“Tweed-torsdag med galopperande häst” hade klingat en aningens bättre om det var en riktig polle med i bilden. Bara en liten hade räckt.
Ett tweed-klätt jag, som visade upp dagens klädval, galopperande fram över Midsommarkransens slätter. Kanske höll om magen på ett fashionabelt sätt?
Tanken är inte ny om en säger så. Jag och Lollo pratar ofta om att ha en varsin ponny som vi kan rida på till fabriken. Istället för cykel. Kanske en lånehäst. Lite som alvedon-cyklarna i Stockholm, fast i hästform. Alvedon-hästar.
Men kransen har för det första inga vidder och det råder akut brist på just hästar i Midsommarkransen. Så jag får bära en som brosch i stället. Inte lika roligt.
Kashmirtröja från Beyond retro, loppisfyndad hästbrosch, skärp från Myrorna, kjol som jag har fått låna av min vän Lisa (tack!), vinröda strumpbyxor från H&M och nya höstskor från Ecco.
För någon som går i tunna ballerinaskor ända in i oktober är det här ett stort steg. Jag har investerat i ett par höstskor från Ecco, som jag är fullkomligt betuttad i. Och jag har bestämt att de ska hålla i en evighet, om jag så ska smörja in dem varendaste dag (började redan i går medan jag tittade på “Bonde söker fru” (yes, jag erkänner, jag är som fastklistrad)).
Aldrig mer billiga, platta skitskor som klämmer på lilltån och går sönder efter en säsong.
Mest glad är nog min mamma just i detta nu. Hon har försökt pracka på mig bekväma kvalitetsskor från pensionärsmekkat Ecco (jag inser nu att jag har haft fel om denna benämning) sedan jag var trulig tonåring med rött hår och sur mungipa. Men bekvämt var liksom inte så … hippt. Nä, en skulle lida in i hippiesen. Gärna frysa av sig lilltån på kuppen.
Denna hösten vill jag inte frysa. Inte få ont i fötterna. Inte slänga massa pengar i sjön och tära mer på miljön än vad som krävs.
Så nu tar jag av mig hatten (och ballerinaskorna) för mamma och säger: Du hade rätt.
