapsfrågan. Nu kommer det bli många turer och många namn, så håll i dig.
Vänner. De flesta av mina vänner känner jag sedan gymnasiet i Värmland. Jag gick på Tingvallagymnasiet i Karlstad och ingick i ett stort gäng på elva-tolv personer. Många av dem är fortfarande mina vänner i dag. När jag var 19 år flyttade jag till Stockholm. Helt själv.
Efter ett halvår importerade jag två av mina bästa vänner, Nina och Åberg, till Stockholm. Tillsammans startade vi ett kollektiv i Stockholm. I takt med att åren har gått har Åberg bytt Stockholm till Göteborg, och istället har mina Värmland-vänner Fatima och Lina flyttat hit.
När jag började plugga så träffade jag Frida. Jag föll pladask för henne i Södertörns högskolas kalla korridorer. Hon var bästa kompis med Linda (Volang-Linda), så jag bekantade mig lite lätt med Linda. Men jag och Linda hade ingen sådär jättedjup relation just då, utan det var Frida som var vår gemensamma länk.
Lollo träffade jag genom min kompis Åberg. Lollo och jag var inte alls tajta då, långt ifrån. Men genom Lollo träffade jag min dåvarande pojkvän D som var bästa kompis med Lollo och en annan tjej, Lisa. Förhållandet med D tog slut efter ett halvår och vid den tidpunkten hade jag och Lisa börjat växa ihop. Så Lisa blev min kompis (förlåt D!).
För sju år sedan träffade jag John och med honom kom ett stort gäng med härliga människor, som Mick, Max och Erik till exempel. Så nu är de mina vänner också.
Därefter har bara ett fåtal kompisar kommit in i mitt liv, men jag har framförallt lärt känna de människor som redan funnits där, som exempelvis Linda, Lollo och Fridas kille Chrille.
För någon vecka sedan flyttade ytterligare kompis från gymasiet hit, Sofia, så de fortsätter att komma vilket är underbart. Sedan får vi ju inte glömma de fina vänner i Karlstad som jag fortfarande umgås med, Marie, Sara, Carro och Emma.
De personer i min närhet som jag umgås allra mest med just nu är Frida, Lollo, Linda, min syster Ellen, Mick och Max.
De nyaste bekantskaperna i mitt liv just nu är Silversaga, DV-bönorna Carin och Anna.
När det gäller att skaffa nya vänner så är jag nog ganska dålig på det. Jag är alltid intresserad av att träffa och lära känna nya människor – på den punkten vill jag aldrig förändras, för det ger så mycket till livet. Förutom att det ger enorma kickar, är intressant att lära känna nya världar, så är det också så jag växer i mig själv.
Men för mig är det framförallt en tids- och hjärtefråga. Jag vill inte – och skulle heller aldrig kunna – försumma de vänner jag redan har i jakten på nya. Jag älskar att lära känna nya människor, men jag tror att det måste få ta lite tid …
Jag har en liten klick med riktigt nära vänner, sedan ytterligare en klick med nära vänner och därefter en stor klick vänner.
Jag kan också tycka att det är svårare att träffa nya människor, för jag hamnar inte i samma situationer nu som jag gjorde exempelvis när jag började plugga. Jag har haft turen att träffa många underbara människor via mitt jobb på Damernas Värld och även via vänners vänner, men det är ju inte så att jag går ut på klubb i Stockholm och kommer hem med fem nya vänner. Det funkar ju inte så. Sedan jag började frilansa har jag däremot haft mer tid att lära känna och träffa nya människor.
Utbildning. Jag är utbildad specialreporter med inriktning samtidshistoria. Min journalistiska bana började redan på gymnasiet när jag valde inriktningen Samhällsvetenskap med journalistik. Det var en speciallinje som bara fanns på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Den innebar att man läste vanlig samhällsvetenskaplig linje det första året och sedan gick man inriktningen journalistik de två sista åren. Det var en otroligt bra utbildning som gav en stabil grund. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att plugga Samtidshistoria A på Södertörns högskola. Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia, så detta ämne läste jag av ren och skär nyfikenhet. Efter A-kursen hoppade jag på B-kursen, och sedan läste jag Stadsvetenskap A – också av ren nyfikenhet. Efter stadsvetenskapen sökte jag in till ett journalistprogram som hette “Samhällstudier med praktisk journalistik med inriktning samtidshistoria”, där jag kunde koppla ihop mina samtidshistoria-kurser med journalistik Jag kom in på programmet, kunde tillgodoräkna mig de samtidshistoria-kurser jag redan läst och läste därefter Journalistik A, Journalistik B och Journalistik C, samt Samtidshistoria C. Jag fullkomligt älskade studentlivet och kan rekommendera det för varendaste kotte.
Projekt. Driv ja. Jo, det måste jag väl erkänna att jag har. Det poppar upp idéer i mitt huvud hela tiden. Lite för ofta för mitt eget bästa tror jag bestämt – för jag vill genomföra dem alla (vilket inte är realistiskt rent tidsmässigt). John brukar säga att jag borde ha en anställd som genomförde alla mina idéer, för själv blir jag så frustrerad över att jag har 100 idéer, men har bara tiden att genomföra en enda. Det här idémakeriet har mycket att göra med min uppväxt tror jag. Min mamma har alltid peppat mig och min syster att hitta på tokigheter. Det finns inga rätt eller fel – bara en värld av spännande fantasier. Hon är en enorm förebild i sin otroliga kreativitet. Sedan ska tilläggas att jag är uppväxt på landet, flera kilometer från närmaste kompis. När jag kom hem från skolan fanns ingenting att göra. Vi hade inga TV-spel, inga kanaler på TV (om man inte tyckte att det var intressant att titta på test-TV), inga vänner i närheten – det fanns absolut ingenting serverat. Lite som att sitta i ett vitt rum utan saker och sedan försöka hitta på saker att göra. Och lite där tror jag att detta idésruteriet tog sin fart …
Drivet kommer från att jag vill genomföra allt jag kommer på och drömmer om. Det är omöjligt, men jag försöker så gott jag kan …
Q: Hur gör du och John för att hålla kärleken vid liv när ni båda verkar ha supermycket att göra? Ni är så himla gulliga ihop alltså! 🙂 Kram!
Hanna A: Ja, det är en bra fråga. Det viktigaste för oss är att skapa kvalitativ egentid. Kvällar då vi sitter vid köksbordet, äter middag och pratar. Vi vet nämligen att vi båda är experter på att dra i gång olika projekt, peppa på att se en TV-serie eller sitta i våra egna små världar. Ibland kommer vi till en punkt – när vi inser att vi fysiskt har varit i samma lägenhet flera kvällar i rad, men varit i de där små egna världarna – då vi känner att det finns en distans mellan oss. Då behöver vi prata. Massor. Sätta oss ner eller gå en promenad och få varandras 100-procentiga uppmärksamhet.
Q: Åh, så läckert!
Vart har ni fått tag på de tjusiga popcorn påsarna som ni hade på ert Vintageparty på Norstedts?
Cickan A: Hej! Just de här popcornpåsarna har Lollo köpt på Etsy.com! Hur fina som helst, eller hur?
Q: Jag älskar att din blogg är pastellig och vacker och du verkar så himla positiv – det gör min vardag mycket roligare. Det är alltid en fröjd att klicka in här!
En fråga: Jag ska ner till storstan en helg och skulle vilja ha bra tips på härliga second hand-/vintagebutiker. Jag har inte tid att gå på så många ställen, kanske två stycken, om de inte ligger väldigt nära varandra. Så, har du några bra Stockholmstips för en norrlänning?
Eveline A: Hej Eveline! Tack för de fina orden. Om jag vore du skulle jag antingen åka till något av Stockholms alla vintagekluster. Första alternativet är att åka till Odenplan och pricka in Old touch (Upplandsgatan 43) och Epok Antik och Kuriosa (Odengatan 83). Ett andra alternativ är Zinkensdamm där du kan pricka in Beyond retro (Brännkyrkagatan 82), Myrorna (Hornsgatan 96), Judit secondhand (Hornsgatan 75) och Brandstationen (Krukmakargatan 22). Ett tredje alternativ är SOFO där du i ett kör kan gå till Lisa Larsson (Bondegatan 48), Stadsmissionen (Skånegatan 75) och Beyond retro (Åsögatan 144). Stort lycka till!
Q: Taack för finaste bloggen! Blir alltid så peppad o glad när jag tittar in 🙂
En, kanske udda, fråga: Jag tycker det är svårt med snygga krukväxter. Har själv lite 50-talsinspirerat hemma och mycket i rött. Men får inte till det med växterna i fönstret. Vad hade du satsat på? Vad har du själv? Grönt eller färgglatt? Stort eller smått?
Tack på förhand!
Kram!
Lina A: Kul att man kan peppa lite! Och ingen fråga är udda, tro mig! En klassiker är ju pelargoner som finns i många fina färger. Jag har själv både röda och ljusrosa pelargoner hemma hos mig. Även novemberkaktus är en vacker blomma tycker jag. Sedan är jag ett fan av Porslinsblomma, som är en klängerväxt med underbara blommor som ser ut att vara gjorda i porslin. Har ingen själv, men tycker att det är enormt vackert runt ett gammalt fönster.
I mitt hem finns inte jättemånga växter under vinterhalvåret, förutom pelargonerna. Istället satsar jag på att då och då köpa snittblommor till köksbordet. Det känns otroligt lyxigt, vackert och vårigt. När det vackas vår och sommar däremot, ja, då fyller jag köksfönstret med kryddväxter, sår spännande blommor i drivlådor och förbereder mig på ett miniträdgårdsland.
Q: Fine Emma, jeg mener å huske at jeg engang leste om dine beste Paristips på bloggen din. Men jeg finner ingenting om Paris… kan det stemme?
Nadja http://www.unadostres.blogg.no
A: Hej Nadja! Du finner min Paris-guide här. Uppdaterad och välfylld. Trevlig läsning (och tittning)!
6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalenderninnehåller en bild på någon jag älskar.
… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.
Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969 – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John. I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan. Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna. Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.
John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.
Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven. Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.
Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.
